Flera skäl för svensken att bry sig om Indonesien

ledare Gatorna i Indonesien har fyllts av upprörda demonstranter. Motståndet mot det nyliberala lagpaketet är stort. Människors trygghet hotas, reaktionära krafter stärks och kanske finns en viss parallell till Sverige.

I skuggan av global pandemi och amerikanskt presidentval har Indonesien skakats av våldsamma demonstrationer. Mängder av fackliga organisationer och MR-grupper har protesterat mot ett nyliberalt lagpaket som har drivits igenom av president Joko Widodo.

För att få slut på protesterna skyndade Widodo på processen och parlamentet fattade ett snabbt beslut om de nya lagarna som innebär att anställningstryggheten luckras upp, att det blir enklare för företag att outsourca verksamhet och att rätten till tre månaders betald föräldraledighet tas bort. Lagpaketet innebär också att miljökraven tunnas ut och att det blir enklare för utländska investerare att köpa mark som idag är reserverad för ursprungsbefolkning. De nya lagarna är ett nyliberalt moras, men också ett exempel på hur enskilda stater pressas i en värld där kapital och företag åtnjuter rörelsefrihet samtidigt som de globala sociala regleringarna är svaga.

Det som gjort människor upprörda är att Widodo låtit arbetsgivarna dirigera politiken och att regeringen inte har lyssnat på fackliga organisationer och miljögrupper.

Protesterna i Indonesien har varit våldsamma. Inte bara i Jakarta utan även i städer som Medan, Palu och Denpassar har demonstranterna mötts av tårgas och vattenkanoner. Vid flera tillfällen har också oberoende journalister attackerats. Widodo har motiverat våldet med den ökande spridningen av covid-19. Många demonstranter har också ett ansvar för den upptrissade situationen genom att de kastat sten och satt eld på bilar.

Det som gjort människor upprörda är att Widodo oförblommerat låtit arbetsgivarna dirigera politiken och att regeringen inte har lyssnat på fackliga organisationer och miljögrupper. De delvis föråldrade arbetsmarknadslagarna behöver förändras, men en fungerande reformering hade krävt en öppen dialog med alla involverade. Nu vägrar stora fackliga organisationer, som KSPI, att delta i arbetet med att genomföra de nya lagarna. Det bäddar för fortsatta konflikter. Samtidigt kan även de fackliga perspektiven kritiseras. Deras utgångspunkt har främst varit att försvara tryggheten för dem med fasta anställningar. Det är vällovligt, men de fackliga organisationerna borde bli bättre på att också involvera dem med informella och tillfälliga anställningar.

De inflammerade motsättningarna i Indonesien har många bottnar. Den tidigare diktatorn Suharto störtades 1998 av en bred demokratirörelse, som dock aldrig lyckades skapa en parlamentarisk plattform. Flera försök har gjorts, men de har stupat på splittring mellan progressiva krafter och att de partier som bildats endast fått en begränsad regional spridning och därför inte fått rätt att ställa upp i de parlamentariska valen. Ett gigantiskt problem är att det idag inte finns några företrädare i det indonesiska parlamentet som ger röst åt dessa progressiva rörelser.

Widodo är i mångt och mycket Asiens motsvarighet till Frankrikes president Macron. Han har tidigare varit affärsman inom möbelindustrin och hyser en stark tilltro till en avreglerad marknadsekonomi. Samtidigt driver Widodo en liberal och religiöst tolerant politik och har gått i bräschen för en sjukvårdsreform som öppnat vården för många fattiga. Widodo har också rekryterat flera socialt engagerade medarbetare. Det är därför inte förvånande att det nu läckt ut att några av dessa sakkunniga varit kritiska till de nya lagarna, men belagts med munkavle.

I parlamentet befinner sig Widodos parti, Indonesiska demokratiska partiet (PDI-P), och hans stödpartier i konstant konflikt med ett konservativt och fundamentalistiskt block. Detta block har delvis stött de folkliga protesterna, inte för att de har något emot det nya lagpaketet, men för att protesterna försvagar Widodos ställning. Denna oheliga allians är ett dilemma för de folkliga rörelser som protesterar mot den nyliberala politiken. I värsta fall skulle det kunna sluta med en reaktionär backlash. Måhända finns här en viss parallell till Sverige.