Längtan att bli respekterad för den man är

Flera unga är inte säkra på att Sverige är deras land.

Jag är osäker på om det är värt att engagera sig politiskt. Är det här ens mitt land? Bor jag kvar här om tio år?

Orden yttras av en ung person i publiken på Rinkeby Bokfestival.

Bokfestivalen är ett årligt arrangemang som den här gången äger rum på Rinkeby Folkets Hus, i Rinkebyskolan och på det lokala biblioteket. För den som likt mig älskar böcker och är intresserad av samhällsfrågor är festivalen en guldgruva. Projektgruppen på Rinkeby Folkets Hus sätter agendan för litteratursamtalen, poesiläsningarna och paneldiskussionerna. Dessutom får vi som inte bor i Rinkeby en anledning att besöka den omtalade orten.

Lätt att känna igen sig

En av festivalens höjdpunkter är samtalet om den nysläppta antologin Muslimskt liv. I boken samlar redaktörerna och civilsamhällesprofilerna Seinab Hilowle, Mona Nechma och Ayaat Abdelaziz trettio röster om vad det innebär att vara muslim i Sverige i dag. Bland skribenterna finns författaren Johannes Anyuru, riksdagsledamoten Leila Ali Elmi och aktivister som Kitimbwa Sabuni och Fatima Doubakil. Talande är också att flera muslimska profiler – “de som bakar och lagar mat” – tackat nej till att delta. Ens varumärke gynnas helt enkelt inte av att delta i ett politiskt bokprojekt.

Som kristen är det lätt att känna igen sig i samtalet. Sverige lider av det som lite slarvigt kan översättas till “religiös analfabetism” (religious illiteracy). Det är för gemene svensk inte givet hur tro, andlighet, religiös etik och en församlingsgemenskap kan berika och påverka en människas liv. 

Där slutar likheterna. Som kristen är jag befriad från den förhatliga islamofobi som muslimerna tvingas utstå – oavsett om de är progressiva eller konservativa, en gnutta troende eller hardcoremuslimer.

Mal ner deras tro på framtid

Men anledningen till att boken är angelägen även för mig är att islamofobin är en rasismens många nyanser. Det är inte svårt att föreställa sig hur mitt liv i Sverige hade tett sig om jag utöver att ha brun hud också hade burit slöja.

Skillnaden mellan mig och den unga kvinnan i publiken är att jag för ungefär tio år sedan landade i att jag är svensk. Efter ett par turer till mina föräldrars hemland insåg jag att visst, jag har ugandiska rötter som jag är stolt över, men hundra procent ugandier är jag ändå inte. Jag är född här, jag kommer att dö här. Sverige är landet där jag kommer att bo.

Och det skär i mig när jag hör flera unga personer i Rinkeby, oberoende av varandra, berätta att de inte är säkra på att Sverige är deras land. Rasismen, islamofobin och synen på förortsborna mal ner deras tro på en framtid i Sverige.

Min vän bredvid mig, en muslimsk kille uppvuxen i Rinkeby, tycker att samtalet är spännande men samtidigt tröttsamt. Kan vi inte få diskutera vår religion utan att spegla oss i de som hatar oss?

Viktigt när det ska röstas

Mot slutet glider samtalet in på det kommande valet. “Nu kommer de igen”, suckar en person från scen och syftar på politikerna. Ännu ett tecken på att man är viktig när det ska röstas, men att ens livsvillkor annars inte står så högt på agendan.

Statistiken ger vid handen att det finns gott om materiell fattigdom i Rinkeby. Men i de samtal jag lyssnar på är detta (förvånande nog för ekonomen) inte det centrala. Kanske anar jag bland vissa en längtan efter samhörighet. Men allra starkast är den enkla, men ack så grundläggande, önskan att bli respekterad för den man är. 

Silvia Kakembo