Oroliga föräldrar är inte hindret för att barn får röra sig fritt. Stadsplaneringen och den ökande trafiken är det som begränsar rörelsefriheten. 

Johan Norberg, liberal debattör och krönikör i P1:s Godmorgon, världen! har väckt uppmärksamhet med en krönika om överbeskyddande föräldrar som inte vågar låta barnen gå själva till skolan.

Det är ännu en text på temat “föräldrar, skärp er!” Jag och Johan Norberg är lika gamla, så jag minns också den stora rörelsefriheten en kunde ha som barn på 1970-talet.

Jag fick gå hem själv efter skolan som åttaåring. En och en halv kilometer över Ekebydalen, och sedan hänga med kompisarna utan att behöva meddela någon var jag höll hus ända till middagen. Jag minns hur vi gick i vintermörkret till den stora pulkabacken vid ICA Väst, och ändlösa vårkvällar på cykel. Utan sällskap av någon vuxen, trots att vi gick på lågstadiet.

En förklaring till den här idyllen är att jag växte upp i ett radhusområde som var planerat för barn. Uppsalas smarta stadsplanerare anlade Flogsta som en ö med bilvägen i en ring runtom, så att vi barn kunde röra oss utan att behöva korsa någon gata på en – för barn – oändligt stor yta.

Det stämmer säkert att 1970- och 80-talet föräldrar hade en annan uppfattning om barnsäkerhet än vad vi har idag. Mina coola kusiners folkvagnbuss hade en stor madrass istället för baksäten med bilbälten.

Men den stora skillnaden mot när jag och Johan Norberg var små på 1970-talet är trafiken. När mina kusiners folkabuss körde runt på gatorna fanns det 2,6 miljoner personbilar i trafik. 40 år senare har antalet nästan fördubblats.

Dessutom har den accelererande urbaniseringen gjort det allt svårare att bygga nya områden som Flogsta. I Stockholms stad har befolkningen ökat med 40% sedan början av 1980-talet. I Stockholm saknar 220 000 människor tillgång till grönområden på rimligt gångavstånd.

Trafiken är farligare för barn än för vuxna.

Redan på 1960-talet kunde trafiksäkerhetsikonen Stina Sandels visa att barn inte är mogna att klara sig på egen hand i trafiken förrän de är 11, 12 år gamla. Det är en mognadsfråga, och inget som kan tränas bort. Inte ens med Anita & Televinkens pedagogiska sånger eller med trafikskolor, som man trodde på 1970-talet. (Jag minns att vi gick på en sådan med dagis. Vi fick muffins på avslutningen).

Farfar spelade fotboll på gatan, pappa cyklade där, sonen får inte gå över den ensam. Kan det verkligen förklaras med att föräldrarna har blivit så mycket sjåpigare? Överbeskyddande säkerhetsneurotiker?

Nej. Johan Norbergs text är bara ännu ett tröttsamt exempel på hur individer görs ansvariga för något som egentligen är ett samhällsproblem. Vi kämpar på med reflexvästar, hjälmar och cykellysen. Och vi håller dem i handen när de går över gatan.

Jag skulle gärna slappna av. Men då krävs det sådant som jag och andra föräldrar bara kan påverka politiskt. Gång- och cykelvägar med planskilda korsningar, övergångsställen med trafikljus, hastighetsbegränsningar längs med hela skolvägen.

Stadsplanering med barnperspektiv. Och färre bilar.