Regerande kräver att man gjort en seriös analys av hur man ska klara det utan att malas ned. Det finns flera illavarslande tecken för MP.

“Nu får vi äntligen påverka politiken på riktigt”. Ungefär så sa Gustav Fridolin när han precis blivit utnämnd till statsråd. Vi som följt Miljöpartiet under de senaste decennierna har dock inte sett ett parti utan makt. Tvärtom, de har påverkat politiken både direkt genom överenskommelser med regeringar och indirekt genom att lyfta upp nya frågor på den politiska dagordningen som alla måste förhålla sig till.

De flesta som arbetat i regeringskansliet på lägre eller högre poster vet dessutom hur maktlös man kan känna sig där. Att de val som ska göras ofta handlar om dem mellan pest och kolera. Att man måste ta ansvar för och försvara beslut som man med bästa vilja inte kan gilla.

Det här är inte ett försvar för att till varje pris förbli oppositionell. Sverige behöver en regering som tar ansvar. Ett parti som konsekvent har utestängts från regeringsmakten tycker givetvis att det är logiskt att de också får pröva på detta.

Men regerande kräver att man gjort en seriös analys av hur man ska klara att bära regeringsmakten utan att malas ned. Det finns flera illavarslande tecken för Miljöpartiets del.

Miljöpartiets ingång till regeringsförhandlingarna med Socialdemokraterna var problematisk i sig. De hade bestämt sig för att de skulle vara med i regeringen, men hade inte ställt upp några som helst villkor för sitt deltagande. Det betydde att de inte heller kunde peka på några avgörande segrar när förhandlingarna var klara.

De verkade dessutom anse att det var bättre att lämna Vänsterpartiet utanför. Att deras makt ökade om de fick sitta ensamma med Socialdemokraterna. Men sannolikt skulle de ha fått draghjälp om V varit med. Miljöpartiet har under de sista mandatperioderna röstat mer som Vänsterpartiet än som Socialdemokraterna.

Nu måste regeringen ändå förhandla med Vänsterpartiet eller några andra partier för att få igenom budgeten. I dessa förhandlingar kommer partierna utanför regeringen ha mycket lättare att visa på vilka vinster de gör. Medan Miljöpartiet måste försvara helheten.

När resultaten från förhandlingarna började läcka ut verkade det dessutom som om dessa två partier inte hade någon gemensam kommunikationsstrategi. Överraskande ofta var det anonyma S-tjänstemän som uttalade sig om vad förhandlingarna lett fram till. Miljöpartiet började snabbt ses som den stora förloraren.

Det var något som Åsa Romson spädde på genom att kalla uppgörelsen om inköpen av JAS-planen för tragisk. I en förhandling mellan två parter kan aldrig den mindre parten säga att en uppgörelse är dålig. För i sådana fall borde de inte gått med på den. Den större och mäktigare parten kan däremot gnälla hur mycket som helst. Den framstår ändå inte som en svag förlorare.

Överenskommelserna måste dessutom vara så tydliga som möjligt. I flera av uppgörelserna görs olika tolkningar av vad de kommit fram till. Kärnkraften är ett exempel. Förbifarten är ett annat. Och det finns fler. Det finns motstridiga besked om vad överenskommelserna egentligen betyder. Varenda en av dessa utestående frågor kommer att utnyttjas maximalt av de andra partierna för att skapa ytterligare konflikter mellan regeringspartierna.

När alliansen regerade älskade oppositionen att attackera FP för vårdnadsbidraget och C för att de öppnat upp för att bygga mer kärnkraft, bara för att ta några exempel. Alla spänningar mellan MP och S kommer på samma sätt att utnyttjas. Vi har bara sett början på detta.

Och beredskapen för att hantera detta verkar vara minimal. Samarbetet påminner redan nu – i det som borde vara en smekmånad – om hur samarbetet i borgerliga regeringar såg ut innan alliansen skapades. Då spelades också konflikterna mellan partierna upp på en offentlig scen. Efter alliansen hölls de flesta inför lyckta dörrar.

Miljöpartiet gjorde ett överraskande dåligt valresultat. De fick inte mer än 6,9 procent av rösterna. Deras fallhöjd ner till fyraprocentsspärren är inte stor. Om inte MP och S lyckas skapa ett mer förtroendefullt samarbete finns uppenbara risker att Miljöpartiet kommer att få välja mellan att lämna regeringen någon gång under mandatperioden eller riksdagen efter nästa val.