Norge har gradvis accepterat de slaskbruna åsikterna. En utveckling som har cementerats i en ny offentlighet.

”Varför är det så att de väljer ord från våra fienders språk? Att de driver oss och vi följer! Är det rädsla för att tänka, eller lusten att rulla över alla bördor på andra?”

Orden är den norske diktaren och antifascisten Nordahl Griegs. Året är 1943. Men raderna klingar olycksbådande nog lika aktuella i dag. För på annat sätt är det svårt att tolka utvecklingen i grannlandet sedan valet i september. Tendenserna har funnits där länge.

Ett politiskt etablissemang som inte vågat göra upp med ett exkluderande nationellt arv. Ett främlingsfientligt parti som tolkat om oppositionens utformning och uppdrag. Medier som snarare än att granska viljorna och åsikterna bakom utspelen nöjt sig med att måla upp krigsrubriker om det muslimska hotet inifrån.

Sedan dess har tendenserna accelererat. Norge leds av en regering som består av konservativa Höyre och främlingsfientliga Fremskrittspartiet. Signalerna om en ny, mångfaldsfientlig linje har varit många.

Kulmen nåddes förra veckan, när mysprogrammet ”Skavlan” besöktes komikern Özz Nûjen och Arbeiderpartiets ledare Jens Stoltenberg.

Medan Nûjen kritiserade landets rasistiska riktning och Frp:s förslag om massdeporteringar av romer skruvade sig programledaren Fredrik Skavlan i fåtöljen. Stoltenberg vägrade kalla något utspel rasistiskt. Sådana åsikter fanns överhuvudtaget inte i Stortinget, menade han.

Än mer allvarligt är att norska motsvarigheten till SVT, NRK, klippte bort hela avsnittet till den norska upplagan av programmet. ”Det gick över gränsen”, enligt mediekoncernen. NRK ville uppenbarligen inte att norrmännen skulle störas av en relevant diskussion om rasism när chips- och godisskålarna var uppdukade runt om i landet.

Något har hänt i ett samhälle där ytterkantens politiska krafter tillåts definiera samtalets gränser. Händelsen kan liknas vid en form av ungersk reflex, där själva staten som ska företräda medborgarna inte orkar hålla emot och värna yttrandefriheten. Toleransen och yttrandefriheten ska gälla för främlingsfientliga krafter, men inte för kritiken av desamma.

Det är ett politiskt och medialt haveri – liknande det som skett i Danmark. Vad som började som ett sluttande plan – med gradvis acceptans av slaskbruna åsikter – har nu cementerat en ny offentlighet. Frp:s åsikter är viktigare än de hundratusentals norrmän som inte passar in i den traditionella bilden av rågblonda människor med laxrosa kinder.

Att älska landet har blivit förbehållit den vita majoritetsnormen.

Sorgligt nog satsar socialdemokratin korten på tillfälliga, falska segrar i stället för att våga göra upp med rasismens strukturella och historiska orsaker.

Nordahl Grieg hade rätt och har fortfarande rätt. Varje rörelse som använder fiendens språk urholkar sitt eget existensberättigande. Om varken progressiva eller liberala krafter i Europa orkar hålla emot brunvaskningen av politiken, vem ska då göra det?