Valresultatet i Egypten kom inte helt oväntat. Men att den islamistiska vågen fick en sådan tyngd förvånar naturligtvis många egyptier. Och att de frihetsfientliga salafisterna fick drygt en femtedel av alla röster är ett isbad för landets demokrater.
Var tog alla socialdemokrater och liberaler vägen? Var frihetsviljan på Tahrirtorget bara en illusion?
Konsekvenserna kan bli obehagliga. Det verkar osannolikt att de radikala islamisterna har kraft till ett totalt maktövertagande. De har varken en Lenin eller en Khomeini. En upprepning av den algeriska mardrömmen från 1990-talet ligger närmare. Det vill säga att militären vägrar släppa makten, förbjuder salafisterna och framkallar ett inbördeskrig – med tyst stöd från Europas konservativa regeringar.
Att religiösa moralkonservativa rörelser för fortsatt manligt maktmonopol vinner folkligt stöd kan bara beskrivas som nederlag. De är alltid, i alla länder, motståndare till människans frigörelse. Men det är ännu oklart var det egyptiska Frihets och rättvisepartiet, som vann minst 40 procent av rösterna, kommer ta vägen. Det är förankrat i Brödraskapet och var under valrörelsen medvetet tvetydigt om kvinnors rättigheter, olika frihetsfrågor och huruvida demokratins grund ligger hos Gud eller medborgarna.
Valresultatet ställer Brödraskapets parti inför ett avgörande vägval: ska det samarbeta med sekulära partier eller med salafister? Det är mycket möjligt att de stora islamistiska partierna i både Tunisien och Egypten väljer demokratins väg. Att de helt enkelt följer i Turkiets och Erdogans fotspår.
Även om man ryser av obehag inför islamistiska partier skulle det innebära ett stort genombrott i arabvärlden. Det genom att den breda islamistiska huvudfåran då accepterar och inlemmas i demokratiska och öppna samhällsformer. De blir inte längre i opposition mot ”västerländsk” demokrati, utan bärare av samma system. Det kan bli konsekvensen om Frihets och rättvisepartiet i Egypten nu väljer att definiera sig som motpol till salafisterna. Valet har drivit fram ett läge där de helt enkelt måste välja.
Men detta rubbar inte frågan varför sekulära partier – liberala och socialdemokratiska – inte får medborgarnas förtroende. Först spelar de en avgörande roll för revolutionen. Sedan förlorar de valen. Först i Tunisien och sedan i Egypten.
I gamla Västeuropa är socialdemokratins kris en ständig fråga och oro. Men den som orkar vidga perspektivet även till andra regioner möter inte en kris, utan en total kollaps. Var finns till exempel genuint idébaserade socialdemokratiska partier i före detta Östeuropa?
De ryska valen avslöjade återigen en total frånvaro av demokratiskt trovärdiga alternativ. Inga socialdemokrater. Det liberala partiet misslyckades återigen. I stället uppstår den absurda situationen att de i protest röstar på Kommunistpartiet.
Titta ut över världen och ställ frågan: Var finns socialdemokraterna. Indien? Afrika? Sydostasien? En av 1900-talets mest framgångsrika politiska idéer verkar ha uppslukats och lämnat den politiska scenen.
Det stora och fortfarande hoppingivande undantaget är Sydamerika och i första hand Brasilien. Genom klassisk socialdemokratisk målmedvetenhet har de onda brasilianska cirklarna brutits: ekonomin mår bra, medelklassen växer och ojämlikheten minskar. När de stora vänstergenombrotten kom i Sydamerika trodde många att andra länder skulle följa efter. Äntligen verkade den sociala och demokratiska reformismen ha fått ny energi. Lula såg ut som en förebild för folk i andra länder. Men så blev det inte.
I Nordafrika och Mellanöstern finns en lång tradition av både allmänt sekulära och mer precist socialdemokratiska rörelser. Men när de gamla diktaturerna nu faller verkar många av dessa oppositionsrörelser vara lika föråldrade. Sanningen är bister: socialdemokratin framstår mer som ett minne från det förgångna än ett löfte om framtiden.
Socialdemokratins marginalisering har olika förklaringar i olika delar av världen. I Europa lyckades de inte förstå hur finanskraschen 2008 förändrade människors längtan, oro och samhällspolitiska värderingar. I Nordafrika ligger kanske förklaringarna längre tillbaka i historien. De politiska system som nu faller präglades på 1950- och 60-talen av socialistiska ambitioner – det var så de fick sin ursprungliga legitimitet och många socialdemokrater har levt kvar i gammal retorik. I andra länder och regioner är orsakerna annorlunda.
Man kan naturligtvis säga att socialdemokratins framgångar som idé och ambition gjort att den rönt samma öde som liberalismen: den finns överallt och ingenstans. Olika globala institutioner som FN-systemet, stora NGO:s och numera även IMF och Världsbanken präglas i hög utsträckning av socialdemokratiska värderingar. Men utan debatterande och kämpande socialdemokratiska partier med förankring i folkhaven kommer den erfarenheten och prägeln långsamt blekna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
