LEDARE Vi lever i en motsägelsefull tid. Vi har aldrig varit rikare. Trots de senaste årens utveckling i totalitär riktning är fler länder demokratiska jämfört med för 30 år sedan. Färre människor dör i krig och en mindre andel av världens befolkning lever i fattigdom.

Men samtidigt präglas vår tid av rädsla och oro. Känslor som i hög grad kan kopplas till klimatförändringarna, och att vår tid håller på att rinna ut. Professor Björn-Ola Linnér säger apropå regeringens budget att klimatsatsningarna inte kommer att leda till att vi når utsläppsmålen, vilket också visas av att koldioxidutsläppen i vårt land fortfarande ökar.

Greta Thunberg satte fingret på denna underliggande politiska frustration när hon inledde sin skolstrejk utanför Sveriges riksdag. Hon har medverkat till att skapa ett enormt engagemang och på kuppen blivit känd runt om i världen och skakat hand med makthavare från jordens alla hörn.

Det finns också ett missnöje och en misstro som beror på många av de konsekvenser som kommer med globaliseringen av ekonomin. I botten handlar det om de ökade spänningarna mellan regioner, människor, grupper och klasser. Eliten har dragit ifrån och stora grupper och delar av världen har lämnats därhän.

De gula västarna i Frankrike är ett explosivt uttryck för detta missnöje, som har flera dimensioner och går i lite olika riktning. Det riktar sig mot orättvisor men inte sällan också mot invandringen. Denna spänning finns också i Sverige mellan regioner som växer och delar av Sverige som har minskad befolkning och lägre skatteintäkter, högre arbetslöshet, sämre välfärd och offentlig service.

Rädsla och oro. Missnöje och misstro. Ingen bra kombination för den som vill se ett progressivt Europa. Efter den ekonomiska krisen och flyktingrörelserna har högerpopulisterna också erövrat många nya röster och väljare.

Men som Wolfgang Münchau formulerade det i en kommentar i Financial Times: Vi befinner oss i en tid som i längden kommer att gynna radikalism snarare än moderation, vänster snarare än höger: ”It is not going to be the age of Donald Trump.”

För att ingjuta hopp krävs att vi hanterar båda vår tids utmaningar, både klimatet och globaliseringen, med konkret politik. Därför behöver vi stå emot de starka intressen som nu lobbar för ytterligare skattesänkningar. Det är också nödvändigt att revidera det konservativa ekonomiska ramverk som sätter en grimma på svensk och europeisk politik.

Vi behöver kort sagt investera mer i framtiden. Sedan 1970-talet har investeringarna generellt gått ner i ekonomin. Och under senare tid har också skattekvoten gått ner. Under efterkrigstidens välfärdsbygge investerade Sverige och andra länder inte bara i en social utan också i en fysisk infrastruktur. Det senare handlade om bostäder, vägar, transporter, vatten och avlopp, el, och så vidare. Behoven är inte lika omfattande som på den tiden. Ändå kan vi lära oss en hel del av erfarenheterna från åren då välfärdsstaten skapades, ett av mänsklighetens stora civilisatoriska framsteg.

Vi har nämligen genomgått en lång era av ideologiskt motiverad kritik mot att den offentliga sektorn ska ta stor andel av kakan i anspråk. De ekonomiska kriserna från 70-talet och framåt, och särskilt 90-talet, formade ett slags fiskal konservatism som fortfarande utgör en hämmande dogm i den ekonomiska politiken. Och vi har därför haft en lång period av alldeles för låga investeringar. Det märks på många sätt i välfärden. Men också i form av låga investeringar i transporter och infrastrukturer. För att inte tala om exempelvis underhållet av tågnätet. Vi har byggt alldeles för få bostäder. Samtidigt som Sveriges befolkning har växt med cirka en miljon på tio år och kommer att fortsätta växa framöver.

Till det här kommer att klimatomställningen ställer krav på enorma investeringar, både offentligt och i den privata sektorn. Marknaden kommer att kunna göra sitt, men det krävs offentliga investeringar och politiska incitament och styrning för att vi ska kunna introducera ny klimatneutral teknologi. Därför behöver vi skifta från konsumtion till investeringar, från privat till offentligt. Och forma en politik som kan förena omställning och förnyelse med rättvisa och fördelningspolitik.

Ett sådant politiskt projekt har likheter med välfärdsstaten som bottnade i den sociala frågan och en strävan att jämna ut klassklyftorna. Vår tids projekt handlar om att åtgärda de orättvisor som uppstått i globaliseringens spår och av rent existentiella skäl klara klimatmålen.

Så det är inte Donald Trump och hans adepter och efterföljare som visar vägen för framtiden. Det är inte heller Skattebetalarnas förening som i veckan kom med ännu ett alster som varnar för högskattesamhällets fördärvande effekter.

Framtiden hör till det progressiva projekt som bygger på rättvisa och inkludering, ekologisk hållbarhet och teknologisk förnyelse. Det är noga besett ett projekt som erbjuder hopp, som utmanar de politiska krafter som utnyttjar missnöjet och misstron i egoismens namn, som förbinder de långsiktiga ambitionerna med konkret politik, som förhindrar att oron och rädslan leder till uppgivenhet och passivitet.