De politiska nördarna sa ”supertorsdag”, men även för den allmänpolitiskt intresserade var det svårt att hänga med. Det har varit val till parlamentet i Skottland, nationalförsamlingen i Wales och Nordirlands församling. Samt lokalval i stora delar av England, fast inte i London. Ovanpå detta: Folkomröstning om ett nytt valsystem. I skuggan av prinsbröllop och Bin Laden har en svärm av val genomförts i EU:s tredje största land .
The Guardians podcast ”Politics weekly” ger en regelbunden, smidig lektion i brittisk politik. Precis innan parlamentsvalet i maj 2010 hölls en diskussion om Liberaldemokraternas framfart. Skulle valet innebära en korrigering, tillbaka till en 100 år gammal modell? Tories och Lib Dems dominerar, med lilla Labour kring knäna på två nygamla jättar?
”Supertorsdagen” konfirmerade att Lib Dems alltjämt dansar kring knäna på de andra två. Med bara 15 procent av rösterna blev lokalvalen de sämsta på nästan 30 år. Över 500 platser förlorades i kommunförsamlingarna, 13 mandat försvann i Skottland och ett i Wales. Nederlaget symboliseras av stålstaden Sheffield, partiledaren Nick Cleggs hemkommun, där Labour återtog makten.
En av Cleggs få framgångar i regeringsförhandlingarna med David Cameron våren 2010 var folkomröstningen om ett nytt valsystem: Alternative Vote (AV). Att systemet är svårbegripligt, valkommissionens förklaring krävde fyra sidor och tre diagram, bidrog till den gamla sanningen att status quo ofta vinner en folkomröstning. Labour var splittrat och prioriterade de övriga valen, vilket underströk att den gemensamma valdagen var en strategisk miss. Cameron stödde den välfinansierade nejsidan tydligare än väntat. Ja-kampanjen var svag, oinspirerad och framstod som politikernas kompromiss. Nej-kampanjen var listig och småful mot i synnerhet Nick Clegg – som själv har kallat AV ”en miserabel liten kompromiss”. Endast 31,7 procent röstade ja till kompromissen, en siffra som får svenska ”Ja till euron” att framstå som en framgångssaga.
Trots den liberala kollapsen blev Labours återtåg mot jättekostymen från 1997 mindre triumfartad än väntat. Visst, resultaten i norra England imponerar, och där ledde missnöjet med koalitionens nedskärningar till att lokalstyret av flera städer återtogs (Blackburn, Blackpool, Leeds, Newcastle, Sheffield, Stoke). Fyra nya mandat i Wales ger Labour 30 av nationalförsamlingens 60 platser, men de som finns mellan skål och vägg vet att minst 31 mandat var målet (Tories skär som på Thatchers tid, och det är ju Wales!). Labours Carwyn Jones kommer dock att leda nationalförsamlingen, möjligen med Lib Dems i stället för som tidigare med nationalistiska Plaid Cymru.
Den stora chocken inträffade i Skottland, där nationalistiska SNP inte bara blev större än Labour, utan fick egen majoritet i parlamentet. En huvudförklaring är det skotska missnöjet med koalitionsregeringen i London: Lib Dems imploderade, och rösterna gick till SNP – vars mångåriga ledare Alex Salmond hade föga konkurrens från den gråa Labourledaren Iain Gray. Men att skotska Labour sedan länge skickar sina stjärnor till Westminister är bara en del av förklaringen. Partiet upplevs som idéfattigt och gnälligt. Den gamla planen var att ökad självständighet skulle kväsa SNP, men parlamentet i Holyrood blev en tryckkokare. SNP:s gamla dröm, en folkomröstning om fullständig självständighet, lär nu bli verklighet. Mätningarna visar på ett underläge för ja-sidan, men om omröstningen blir av följer en dynamik som är svår att förutse.
Eftersnacket handlar mest om hur regeringskoalitionen nu knakar. Lib Dems, i synnerhet gamle partiledaren Lord Ashdown, är ursinniga över att Cameron aldrig markerade när hans partivänner smutskastade Nick Clegg i folkomröstningskampanjen. En Tory backbencher, Peter Bone, har redan sagt att koalitionen aldrig kommer att överleva fem år. Enskilda krav på Cleggs avgång har luftats.
Cameron hoppas lugnt att den stormen blåser över. För att vara ett mellanårsval i nedskärningstider klarade sig Tories utmärkt. Fem förlorade mandat i Skottland vägs upp av två vunna i Wales. Och de engelska lokalvalen medförde att Tories nu styr fyra kommuner fler än tidigare.
I pressrummen har konservativa spinndoktorer inte bara berättat det självklara: Ed Miliband förlorade Skottland, AV-omröstningen, och hans första lokalval var sämre än Tony Blairs 1995. Ur mungipan frågar de hur Labour ska kunna vinna val om Skottland blir självständigt, Lib Dems återhämtar sig och De Gröna växer.
Labour grundproblem befinner sig sålunda bortom ett mandat hit eller dit en ”supertorsdag”. Grundfrågan har formulerats träffande av New Statesman: Ed Miliband har en startpunkt och talar vackert om målet. Men har han en karta?
Svaret avgör om nästa parlamentsval kan vinnas, eller om det blir fortsatt opposition.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
