debatt Förslaget om en gemensam asyllagstiftning inom EU är ännu inte spikat. Om en överenskommelse inte nås under 2022 hamnar asylpakten på den nytillträdda svenska regeringens bord när Sverige övertar ordförandeskapet, skriver Rickard Olseke.
Den här veckan är det ett år sedan EU-kommissionen presenterade en migrations- och asylpakt med förslag till en ny gemensam asyllagstiftning. Redan då stod det klart att lagstiftningsprocessen skulle bli utdragen – lagförslagen var omfattande och slutresultatet långt ifrån klart. Ännu märks inga avgörande framsteg, vilket även kommissionens ordförande Ursula von der Leyen konstaterade i sitt tal om tillståndet i unionen inför Europaparlamentet den 15 september.
Asylpakten lanserades av EU-kommissionär Ylva Johansson som en ”nystart” i det pågående bygget av ett gemensamt europeiskt asylsystem, men förtroendegapet och avståndet mellan medlemsländerna i centrala frågor kvarstår.
I ett utspel tidigare i år krävde de fem medelhavsländerna Cypern, Italien, Malta, Spanien och Grekland en ”automatisk och obligatorisk omfördelningsmekanism” – en idé som tydligt avvisats av Österrike och Visegrádländerna Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern som inte vill ta emot asylsökande som omfördelats från andra EU-länder. En annan omtvistad del av pakten är förslagen om screening och snabb asylprövning vid EU:s yttre gräns.
I stället för gemensamt ansvarstagande för mottagande och asylprövning har vi under det senaste året kunnat bevittna hur taggtråd har rullats ut och nya stängsel byggts längs den yttre gränsen – från Lettland och Litauen i norr till Grekland i söder. Så kallade pushbacks där asylsökande har hindrats från att söka asyl i EU har rapporterats från flera medlemsländer. Efter talibanernas maktövertagande är fokus att ”förhindra migrationsströmmar” snarare än att säkerställa ett ordnat asylmottagande.
Om en ny ”solidaritetsmekanism” ska nå framgång kan det krävas ett större inslag av finansiell solidaritet
Enligt Ursula von der Leyen utgör förslagen i asylpakten ”ett balanserat och humant system som fungerar för alla EU-länder” och som alla därför borde kunna enas om – trots det ”har framstegen [i förhandlingarna] varit extremt långsamma”. Hon uppmanade därför både Europaparlamentet och EU:s ministerråd att ”påskynda processen” och underströk att det krävs tillit mellan medlemsländerna – som migrationsforskaren Bernd Parusel har konstaterat: Mycket behöver göras för att återuppbygga förtroendet mellan EU-länderna efter flyktingsituationen 2015.
EU-kommissionens ordförande avstod från självkritik i sitt tal, men en ny studie om asylpakten som genomförts på uppdrag av Europaparlamentet pekar på att det även finns många brister i de olika lagförslagen. Kommissionen behöver också bli tydligare i sin fördragsfästa roll att tillse att gällande asyllagstiftning respekteras av medlemsländerna.
Om förhandlingarna om en ny ”solidaritetsmekanism” ska nå framgång kan det bland annat krävas ett större inslag av finansiell solidaritet, det vill säga att en högre andel av kostnaderna för mottagande av asylsökande finansieras gemensamt genom EU-budgeten. En möjlighet är att på sikt införa en ”asylpeng” som följer varje asylsökande oavsett i vilket land asylansökan prövas. I den här frågan kan Europaparlamentets föredragande Tomas Tobé bidra med konstruktiva idéer i sitt kommande betänkande om förslaget till förordning om asyl- och migrationshantering.
Under hösten ska parlamentets förhandlingspositioner mejslas fram, samtidigt som det är fortsatt osäkert om och när förhandlingarna i rådet hinner i kapp. Om en överenskommelse inte nås under 2022 hamnar asylpakten på den nytillträdda svenska regeringens bord när Sverige övertar ordförandeskapet för EU:s ministerråd första halvåret 2023. Är Morgan Johansson eller Maria Malmer Stenergard redo att greppa ordförandeklubban?
Rickard Olseke
expert i migrations- och asylfrågor
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
