ledare Allt tyder på maktskifte i Norge. Men svenska socialdemokrater bör inte dra alltför stora växlar. Kanske är behovet av en landsbygdspolitik den viktigaste lärdomen för oss i Sverige.

Det blir regeringsskifte i Norge. Efter åtta år som statsminister kommer Erna Solberg och hennes Høyre att behöva lämna plats för en koalition ledd av socialdemokratiska Arbeiderpartiets Jonas Gahr Støre.

Det är historiskt: hela Norden kommer att ha socialdemokratiska statsministrar (utom Island, som leds av vänsterpartisten Katrín Jakobsdóttir). Det bildas en progressiv pakt i Nordeuropa, som kan förstärkas ytterligare av att det troligen också blir skifte på förbundskanslerposten i EU:s största land Tyskland om ett par veckor, där Olaf Scholz och hans SPD leder knappt i opinionsundersökningarna framför Angela Merkels efterträdare Armin Laschet. Vad skulle det betyda för EU? Det er vanskelig å si, som det heter på norska.

Vinstjakten i svensk äldreomsorg och i skolan skrämmer norrmännen.

Jonas Gahr Støre är en politiker som bottnar i och brinner för internationella frågor. Han har varit ordförande för norska Röda Korset och han var populär som engagerad utrikesminister i Jens Stoltenbergs regering. Men han representerar ett parti som trots att de förespråkar att Norge ska fortsätta ingå i EES-avtalet, också innehåller en stor EU-kritisk opinion.
Arbeiderpartiet är en spegling av den skepsis mot EU-samarbetet som finns i den norska befolkningen. Jonas Gahr Støre skulle alltså inte ha något starkt mandat att agera för att Norge ska spela en större roll i den europeiska politiken. Samma sak kan för övrigt sägas om Mette Frederiksen och hennes Socialdemokratiet. Fredriksens Danmark tillhör de sparsammas gäng i EU, och Magdalena Andersson kommer förmodligen också att ingå i gänget som svensk statsminister. Så den som med progressiv menar ett mer aktivt, omfördelande EU riskerar att bli besviken.

Det är inspirerande att främlingsfientliga Fremskrittspartiet förlorar drygt en fjärdedel av sina väljare. Det beror inte minst på att Frp har haft mindre möjlighet än på länge att påverka valdebatten.
”Det svenska tillståndet” har visserligen använts som ett avskräckande exempel också i den här valkampen, men inte på grund av situationen i de svenska förorterna.
Istället är det vinstjakten i svensk äldreomsorg och i skolan som skrämmer norrmännen. Kommunals ordförande Tobias Baudin har bjudits in till Norge att vittna om den sönderprivatiserade svenska äldreomsorgen. Och i den sista partiledardebatten brände det till om skolan: den rödgröna sidan varnade för att skolan inte – som Høyre verkar anse – är ett företag, utan en plats för lärande som måste skyddas från marknadskrafter. Samtidigt visar framgångarna för ett sjukvårdsparti i Nordnorge att de traditionella välfärdspartierna kan behöva spetsa sin politik ytterligare.

Den progressiva sidan ser ut att kunna få en mycket övertygande majoritet i Stortinget, ca 100 mandat mot drygt 60 för högern. Inte minst på grund av att en eller båda av Høyres koalitionspartier, kristdemokratiska Kristelig Folkeparti och liberala Venstre, kan åka ut ur Stortinget helt och hållet.
Gahr Støre har genomfört en inspirerande valrörelse, och lyckats få partiets historiskt låga opinionssiffror att klättra stadigt.
Men svenska socialdemokrater måste vara försiktiga med att dra alltför stora växlar av systerpartiets seger. Valresultatet är på blygsamma drygt 25 procent, vilket är lägre än i valet 2017.
Istället är det de andra norska vänsterpartierna som lyfter Jonas Gahr Støre till statsministerposten.

Sosialistisk Venstre, svenska Vänsterpartiets motsvarighet, ökar med 1,4 procentenheter till 7,4 procent, och lillasyster Rødt, som kan beskrivas som ett ny-kommunistiskt parti, nästan fördubblar sin andel av norrmännens röster till 4,7 procent.
Mest av alla till vänster om mitten ökar Senterpartiet, som går från drygt 10 till 14 procent. Det är ett parti som tydligast av alla driver det som i Norge kallas distriktspolitik: en stark regionalpolitik.
I ett rikt land ska människor ska kunna leva ett bra liv även i fjordarnas fiskebyar och på små orter i fjällvärlden.
Kanske är det den viktigaste inspirationen från skiftet i Norge: Sverige behöver en ny och engasjert landsbygdsminister.