ledare Forskare är vana vid kritik. Men att utsättas för brott är inte en del av arbetet. Det är ett direkt hot mot vår demokrati när forskare tystas medelst hot.

Var går gränsen mellan kritik och personpåhopp? Var går gränsen mellan en saklig debatt och spridning av desinformation? Var går gränsen mellan en öppen diskussion och en diskussion som för längesen har spårat ur?

Det senaste årets pandemidiskussion har gett oss anledning att fundera på detta.

Mängder av studier på smittspridning, coronavirusets beteende, effekten av nedstängda samhällen, stängda skolor och isolering görs. Vi vet ännu väldigt lite om olika strategiers konsekvenser, vi är mitt uppe i pandemin och det är för tidigt att dra några slutsatser.

Ändå är tonläget högt, mycket högt.

Pandemihanteringen behöver naturligtvis diskuteras och en demokrati som Sverige tål att åsikter stöt och blöts. Vad säger vetenskapen? Vilka konsekvenser har olika åtgärder både på kort och på lång sikt och vad innebär det för olika grupper i samhället?

Det är svårt att driva tesen att kritik mot coronastrategin tystas ner av media.

Man är således helt fri att bilda sin uppfattning om Sveriges coronahantering.  Detta har gjorts på bästa sändningstid och på stora debattsidor under ett års tid. Det är svårt att driva tesen att kritik mot coronastrategin tystas ner av media.

Vetenskapsradion har granskat en dold Facebookgrupp med 200 forskare, opinionsbildare men också “vanliga” medborgare som är engagerade i covid-debatten. Granskningen kunde avslöja att gruppen innehöll flera inlägg med ett språkbruk som på många sätt liknar ytterhögern. Det talas om folkmord, tribunaler och att kritikers yttrandefrihet inskränks. Möjligheten att åtala Anders Tegnell med flera för brott mot mänskligheten diskuteras. Påståenden om att “Sverige mördar äldre med morfinsprutor” och att svenskarna levde på som vanligt under våren sprids på gruppens öppna twitterkonto till internationella medier.

Gruppen i sig är väl ingen nyhet och det är ett fundament i en demokrati att organisera diskussioner i såväl öppna som i slutna grupper på internet. Det finns också synpunkter på vissa redaktionella beslut kring reportaget. Att det finns grupper som kritiserar myndigheter och regeringen är ingen nyhet och sensationsvärdet i det är rätt lågt. Man kan också ifrågasätta det redaktionella valet att låta gruppen och personerna vara anonyma, ett resonemang som utvecklas mer här.

Men med det sagt. Journalisters arbete med att avslöja hur grupperingar sprider desinformation och hot mot enskilda individer är inte ett hot mot yttrandefrihet, det är en del av den. Skriver man i en facebookgrupp att Tegnell bör åtalas för brott mot mänskligheten får man också vara beredd att detta granskas och ifrågasätts.

Medlemmar i grupper försvarar det med att alla inte skriver sådana inlägg, att det i första hand är en grupp för alla de som är kritiska mot coronastrategin. Gott så. Men utan några jämförelser i övrigt, låter detta som samma resonemang som när Sverigedemokraterna vägrar ta ansvar för medlemmar som hotar och hatar politiker i kommentarsfälten. Man behöver fundera på vilken tonläge man själv bidrar med även om man själv inte är den som skriver de mest extrema orden. Denna “whataboutism” är tröttsam, för att uttrycka sig milt.

Det kan inte råda andra regler eller måttstockar för forskare och akademiker. Krav på saklighet och frånvaro av hot och hat måste ju även gälla även välutbildade. Kanske ännu viktigare eftersom detta är en grupp med hög status vars ord många människor litar på. Forskare måste öppet kunna belägga sina påståenden, kraven på saklighet och öppenhet är stora. Det är ju en del av forskares arbetsbeskrivning.

Nu är vi i ett läge där forskare vittnar om att de mottar så mycket hot att de inte längre kan eller vågar bedriva sin forskning.  Forskare är vana vid kritik, det är en del av akademin. Men att utsättas för brott är inte en del av arbetet. Det är mycket allvarligt och är ett direkt hot mot vår demokrati, när forskare tystas medelst hot.

Kanske är det rädslan som gör tonläget så högt, eller så är det människans oförmåga att hantera det snabba informationsutbytet som internet innebär. Vi vet att konspirationsteorier och demagogi åstadkommit mycket farliga rörelser och att desinformation utgör ett stort säkerhetshot. Lika viktigt att diskutera coronahantering när pandemin är över, lika nödvändigt kommer det att vara att diskutera konsekvenserna av samtidens diskussionsklimat.