Helvetet är inte en nödvändighet

Europavalet Polen visar att det går att göra motstånd.

På senare år har det smugit sig in en dyster tendens i den politiska debatten i mitten och till vänster i det politiska fältet. Det handlar om uppfattningen att allt är på väg att gå åt helvete. Den extrema högern vinner framgångar. Klassklyftorna ökat. Klimatet är på väg över minst en tipping point.

Det är som om vi redan befinner oss i Mad Max sandöken.

Inför valet till EU-parlamentet har det varit väldigt tydligt.

I land efter land väntas den extrema, populistiska högern gå framåt. Mest i Frankrike, där Marine Le Pens Nationell Samling väntas ta 28 mandat. Men även i Italien, Tyskland, Belgien och Portugal väntas Sverigedemokraternas syskonpartier vinna stora framgångar. Något som i grunden kan förändra den politiska balansen i EU.

Kunde göra slut på åtta år av allt mera auktoritärt styre

Den här dystra bilden är tyvärr inte orealistisk, även om det förra valet till Europaparlamentet visade att extremhögerns höga siffror i opinionsmätningarna inte nödvändigtvis omvandlas till stöd vid valurnorna.

Men så finns det också undantag. Och den som verkligen vill motarbeta den politiska vindkantring vi nu tycks stå inför, bör också försöka förstå vad dessa undantag beror på.

Polen är kanske det bästa exemplet.

I valet 2019 fick partiet Lag och Rättvisa 43,5 procent av rösterna och vann därmed regeringsmakten för ytterligare en mandatperiod. Under sina år vid makten följde Lag och Rättvisa de fotspår som trampats upp av Viktor Orbán i Ungern, med skarpare politisk kontroll av domstolar och kulturinstitutioner, inskränkningar av det civila samhället och försök att styra medier och journalister.

Men i valet 2023 förlorade Lag och Rättvisa. Donald Tusk och hans Medborgarkoalition fick 54 procent av rösterna, och kunde därmed göra slut på åtta år av allt mera auktoritärt styre.

I en intressant artikel prövar den polske publicisten Wojciech Przybylski olika förklaringar till att motståndet till slut gav resultat.

En förklaring, menar han, var att den internationella kritiken  hade effekt. EU:s krav på att medlemsstaterna ska följa demokratiska spelregler, inte minst i synen på rättssystemet, spelade roll för den interna polska debatten. En andra förklaring var det rent materiella läget i landet. Inflation och ekonomiska svårigheter ökade missnöjet med den sittande regeringen.

En tredje förklaring var det civila samhällets förmåga att samla sig i ett gemensamt motstånd. Tusks koalition var mångfacetterad, bestod av en rad olika partier och organisationer, som hade några få men viktiga principer gemensamt – synen på demokrati och mänskliga rättigheter.

Den koalitionen mobiliserade inte minst de yngre väljarna. I valet 2023 var det ett rekordstort anta förstagångsväljare som faktiskt gick till valbåset och röstade. För många av dem var abortfrågan och Hbtq-frågorna viktiga, områden där Lag och Rättvisa gjort stora inskränkningar.

Det sista kapitlet är säkert inte skrivet än, men utvecklingen i Polen visar att det inte finns något lagbundet i den dystopiska bild som nu målas upp inför valen till EU-parlamentet.

Det går att bryta utvecklingen. Men det kräver partier och organisationer som inte ser som sin främsta uppgift att vinna väljare och sympati genom att springa med när det poliska mittfältet rör sig högerut. Det kräver att det finns ett faktiskt alternativ till extremhögern.