Det italienska samhället har förlorat slaget om framtiden.

Kanske kan det kallas Europas Kalifornien. Jordbruksvänligt klimat, viner i världsklass – och en stat som tycks omöjlig att styra. Under det senaste decenniet har det italienska samhället varit offer för Silvio Berlusconis oligarkiska vanstyre, svaga koalitionsregeringar och en serie korruptionsskandaler.

Nödvändiga reformer har skjutits på en obestämd framtid.

Så när 39-årige Matteo Renzi svors in som ny premiärminister under lördagen – yngst hittills i landets historia – blandades förhoppningar med skepsis. Befogad sådan. Renzi knep nämligen makten genom att utmanövrera föregångaren Enrico Letta via en intern maktkamp inom det socialdemokratiska partiet PD. Han blir därmed den tredje premiärministern i rad som inte valts av folket.

När jag träffar en bekant från Milano ritar hon en dyster bild över Italiens närmaste framtid. ”Det finns ingenting för unga där att hämta”, förklarar hon och berättar om hur hon själv lämnade landet så snart bläcket på universitetets examensbevis torkat.

Det italienska samhället har förlorat slaget om framtiden. Den generation som fyller dagens universitet har för länge sedan tröttnat på politikernas ihåliga löften. Drömmen finns utomlands. Över en halv miljon italienare har redan lämnat landet, en av de största migrationsströmmarna i modern tid.

Renzis regering, den yngsta och mest jämställda i Italiens historia, har jobbet klart för sig. Offentlig skuld som andel av BNP är i paritet med Grekland. 372 000 företag har gått i konkurs under det senaste året. Arbetslösheten bland befolkningen som helhet är 13 procent, för unga drygt 40.

I Kalabrien går hela tre av fyra unga utan jobb och 70 procent av butiksägarna betalar skyddspengar till ’Ndranghetan, den regionala maffian. Samhället har misslyckats med att leverera löften och grundläggande service till medborgarna. Förtroendet är för länge sedan raserat och resultatet är ett samhälle-i-samhället där våldet är maktens främsta instrument.

Utvecklingen i Europa som helhet har knappast hjälpt. Den skuldkris som svept över kontinenten de senaste åren har mötts med reformer som snarare förvärrat framtidsutsikterna för EU:s hårdast drabbade länder.

Medlemsstater har uppmanats att strama åt offentliga utgifter, samtidigt som ansvariga finansiella aktörer gått fria från ansvar. Priset har blivit högt.

Frågan som hela tiden gnager i bakhuvudet är om Renzi överhuvudtaget kan få Italien att fungera igen. Kan han lyckas där alla andra har gett upp?

För att nå dit krävs att maffians kontroll över stora delar av samhället bryts upp, att politikens korruptionskultur elimineras och att förtroendet för staten byggs upp från grunden.

När Altiero Spinelli, teoretiker och federalist, satt fängslad av Mussoliniregimen skrev han Ventotenemanifestet, en vision om hur ett nytt, demokratiskt Europa skulle växa fram ur världskriget askor. Sista meningen skulle lika gärna kunna vara en uppmaning till Matteo Renzi: ”Vägen framåt är varken enkel eller säker. Men den måste fullföljas.”