Kategoriska löften är alltid riskfyllda

Ledare Att något är rätt nu behöver inte betyda att det var rätt för 60 år sedan. Det är inte fel att ändra sig. Det kan rent av vara nödvändigt och klokt.

Så är det bestämt. Sverige går med i Nato.

Föga förvånande väcker beslutet starka känslor. Särskilt inom de partier som tidigare varit emot ett medlemskap, inte minst Socialdemokraterna, som till sist avgjorde frågan, och som mer än något annat parti förknippats eller identifierat sig med alliansfriheten.

Kritikerna lyfter fram det pressade tidsschemat, att Nato inte bara är en försvarsorganisation utan också en kärnvapenallians och att Putin i nuläget inte är ett hot mot Sverige. De som ändrat ståndpunkt lyfter fram att Ryssland nu agerar aggressivt och oförutsägbart, att Sverige därmed är mer sårbart och att Finlands tidiga ställningstagande för Nato avgjorde saken, ensamma i Norden utanför Nato hade vår säkerhet och vårt manöverutrymme minskat.

Saken kan formuleras så här: när är det rätt och rimligt att ändra ståndpunkt?

Vi tvingas hela tiden fatta beslut baserat på den kunskap som för tillfället ligger på bordet

Här finns förstås inte någon exakt vetenskap att luta sig emot. I grund och botten rör det spänningen mellan principfasthet och pragmatism. Den förra kan gränsa till dumdristighet. Den senare slå över i hållningslöshet. Ibland är det nödvändigt att omvärdera tidigare ståndpunkter.

I politiken är det ofta omständigheterna som bestämmer tidtabellen. Vi tvingas hela tiden fatta beslut baserat på den kunskap som för tillfället ligger på bordet. Kritikerna mot ett Natomedlemskap har viktiga invändningar. Men samtidigt lever i en tid med större risker för Sverige och vår del av världen än på mycket länge. Det vägde över när Sverige bestämde sig för att ansöka om medlemskap i Nato.

Säkerhetspolitik är också ett politikområde som behöver hanteras i särskild ordning. Det handlar om landets säkerhet och vårt försvar. Det är inte utrikespolitik i allmänhet eller för den delen välfärdspolitik. Säkerhetspolitiska frågor lämpar sig särskilt dåligt för folkomröstningar.

Men att ändra sig är ingen enkel sak. Särskilt fokus har riktats mot försvarsminister Peter Hultqvist som så sent som på den socialdemokratiska partikongressen i november förra året deklarerade att han eller hans parti aldrig skulle ta Sverige in i Nato.

Definitiva och kategoriska löften är alltid riskfyllda. Dagens Nyheters politiska redaktör Amanda Sokolnicki har därför krävt hans avgång. Tiden lämpar sig illa för politiska kampanjer av det slaget. För, som sagt, det är inte fel att ändra sig om världen förändras.

Länge rådde säkerhetspolitisk konsensus över blockgränserna. Med Moderaterna och Liberalerna har under senare tid argumenterat för Nato och tar nu åt sig av ”äran”, eller som Ulf Kristersson formulerat sig i sociala medier: ”Efter 20 års arbete har moderaterna sett till att Sverige säger ja till Nato”. Och Dagens Nyheter påminde om att tidningens dåvarande chefredaktör Herbert Tingsten i slutet av 40-talet argumenterade för att Sverige skulle gå med i Nato.

Men det som är rimligt nu behöver inte ha varit den bästa politiken då. När idén om ett nordiskt försvarsförbund (vilket hade varit ett brott mot alliansfriheten) föll efter kriget gick Danmark och Norge med i Nato. Sverige och Finland bildade en alliansfri axel. Den svenska hållningen var en vettig politik då. Den har under långliga tider tjänat Sverige väl. Nu har världen förändrats. Putin har skjutit sönder den europeiska säkerhetsordningen.

Det är inte fel att ändra sig. Det kan rent av vara nödvändigt och klokt. Om än smärtsamt.