Ett Nobelpris vi kan vara utan

Ledare Åtskilliga politiska stollar har fått Nobelpriset i ekonomi. Ett icke uttalat syfte med utmärkelsen har under många år varit att normalisera marknadsliberala idéer. Alfred Nobel skulle antagligen blivit ursinnig om han vetat.  

Många har tyckt det vara sorgligt att det inte blev något Nobelpris i litteratur i år, med tanke på motsättningarna inom Akademin. Däremot skulle det knappast vara någon större tragedi om det så kallade Nobelpriset i ekonomi försvann.

Denna mycket konstiga utmärkelse, formellt kallad Riksbankens pris i ekonomi till minne av Alfred Nobel, kuppades igenom av Riksbanken för 50 år sedan, utan riksdagens hörande.

Ett av de uttalade syftena med utmärkelsen var att ge nationalekonomin vetenskaplig status, att den skulle vara något lika exakt som kemi och fysik. Men det är ämnet nästan aldrig.

En av de hårdaste kritikerna av makroekonomins stundom svaga förankring i verkligheten, är en av veckans pristagare, Paul M Romer. Han har hårt kritiserat hur man dolt politiskt tyckande bakom överdriven användning av matematik och genom att vara en sluten och enhetlig grupp, där alla ska tycka samma sak. Därför havererar gång på gång nationalekonomernas teorier.

Famöst är ekonomipristagaren Robert E Lucas misstag. 2003 ansåg han sig ha hittat en modell som gör att ekonomin klarar sig utan politiker och att »det centrala problemet att förhindra depressioner har lösts«. Fem år senare kom emellertid den stora finanskraschen, där politikerna fick städa upp.

De politiserade bottennappen är för många.

1997 fick två andra amerikaner Nobelpriset för sina teorier för att effektivisera finansmarknaderna. Strax efteråt kollapsade pristagarnas hedgefond LTCM och fick undsättas av ett antal andra banker.

Det är viktigt att påpeka att priset ibland också gått till kloka ekonomer, som Robert Schiller och Elionor Ostrom, båda djupt förankrade i verkligheten.

Den senare typiskt nog den enda kvinnan som fått utmärkelsen under 50 års tid, kanske för att grupptänkande är en traditionellt manlig gren.

Men samtidigt är det åtskilliga politiska stollar som fått priset, eftersom ett icke uttalat syfte med utmärkelsen under många år varit att normalisera marknadsliberala idéer.

Därför fick sådana som Friedrich Hayek och James Buchanan priset, trots att de i huvudsak var nyliberala agitatorer, som bara kunde hata staten, och knappast hade några ekonomiska meriter att tala om.

Uppfinnaren och industrialisten Alfred Nobel skulle antagligen blivit ursinnig om han vetat att i hans namn ett pris delats ut, som ett antal år inte sällan gått ut på att premiera dem som velat att marknadens principer ska gälla överallt och att socialdemokratisk välfärdspolitik varit för dyr.

Detta eftersom Nobel skrivit att han hatade affärslivet av hela sitt hjärta och att han betraktade sig själv som socialdemokrat.

De miljoner som delas ut till varje års ekonomipristagare anskaffades under kuppartade former, när Riksbanken tog betydande belopp av AP-fonderna och gjorde det till en stiftelse. En del av löntagarnas surt förvärvade pensionsinbetalningar har alltså använts för att hylla ekonomer som sällan försvarat folkliga intressen.

Att priset på senare år haft några värdiga pristagare rubbar inte omständigheten att målet med ekonomipriset, att göra nationalekonomin till en vetenskap som alla andra, knappast uppnåtts. De politiserade bottennappen är för många under de 50 år som priset funnits.

Få skulle därför sörja om detta egendomliga pris läggs ner. De pengar som inte festats upp skulle göra större nytta för att fylla de hål som finns i pensionssystemet.