Den nya generationen sydafrikaner är inte lika förlåtande till ANC:s återkommande klavertramp, skriver Kajsa Lönegård, Palmecentrets handläggare för Sydafrika.

Sydafrikas historia är fascinerande. Landet som är alla människors ursprung.

Här har människor fötts, arbetat, kämpat, älskat och dött i årtusenden. Men det är också ett land där invånarna kämpat mot århundraden av kolonialism och förtryck i olika former.

Apartheid var kanske den värsta formen av förtryck, men när Nelson Mandela och hans ANC äntligen fick makten för tjugo år sedan väcktes så mycket hopp. Frihet! Demokrati!

Mandelas fem år vid makten var kanske de bästa Sydafrika haft. Därefter följde nio år med Thabo Mbeki vid rodret. Då gick ekonomin ännu bra, men hans eftermäle handlar mest om aidsförnekelse och uppbackning av Zimbabwes Robert Mugabe.

Under nuvarande president Jacob Zumas år vid makten har ekonomin gått tillbaka och korruptionen tagit fart. I det sydafrikanska samhället är korruption vardagsmat: mutor, bestickning, förskingring, nepotism.

Korruptionen underminerar myndigheters trovärdighet i alla led och på alla nivåer från regering till lokala tjänstemän.

Det är inte längre enbart oppositionspartierna som högljutt anklagar ANC för korruption, nu sällar sig även röster inifrån ANC och dess allierade till de som öppet anklagar president Zuma för maktfullkomlighet och svågerpolitik. Zuma har själv flera gånger stått åtalad för korruption.

Mest känt är när han använde 160 miljoner kronor från statskassan till att bygga ut sin privata bostad i byn Nkandla.

Det är just den utbredda korruptionen som nu fått Sydafrikas befolkning att åter förena sig för att gemensamt manifestera sin ilska på gatorna. I onsdags samlades tusentals människor runt om i landet för att demonstrera under parollen ”March Against Corruption”.

Mängder av organisationer, såsom fackförbund, religiösa samfund och andra inom det civila samhället deltog, men även organisationer som Transparency International och Amnesty International hade ställt sig bakom initiativet. Denna manifestation ser ut att bara vara början på en ny folklig resning.

Nästa år, 2016, är det lokalval i Sydafrika och ANC arbetar nu frenetiskt för att rädda sitt ansikte. Hur det går i valen blir en spännande måttstock på hur ANC har lyckats hantera oroligheterna i landet.

Mitt tips är att ANC kommer att överleva även detta. Men kanske är ANC:s storhetstid som Partiet med stort P förbi. Snart kommer man bara vara ett parti bland alla andra. Det spelar inte längre någon roll att ANC var organisationen som ledde kampen mot den vita överhögheten – och vann den. Det är nya tider nu, med en ny generation sydafrikaner som inte är lika förlåtande till ANC:s återkommande klavertramp.

De folkliga protesterna som nu sker är ett friskhetstecken. Det är lite av kärnan i den sydafrikanska själen: man låter sig inte nöja med vad som helst. Så länge Sydafrikas befolkning gör som de alltid har gjort – protesterar mot orättvisor av olika slag -–finns det hopp. Detta nya folkliga uppror mot korruption är ett nytt kapitel i Sydafrikas historia. Vad som händer därefter är ännu oskrivet.

Kajsa Lönegård, handläggare Sydafrika, Palmecentret