kolumnen EU-pengar stärker just nu antidemokratiska krafter. Det är därför budgetstriden är så viktig, den handlar om att hjälpa framväxten av auktoritära styren, skriver Jonas Sjöstedt.

EU kan bara fungera om länderna kompromissar. Men en del saker kan inte vara förhandlingsbara. Där står vi och EU nu, och vi måste välja väg. Det gick inte så bra för Sverige i förhandlingen om EUs långtidsbudget och återhämtningsfond i somras. Den enorma återhämtningsfonden ska bestå såväl av lån som bidrag. Bara Sveriges kostnad för fonden blev 148 miljarder kronor. Till det kommer en höjd medlemsavgift till EU med sex miljarder kronor årligen.

En knäckfråga i förhandlingen, och för riksdagens EU-nämnd, var att stöd från EU måste kunna villkoras med respekt för demokrati och rättsstat. Men regeringen hade så bråttom att säga ja till det urvattnade förslaget på området att riksdagens EU-nämnd inte ens fick se den nya texten innan Sverige hade gått med på överenskommelsen. Regeringen tillbakavisade kritiken med att det var klart att Ungern och Polen inte skulle kunna stoppa de nya reglerna med sitt veto. Men det stämde inte, det är precis det som sker nu. I skuggan av pandemin är EU är på väg in i en helt avgörande konflikt om pengar, rättsstat och demokrati. Ungern och Polen vill ha våra pengar, men de vill kunna avveckla rättsstat, pressfrihet och stänga ned universitet i lugn och ro medan vi betalar.

Redan med dagens EU-budget är problemen uppenbara. Polen och Ungern är två av de största mottagarna av EU-stöd per capita. Sverige ett av de länder som betalar mest. Ungern och Polen angriper systematiskt mediernas frihet och rättssystemens oberoende. HBTQ-fria zoner inrättas i Polen medan den politiska korruptionen i Ungern är uppenbar. Liknande problem finns i fler andra EU-länder som Slovenien, Rumänien och Bulgarien, men det är Ungern och Polen som går först i attackerna på demokrati och rättsstat. Det är uppenbart att dagens frikostiga stöd från EU stärker korrupta och auktoritära styren. Stöd från EU går rakt ned i fickorna såväl hos Tjeckiens premiärminister Babiš som till belöning åt de som är lojala med Orbán i Ungern. På så vis bidrar EU-stöd till politisk korruption vilket New York Times visade i ett uppmärksammat reportage för något år sedan.

Det handlar också de auktoritära styrenas direkta makt över oss via EU.

EU-pengar stärker antidemokratiska krafter. Regeringar som sätter demokratiska spelregler åt sidan har i sin tur ett betydande inflytande över oss via EUs ministerråd. I EU delas den överstatliga lagstiftningsmakten mellan länderna. Ungerns och Polens ministrar har tillsammans betydligt fler röster än Sveriges när ministerrådet lagstiftar. Hur länge kan vi tolerera att länder som inte fungerar fullt ut som demokratier stiftar lagar som gäller oss? Var går gränsen där besluten tappar demokratisk legitimitet där den nya nationalistiska högern sätter demokratiska regler ur spel i fler EU-länder? Min uppfattning är vi står vid den gräns då Polen och Ungern måste ändra inriktning eller lämna EU.

Det är därför budgetstriden är så viktig, den handlar om våra pengar som inte ska hjälpa framväxten av auktoritära styren. Det handlar också de auktoritära styrenas direkta makt över oss via EU.

EU har varit allt för undfallande allt för länge. Sätter länder som Sverige inte ned foten nu så bidrar vi till demokratins sönderfall i Polen och Ungern. Stöd från EUs budget och återhämtningsfond måste villkoras med respekt för demokrati och rättsstat, och beslut om att dra in stöd ska inte kunna blockeras av de berörda länderna.

Nu tickar klockan. Inom någon vecka måste länderna vara överens om fonden och budgeten ska kunna börja betala ut pengar som planerat efter nyår. För fonden är lösningen inte så svår. Gör om den så att Polen och Ungern inte omfattas av den.  Det naturliga vore att återhämtningsfonden begränsas till euroländerna. Valutaunionens brister kräver sannolikt gemensam upplåning, större överföringar mellan länderna och mer centralstyrning av budgetpolitik om euron ska överleva. Det var precis det de svenska väljarna röstade nej till i folkomröstningen om euron 2003. Det var ett misstag från början att Sverige inte ställde sig fritt från återhämtningsfonden, denna ”power grab” med vilken EU vill upprätta mer av gemensam ekonomisk politik för att rädda euron.

Den svenska regeringens EU-politik präglas av att man inte vill sätta ned foten mot att föra över mer makt till EU. Men även om majoriteten i riksdagen vill att Sverige ska bidra till återhämtningsfonden så kan Ungern och Polen lämnas utanför. Det har gjorts förut med ”fördjupat samarbete” när några EU-länder går vidare och andra inte deltar. På så sätt skulle Ungerns och Polens makthavare få förklara för sina befolkningar att det förväntade pengaflödet uteblir.

Om det inte sluts någon överenskommelse om långtidsbudgeten så finns en särskild mekanism som gör att löpande betalningar fortsätter baserat på den tidigare budgeten till dess att länderna är överens. Det är rimligen ett pris värt att betala för att pressa Ungern och Polen till att ge upp.

Behövs då inte EUs insatser som stimulans i den djupa ekonomiska krisen? Ja och nej. Euroländerna lär behöva större överföringar emellan sig om valutaunionen ska hålla. Men det är inte Sveriges uppgift, det har vi röstat nej till. En nationell stimulanspolitik där vi kickar igång vår ekonomi genom stora gröna investeringar är både snabbare och kan bli mer kraftfull än att gå via EUs byråkrati. Det gäller för fler EU-länder. Dessutom kan och bör EU snabbt öka utlåningen via den väl fungerande investeringsbanken EIB för att få igång stora investeringar.

Allt för länge har EU backat inför Ungerns och Polen fräckhet. Det är hög tid att sluta med det nu, annars kan det bli för sent. Det kräver att högerpartier i EU, inklusive Merkel som leder det tyska ordförandeskapet för unionen, sätter ned foten. Europas höger står inför ett vägval. Även om Tyskland inte förmår göra det så bör Sverige göra det. För vår egen skull, för Ungerns och Polens skull och för Europas skull.

 

 

Jonas Sjöstedt är före detta partiledare för Vänsterpartiet och kolumnist hos Dagens Arena.