Och aldrig varit så lätt att ta fram och sprida falska forskningsresultat.
Olof Rudbeck upptäckte lymfsystemet, en av de viktigaste medicinska upptäckterna någonsin. Eller var det dansken Thomas Bartholin som var först?
Det är svårt att veta, eftersom upptäckterna skedde ungefär samtidigt. Men detta var 1600-talet, ny kunskap skrevs ner för hand på latin, forskarna fick ge sig ut på årslånga bildningsresor med häst och vagn för att lära av varandra, istället för att flyga på konferens över en helg.
Ändå gjordes vetenskapliga framsteg, insikter som vunnits i en del av världen spred sig och kunde inspirera andra att göra nya upptäckter.
En allt mer prekariserad akademi
I dag har det aldrig varit så lätt att ta fram och sprida falska forskningsresultat, varnar DN:s vetenskapsredaktör Maria Gunther. De allt mer avancerade AI-verktygen kan generera fram en artikel på några minuter som tidigare tog månader och år att ta fram, och det är svårt att skilja äkta forskningsbaserade resultat från fabricerade.
Utvecklingen skyndas på av en allt mer prekariserad akademi, där publiceringar i form av artiklar i vetenskapliga tidskrifter meriterar till nästa steg i karriären och är en förutsättning för att någon gång få en fast tjänst. Det skapar en press att publicera snabbt och mycket, vilket i sin tur ökar frestelsen att AI-generera artiklar.
Dessutom har publiceringshetsen skapat en lönsam ”pappersindustri” av kommersiella tidskrifter, ”artikelfabriker”, som tar betalt för att publicera. ”Rovdjurstidskrifter”, kallas de av den ständige sekreteraren i Kungliga vetenskapsakademien Hans Ellegren, som ”publicerar stora mängder arbeten av låg kvalitet med bristfällig sakkunniggranskning”.
AI-utvecklingen har satt fart på reformeringen av den vetenskapliga publiceringen. AI kanske är forskningens död – och återuppståndelse. I senaste numret av tidskriften Royal Society Open Science lanserar den svenska molekylärbiologen Dan Larhammar vid Uppsala universitet och tidigare ordförande för Kungl. Vetenskapsakademien tillsammans med Bernhard Sabel vid Otto-von-Guericke-universitetet i tyska Magdeburg en Stockholmsdeklaration för att reformera den vetenskapliga publiceringen.
Ägas gemensamt
Stockholmsdeklarationen kräver att akademin för det första måste återta kontrollen över den vetenskapliga publiceringen, för det andra se till att akademins incitament leder till meritering byggd på kvalitet, inte kvantitet, för det tredje initiera oberoende granskningar för att identifiera och markera falska resultat, och för det fjärde ta fram regelverk för att förhindra publiceringsbedrägerier.
Stockholmsdeklarationen är en påminnelse om att det som skapas gemensamt måste ägas gemensamt. Den vetenskapliga infrastrukturen är för viktig för att överlåtas till kommersiella intressen.
Det är ett demokratiskt problem att de kommersiella intressena tagit makten, så klart. Det är odemokratiskt att den kunskap vi betalat för gemensamt låses in och genererar privata vinster istället för gemensamt välstånd.
Det är också ett slöseri med resurser. De kommersiella tidskrifterna tar betalt av både den som publicerar och den som vill läsa det publicerade – trots att både forskningen och granskningen (peer review) ofta helt bekostas av universiteten. ”Om någon hade skrivit om en sådan publiceringsmodell i Grönköpings Veckoblad som ett skämt skulle man ju skrattat hjärtligt åt det. Det är ett fullkomligt absurt system, som bara har växt och växt”, säger Dan Larhammar till Dagens Nyheter.
Gör oss dummare
Dagens akademiska arkitektur gör oss också dummare. När nya resultat hamnar bakom betalvägg, och kräver svindyra prenumerationer på vetenskapliga tidskrifter, försvåras lärandet, helt i onödan. När nyproducerad data och nyvunna insikter istället är öppet tillgängliga kan vi lättare lära av varandra.
Det svenska initiativet Kriterium, som gör sakkunniggranskade vetenskapliga böcker tillgängliga open access, är ett viktigt steg i rätt riktning.
Fusk har förekommit i alla tider. Här och var i det svenska landskapet står det runstenar med otydbara tecken: förbryllade arkeologer har tvingats konstatera att den som ristade runorna nog inte var läskunnig. Men det verkar inte runristarens samtid ha varit heller, så hen kom undan. Stenar resta över fusk och okunnighet.
När stenar reses över vår tid, må de vittna om att vi blev bättre på att skilja sanning från lögn, och flit från fusk.
Lisa Pelling
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
