Ledare 75 år sedan andra världskriget, över 30 år sedan kalla krigets slut. Nu klarnar ett geopolitiskt landskap som kräver nya former för samarbete.

Med den tyske förbundskanslern Olaf Scholz besked att landet investerar 1 000 miljarder kronor i försvaret öppnas ett nytt kapitel.

Både för Tyskland och Europa som helhet.

Satsningen, som motsvarar hela den svenska statsbudgeten, är en signal till omvärlden om att den ryska aggressionen i Ukraina kräver en uppdaterad och uppgraderad säkerhets- och försvarspolitik.

Men hur vi svarar på Putins imperiedrömmar är inte självklart. Krig är nämligen, utöver den mänskliga katastrofens mardrömslika mörker, också något som grumlar perspektiven. Som om vi tappar greppet om de långa linjerna. Vår goda vilja att hjälpa det ukrainska folket och stoppa Rysslands angrepp kan mycket väl leda oss fel.

Att lita på att USA skulle finnas i vått och torrt känns skakigt 

Ibland låter det som om valet står mellan Nato eller ingenting. Som om varken nationella försvar eller möjliga alternativ existerade. Så är det förstås inte. Nato fyller en viktig roll i det internationella samarbetet. Men organisationen har både inbyggda brister och begränsningar. Dels saknas en tydlig koppling mellan beslut och ansvarsutkrävande från medborgare och stater. Och dels är det ett problem att det ytterst är den amerikanska regeringen som dominerar både beslutsfattande och ansökningar. En glimt på de senaste årens politiska turbulens i USA – från valet av Trump till stormningen av Kapitolium – avskräcker.

Under Trumps tid vid makten började flera ledare i Europeiska unionen, bland annat Emmanuel Macron, diskutera och förfina idén om ”strategisk autonomi”, det vill säga en utvecklad och fördjupad säkerhetspolitisk förmåga inom unionens gränser. Att blint lita på att USA – och i förlängningen Nato – skulle finnas i vått och torrt tycktes skakigt.

I rapporten ”A European Defence Union by 2025? Work in progress”, publicerad av Sieps, skissar rapportförfattaren på potentiella vägar för en samordnad, gemensam europeisk försvarspolitik. Utgångspunkten är att ett förändrat säkerhetspolitiskt landskap ökar trycket på medlemsländerna:

”Den här studien tog sin form med en identifiering av strategiska drivkrafter bakom utvecklingen av EU:s gemensamma försvarspolitik: förändrade globala maktförhållanden, ett försämrat säkerhetslandskap och insikten att européer kommer att behöva ta ett större ansvar för den egna säkerheten.”

Nu, över 75 år sedan andra världskriget, över 30 år sedan kalla krigets slut, klarnar ett geopolitiskt landskap som kräver nya former för samarbete. Därför är det hög tid att diskutera ett fördjupat försvarssamarbete, som med utgångspunkt i EU:s beslutskedja möjliggör försvarsforskning och utvecklad kapacitet.

Redan i dag förbinder sig EU:s medlemsstater, genom artikel 42(7) i Lissabonfördraget, att hjälpa och ingripa om en annan medlemsstat utsätts för beväpnad aggression. EU har dessutom möjlighet att administrera fredsbevarande uppdrag för att förhindra konflikter eller försvara internationella konflikter.

Ett fördjupat samarbete måste knytas tätt till politiska mekanismer som möjliggör folkligt inflytande och kontroll. Först då kan det få nödvändig demokratisk förankring och genomlysning. Ett försvarssamarbete behöver dessutom byggas både för krig och fred. På så sätt kan de massiva investeringar som det rör sig om gynna samhället som helhet.

För 51 år sedan, i samband med han tog emot Nobels fredspris, formulerade den tyske förbundskanslern Willy Brandt träffsäkra slutsatser om varför Europa behöver en självständig säkerhets- och försvarspolitik:

”Lösningen på ömsesidiga problem kräver att man skapar länkar genom meningsfullt samarbete bortom landsgränserna. [..] Denna möjlighet kan också bli Europas möjlighet i en värld som, vilket bevisats, inte kan styras från vare sig Washington, Moskva eller Peking.”

Orden klingar med förnyat, brännande allvar.