Cecilia Malmström. Foto: Peterson Institute for International Economics.

Krönika Som ordförandeland i EU ska Sverige lösa frågan om att allt fler länder gynnar sin inhemska produktion, på bekostnad av frihandel och i förlängningen de länder som behöver utvecklingen mest.

Sedan några veckor är Sverige ordförande i EU. Formellt invigdes det med att EU-kommissionen och regeringen sammanstrålade i början av januari i Kiruna för att visa upp ishotell, rymdbasen och LKAB, som passande nog presenterade sin rapport om de sällsynta metaller som finns i Kiruna – nickel, litium, koppar, bauxit, kobolt med flera.

Dessa är helt nödvändiga i modern teknik och i den gröna omställningen eftersom de används i datorer, mobiler, halvledare, elektriska bilar, vindturbiner och liknande. Vi i Väst beräknas behöva öka vår konsumtion av dem med 500 procent till 2030 enligt Världsbanken.

Problemet i dag är att 85 procent av brytningen eller processandet av metallerna sker i Kina, ett beroende som allt fler önskar bryta.

Hur utvinning, tillstånd och miljöprocesser ska gå till, med vederbörlig hänsyn till samerna, är viktiga frågor att analysera. Helt klart är att Sverige och våra gruvor är högintressanta, då Kina står för 98 procent av EU:s metallbehov. Mer metaller på hemmaplan kan på sikt göra Europa mer konkurrenskraftigt.

Delar av det europeiska näringslivet hotar att göra sina klimatinvesteringar i USA, där de får skattelättnader, istället för i Europa 

Konkurrenskraft är en viktig fråga för den svenska regeringen under ordförandeskapet. Den kompliceras av att den amerikanska kongressen har antagit en ambitiös lag som kallas IRA (Inflation Reduction Act, inte att förväxla med Irish Republican Army). Det är ett investeringspaket, det största i amerikansk historia, som syftar till enorma satsningar på grön energi och teknik i USA.

Detta är utmärkt, inte minst efter åren av Trump då USA drog sig ur Parisavtalet. Men i denna lag finns en del som väcker oro i Europa (och för den delen Sydkorea och Japan) som handlar om stöd och skattereduktion till elbilar, men bara om de tillverkas helt i USA, med amerikanska komponenter. Det innebär att amerikanerna inte får köpa europeiska elbilar om de vill ha skatteavdrag. En klar diskriminering eftersom européer kan köpa bilar från var som helst i världen och ändå få skattelättnader i de länder som tillämpar sådana.

Det finns ett starkt inslag av protektionism här och diskrimineringen av elbilar är direkt i konflikt med WTO-regelverket. Dock har ett vagt löfte utfärdats för att försöka hitta en lösning. Gott så, om det infrias, men stödet till klimatinvesteringar lever kvar. Delar av det europeiska näringslivet hotar att göra sina klimatinvesteringar i USA, där de får skattelättnader, istället för i Europa. Därför finns krafter inom medlemsländerna och kommissionen som driver att EU ska göra samma sak och införa ett slags ”Made in Europe” som gynnar egna investeringar på bekostnad av utländska. Det vore en förändring  som skulle strida mot den öppna EU-marknad som har skapat oerhört mycket välstånd i Europa.

Ett USA och EU som sluter sig skulle dessutom allvarligt skada världshandeln, något som i slutändan drabbar utvecklingsländerna hårdast.

Kommissionens ordförande Ursula van den Leyen har utlovat en slags europeisk klimatfond för gemensamma investeringar. Hur den skall finansieras är dock oklart. I samband med återuppbyggnaden efter covid mobiliserades 750 miljarder euro genom att låna upp gemensamt på internationella marknader. Dessa pengar skulle användas just till digitala och klimatsmarta investeringar. Att skapa en ny lika stor fond igen på lånade pengar finns det ingen utbredd aptit på.

Men om Frankrike och Tyskland kraftigt subventionerar sin nationella industri, något som få andra länder har råd med efter covid och Ukrainastöd, riskerar hela den inre marknaden att hamna i obalans.  En uppluckring av EU:s regler för statsstöd utlovas också, men det är många medlemsländer emot då det också snedvrider den inre marknaden och drabbar länder med mindre budgetar hårt.

Den här nöten ska nu ett av EU:s mest frihandelsvänliga länder lösa, i en situation när man är ordförande och ska vara neutral och inte driva sina egna intressen. Det blir inte lätt, men är helt avgörande för EU:s framtid.