Den enda av lördagens 15 talare på demonstrationen mot Reva i Stockholm som inte presenterades med vare sig namn eller organisation var Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson Maria Ferm.

Kanske inte så konstigt, med tanke på att Ferm och Miljöpartiet genom sin överenskommelse med alliansregeringen faktiskt möjliggör den politik som deltagarna protesterade mot. Det är till exempel svårt att förklara bort formuleringen ”Arbetet med att öka effektiviteten i såväl det självmanda som det tvångsvisa återvändandet ska fortsätta”.

Enda gången som Ferm under talet nuddade vid att Miljöpartiet är en del av politiken som förs var när hon förklarade att Moderaterna och Socialdemokraterna är och var lika stora bromsklossar mot en mer öppen och human migrationspolitik. Inte en ansats till att förklara sin egen roll och överenskommelsen, inga som helst prov på självkritik – och inga löften om att göra allvar av de tidigare hoten om att dra sig ur uppgörelsen med regeringen. I stället räknade hon på politikervis upp namngivna flyktingbarn hon själv träffat och vilka borde få stanna.

I sociala medier var upprördheten sedan stor över att människor skrek ”hycklare” och buade under talet, eftersom antirasister måste stå enade under alla omständigheter. Det är sant, men den som samarbetar med en migrationsminister som vill kriminalisera och utvisa tiggande romer, talar om människor som ”flöden” och ”volymer” som är för stora eller – som i gårdagens Agenda – hävdar att papperslösa vars barn växt upp och/eller fötts i Sverige ska utvisas eftersom föräldrarna ”tar sina egna barn som gisslan” måste kunna tåla även den sortens motstånd.

Maria Ferm är en för svensk politik oerhört viktig antirasist. Men framträdandet i Kungsträdgården var symptomatiskt för hur Miljöpartiet har hanterat migrationspolitiken sedan de slöt sin överenskommelse med regeringen: Illa.

Det går att förstå, och ur vissa perspektiv också uppskatta, varför MP valde att försöka förändra migrationspolitiken inifrån en regeringsuppgörelse. Men hittills har den mest inneburit skrammel i tomma tunnor följt av tandlösa hot om avbrutet samarbete. Att papperslösa fått rätt till vård och deras barn till skolgång är naturligtvis bra, men så länge de riskerar att hämtas av polis i ”inre gränskontroller” förändras ingenting i grunden.

I går krävde Maria Ferm i Agenda att regeringen måste låta papperslösa få stanna om de är sjuka eller har rotade barn, annars gäller inte överenskommelsen. Det är en bra början, men om Miljöpartiet menar allvar med sin självutnämning som riksdagens migrationsvänligaste parti krävs mer än så.

Gränser måste öppnas, människor få stanna.