Mordet i Akalla bara ett av flera liknande dödsskjutningar. Förtroendeklyftan mellan polis och brottsutsatta medborgare är ohållbar.

Förra veckan sköts ett barn ihjäl på öppen gata i Sveriges huvudstad. En femtonårig pojke och hans tjugoårige bror sprang för sitt liv genom Stockholmsförorten Akallas centrum. 15-åringen sköts ihjäl med flera skott i huvudet. Vittnen berättar att det såg ut som en regelrätt avrättning.

Mordet inträffade halv fyra på eftermiddagen, mitt i centrum, i närheten av en skola. Efter ett par dagar hade polisen förhört 150 personer. Många av dem var vittnen till händelsen. Men ingen av dem berättade något som ledde till att en misstänkt kunde gripas.

Ingen misstänkt. Trots 150 förhör, och trots att så många Akallabor måste ha sett vad som hänt. Att människor i förorten är missnöjda med polisen är ingen nyhet. Och det är säkert så att människor, precis som den bloggande polisen Martin Marmgren skriver, framförallt är missnöjda med att polisen inte är tillräckligt närvarande, och inte ingriper tillräckligt kraftigt mot de allt tyngre beväpnade kriminella.

Men utredningen av mordet i Akalla är också en illustration av den brist på förtroende som finns mellan människor i orter som plågas av kriminalitet, och den polismyndighet som ska skydda dem. Som Mohammed Haji Farah från Järva föräldraallians säger till DN:s reporter: ”Vissa är rädda. Andra tror inte på rättssystemet.”

Polisens arbete har i många förorter fått en repressiv och kontrollerande slagsida. Ett exempel är den typen av integritetskränkande drogkontroller som föregick upploppen i Husby våren 2013, ett annat exempel är polisens arbete med inre utlänningskontroller.

Det ingår i polisens uppgifter att kontrollera att personer som befinner sig i Sverige har uppehållstillstånd. Men en id-kontroll får inte baseras enbart på någons utseende. Om den gör det handlar det om rasprofilering, och det är förbjudet både enligt svensk lag och internationella konventioner. Ändå upplever ungdomar i förorten att de blir stoppade just för sitt utseendes skull. På väg till tunnelbanan, i centrum, på väg hem från skolan. Inte en gång, utan gång på gång.

Rami Al-Khamisi, uppvuxen i Akallas grannförort Husby, berättar i rapporten »Rörelsejurister« om hur han blev utskrattad av sina kompisar när han föreslog att de skulle vända sig till polisen för att anmäla att de blev diskriminerade i kön till ett uteställe. Att polisen, rättsväsendet, juridiken skulle vara något som skulle stå på Ramis och hans kompisars sida framstod för dem som närmast absurt. Kompisarna fick rätt: polisanmälan lades ner.

I Rami Al-Khamisis fall ledde den här och andra händelser fram till grundandet av föreningen Megafonen, till juridikstudier och till ett engagemang för att föra ut juridiken som ett samhällsförändrande verktyg. Hans och andras engagemang behövs mer än någonsin.

Initiativet #slängdittvapen har uppmärksammat att mordet i Akalla är en del av en tragisk serie liknande dödsskjutningar. Omfattningen gör förtroendeklyftan mellan polisen och brottutsatta medborgare till ett allt allvarligare samhällsproblem.