Det handlar om klass

Gärna sänkt arbetstid, men först och främst en pension det går att leva på.

Arbetskritikerna lär inte hoppa jämfota över rapporten ”Förlängt arbetsliv”. Sveriges kommuner och regioner (SKR) har undersökt hur offentligt anställda mellan 55 och 65 år ser på arbetslivet och pensionen. Rapporten visar att 85 procent trivs med sitt jobb och 80 procent ser positivt på sin arbetsplats. 90 procent anser att de har hög eller mycket hög arbetsförmåga, och nästan 40 procent planerar att jobba vidare till 67 eller längre. Undersökningar av det här slaget bör tas med en nypa salt.

Och vi ska inte glömma att många, om än en minoritet, inte går till jobb där de trivs. Möjligen ser de fram emot pensionen.

Samtidigt vill allt fler förlänga arbetslivet. Den trenden är inte ny. Men det lär bli fler som jobbar vidare framöver. Pension är inte längre ett skarpt slut på arbetslivet. Även den formella pensionsåldern har ju höjts i flera steg, liksom rätten för den anställde att arbeta vidare.

De senaste hundra åren har vi ändå sänkt arbetstiden högst substantiellt

Det finns samhällsekonomiska och privatekonomiska skäl som talar för detta. Fler arbetade timmar innebär större skatteintäkter till det offentliga. Fler år med lön leder till mer inkomster och högre pension längre fram för den enskilde. Det kan handla om att arbeta vidare på samma jobb, gå ner i arbetstid eller hitta ett extrajobb på en ny arbetsplats. Den offentliga sektorn har stora rekryteringsbehov framöver, om fler jobbar vidare minskar det trycket. Men det finns också sociala skäl, som gör att fler förlänger arbetslivet. Arbetet är inte bara en börda, utan är också arbetskamrater och ett socialt sammanhang.

Den bakomliggande ekonomiska faktorn bakom den här diskussionen är förstås också att vi blir äldre och friskare, vilket ökar pensionsutbetalningarna och vårdkostnaderna. Om vi jobbar mer och längre så blir det lättare att klara den ekvationen.

Samtidigt har Socialdemokrater i en rapport lyft frågan om sänkt arbetstid. Det var länge någon talade om sex timmars arbetstid, en i dag närmast bortglömd politisk paroll. Hur går det ihop med de här trenderna och utmaningarna? Inte alldeles glasklart.

Det är nog klokt att börja med en övergripande analys.

Sveriges riksdag fattade beslut om åtta timmars arbetsdag 1919 och lagen trädde i kraft vid halvårsskiftet 1920. Men det tog tid innan den blev norm. I mitten av 20-talet jobbade fortfarande ungefär hälften betydligt mer än åtta timmar om dagen.

Det här med arbetstider är en komplex och mångfacetterad fråga. Då som nu.

Fortfarande är åtta timmars arbetsdag en norm. Men de senaste hundra åren har vi ändå sänkt arbetstiden högst substantiellt. I början av seklet jobbade vi sex dagar i veckan, femdagarsveckan kom inte förrän 1971. Vi har fått betydligt längre semester och flera lediga röda dagar. Avtalsvägen har vissa grupper förbättrat sina villkor när det gäller arbetstid och ledighet ytterligare. Och vi har föräldraledighet och vab för familjer med barn. Och inte minst går vi i skolan och utbildar oss betydligt längre än tidigare generationer, vilket sänkt livsarbetstiden ett betydande antal år, särskilt det senaste halvseklet.

Sänkt arbetstid är nog särskilt motiverad för de som befinner sig mitt i livet, som har familj och barn hemma. Alliansens politik för att möjliggöra för medelklassen och överklassen att köpa tjänster för att få ihop ”livspusslet” var ett sätt att adressera den här utmaningen. Men finns det andra möjligheter, som gör vardagen lättare och mer hanterlig i vissa delar i livet, och samtidigt kan öka flexibiliteten i andra faser av livet, som exempelvis när vi når pensionen. Det vill säga att göra livet och arbetslivet mer hållbart.

Och hur ser vägen framåt då ut? Går den via lagstiftning eller genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter? Går det att hitta lösningar som är flexibla och samtidigt rättvisa, så att samhället inte bygger in nya klassklyftor när det kommer till livet i slutet av och efter arbetslivet? Det tål verkligen att fundera över. Politiken måste förstås hitta lösningar och peka ut en riktning. Här väntar vi och hoppas på kloka och uppfinningsrika sociala ingenjörer.

Här finns också en fördelningspolitisk grundfråga, som har göra med klass och vilken typ av jobb man har. I dag är det möjligt för stora grupper att jobba hemma och slippa stressa iväg till jobbet varje dag. Men det gäller inte de som jobbar i vården och omsorgen, eller i industrin och på byggen. Exempelvis.

Och så handlar det som alltid om ekonomi. De som av olika skäl inte vill, orkar eller kan jobba vidare ska kunna leva ett gott liv som pensionärer. Om inget görs kommer många att få det skralt. Så är det redan i dag för många. Därför är det viktigt att hålla uppe och höja de lägsta lönerna, för att lägga grunden till bra pensioner när den dagen kommer. Kollektivavtal är en viktig faktor, som garanterar mer pengar via tjänstepensionen. Men det behövs också mer pengar i det offentliga systemet så att de som jobbat ett helt arbetsliv kan få pensioner det går att leva på när den dagen kommer. Vidare är heltid en central rättvisefråga. De som jobbar deltid kommer att få och får med nuvarande system sämre pensioner. Framför allt är det kvinnor som jobbar deltid och tar ett större ansvar för familj och barn. Särskilt om det blir skilsmässa eller partnern dör, blir ekonomin skral när pensionen inträffar.

Så gärna sänkt arbetstid, men först och främst en pension det går att leva på. Som vanligt handlar det om rättvisa och fördelning, om omfördelning. Då kan vi unna oss flexibilitet i arbetslivets senare del. Då blir det fler arbetstimmar och livets bördor kan fördelas mer rättvist.