ledare Det svenska missnöjet är sällan aggressivt, snarare ett vanmäktigt och uppgivet missmod. Sällan riktar det sig mot den elitpolitik och det valsamhälle som är en förklaring till ett alltmer splittrat land. 

Sverige förändras i rasande fart. Den rättvisa som ska garantera en gemensam, likvärdig skola, ett gemensamt medborgarskap är ersatt av ett splittrat Sverige där allt fler är missnöjda. Inte bara lågutbildade. Även lärare, läkare, socionomer och andra offentligt anställda ser hur teknokrater bygger system som fjärmar professionen från inflytande och kvalitet. De har inte fått vara med och bestämma. Allt fler känner sig som förlorare.

Och det är de nyliberala valsystemen som bidrar till missnöjet och ökar otryggheten.  Ett steg åt rätt håll är därför att regeringens Välfärdskommission med finansminister Magdalena Andersson (S) i spetsen nu vill ta reda på en del av kostnaden för detta valsamhälle som »exempelvis offentliga skolor och vårdcentraler måste ha när man inte vet hur många elever och patienter som kommer söka dit
Men priset för de drabbade människorna kommer hon inte åt med detta.
Missnöjet är på rekordnivåer, skriver Lisa Pelling och Johanna Lindell i den nyutkomna boken Det svenska missnöjet (Atlas), som redan väckt berättigad uppmärksamhet.
Här möter läsaren 318 människor intervjuade via hembesök hösten 2019. De bor i hela Sverige, i glesbygd, i tätort, i småhusområden och flerbostadsområden. Orter som alla övergivits av samhället samtidigt som andelen flyktinginvandrare är stor, arbetslösheten hög och otryggheten vuxit. Det är även platser där S har tappat och SD numera har sina starkaste fästen, och där tilliten till samhället är lägre än genomsnittet i befolkningen.
Här får människor från köksbord och trapphus med egna ord säga sitt om bristande service, krackelerande välfärd, ensamhet och andra problem i vardagen och Sverige i stort.
Missnöjet är konkret.

  • Här är den 21-åriga kvinnan som måste vakna klockan fyra för att ta bussen när hon jobbar.
  • Den 44-åriga kvinnan som inte får ekonomin att gå ihop för att det inte finns fasta jobb.
  • En 54-årig kvinna vars extratjänst – ett arbetsmarknadsjobb för långtidsarbetslösa – precis har tagit slut. Hur ska hon nu klara hyran på nära 7000 med ett bidrag på 3000 kr från arbetsförmedlingen?
  • En 69-åring som oroar sig för hon ska klara sig på fattigpensionen på 9000 kr i månaden.

Ingenstans hörs ilska över en privatiserad välfärd, där valen segregerar istället för att inkludera.

Det nedrustade samhället kopplas till invandringen hos en stor grupp intervjuade, även de som inte väljer SD. Det handlar om hur bristande integration skapar problem i vardagen när nyanlända inte får jobb, när skolan inte har resurser till alla elever som inte har svenska som modersmål, när våldet eskalerar, samtidigt som frågorna inte kan diskuteras.
I Ställdalen i Ljusnarsberg har exempelvis personer med sociala problem fått »hjälp« av sina – ofta rika – hemkommuner att hyra billigt på orten.
»Först privatiserad flyktingmottagning, nu social dumpning. Ingetdera är resultatet av några lokala beslut, allt sker över huvudet på befolkningen på orten», skriver de båda författarna.

Det svenska missnöjet är sällan aggressivt, snarare ett vanmäktigt och uppgivet missmod. Mera blues än death metal. Ingenstans hörs ilska över en privatiserad välfärd, där valen segregerar istället för att inkludera. Ingen tar upp hur den segregerade skolan gynnats av marknadens intåg i skolsystemet, eller hur jobbskatteavdragen gynnat de högavlönade löntagarna och »straffbeskattat« de som får sin inkomst från socialförsäkringar.
Ingen anklagar heller staten för att ha tagit sin hand från de mindre orterna, genom att låta kommunala skattekronor klara en växande del av den allt mer ojämlika sociala servicen. Numera så dålig och utarmad på sina håll att tidigare statsministern Göran Persson (S) numera förordar ett system med lika kommunalskatt för alla.
Eller som Erik Nises ordförande för (S) i Borlänge, tidigare pressekreterare i regeringskansliet, skriver i en ledare i AiP (22–24 april):
»Man kan, förstås, lite cyniskt säga att det ändå är bättre att det är knökfullt än halvtomt i kåkarna i stan. Men då måste man på ett närmast Stureplansliberalt sätt ignorera barnfattigdomen, trångboddheten och de sociala problemen.«

»Jag har inget hopp alls. Det finns inte. Det är släckt.« Säger en kvinna i Rannebergen, där Göteborgs fattigaste bor.
Det svenska missmodet som speglas i boken visar en minskad tillit till den nationella politikens förmåga och vilja att klara samhällsproblemen.

Hur kan man skapa en ny berättelse, som gör det möjligt att leva tillsammans i Sverige och lösa de samhällsproblem som idag överskuggas av debatten om invandring? undrar de båda författarna.
Det finns väldigt många berättigade skäl till missnöje.
Människor saknar jobb, bostad, en lön det går att leva på. De vill vara med och känna sig delaktiga i samhället.

Erik Nises slutsats är självklar: »En socialdemokratisk regering måste lägga fram förslag för hur kostnaderna ska bäras solidariskt.«
Att borgerliga partier tyckte det var bekvämt att s-kommuner med tomma lägenheter fick sköta integrationen är kanske naturligt. Men det är staten som ska ta kostnaderna för utbildningsinsatser för arbetslösa.
Arbetarklassen ska inte betala integrationsskulden.