Det är inte frågan som gör mig obekväm. Det är svaret jag förväntas ge, men vare sig vill eller kan.
Varifrån kommer du? Jag har fått frågan så många gånger att jag tappat räkningen. En av sakerna jag uppskattar med USA, där jag befinner mig under våren, är att det sällan händer att någon ställer den. Folk förutsätts ha rötter i en mängd olika platser och det anses inte särskilt relevant för vem man är.
Men häromdagen pratade jag med en skandinavisk forskare här på Harvard, och då kom det upp igen: varifrån kommer du? Skandinaver tar tydligen inte seden dit de kommer.
Jag vet att många tar illa upp när de får den frågan, men för egen del blir jag sällan upprörd. Det är inte så konstigt att folk undrar, det skulle jag också ha gjort. German är ett ovanligt namn utanför den spansktalande världen.
Ibland är frågeställaren bara nyfiken på mitt namn eller mitt utseende och vill bara ha en faktauppgift: hur kommer det sig att du heter så, eller ser ut på det viset? Det har jag inga problem med.
I samma ögonblick reducerar frågeställaren förstås även sig själv till en kategori
Problemet är att syftet ofta är ett annat. I själva verket vill frågeställaren försöka förstå sig på mig genom att kategorisera mig.
Men det säger mer om personen som ställer den än vad svaret som hen förväntar sig att få säger om mig.
Den som ställer en sådan fråga i syfte att förstå en annan människa har nämligen en mycket mer statisk syn på nationell och kulturell identitet än vad jag har. Den förutsätter att alla kan säga ”Jag är X” (byt ut X mot ”svensk”, ”latinamerikan”, eller liknande kategori).
Det kan inte jag.
När jag får frågan ”varifrån kommer du” känner jag mig inte, som många andra, utpekad som avvikande från en etnisk eller kulturell norm. Jag känner mig inte exkluderad, utan reducerad. Och inte bara till en viss kulturell och etnisk kategori, utan till frågeställarens egna, subjektivt konstruerade, uppfattningar om en viss kulturell och etnisk kategori.
I samma ögonblick reducerar frågeställaren förstås även sig själv till en kategori.
Ofta är frågeställaren själv inte medveten om det, hen har inte ett dolt eller illvilligt syfte.
För att undvika att sväva ut i existentiella resonemang om vad det egentligen betyder att ”komma från någonstans”, eller ”vara någonting”, brukar jag svara med rena faktauppgifter, typ ”jag föddes i Buenos Aires men har bott i Sverige större delen av mitt liv”, eller ”jag är uppvuxen i Stockholm”, eller ”jag har bott både i förorter och i Stockholms innerstad”.
Det leder ofta till att frågeställaren övergår från att fråga till att förklara: ”Jaha, så du är Argentinare” (definition baserad på var jag är född), eller: ”Jamen då är du ju svensk” (definition baserad på var jag bott längst).
En mer oskyldig variant av den här till synes obetvingliga driften att kategorisera, är att följa upp med: ”Vad känner du dig som då?”
Vid det här laget börjar det bli det uppenbart att jag inte vill ge det svar frågeställaren egentligen vill ha. Eller snarare, jag kan inte.
Vad ska jag svara?
Min familj har i vågor böljat fram och tillbaka över Atlanten. För tre generationer sedan lämnade mina släktingar Syd- och Östeuropa för ett bättre liv i Argentina, som då var ett av världens rikaste länder.
Ska jag svara att jag ”kommer från” Europa?
Men jag föddes i Buenos Aires, där jag knappt hann lära mig gå innan mina föräldrar flydde till Europa, för att inte mördas av den fascistiska militärjuntan som grep makten i en kupp 1976 och på några år avrättade uppemot 30 000 människor.
Ska jag svara att jag ”kommer från” Argentina?
Jag har levt nästa hela mitt liv i Sverige, där jag gått i skolan, betalat skatt, varit fackligt engagerad, kollat på Kalle Anka varje jul och fått svenska som modersmål.
Ska jag svara att jag ”kommer från” Sverige?
Sanningen är den att jag ”kommer från” många platser, har rötter i många kulturer, men inte ”känner mig” som någon av dem. Andra ”känner sig” som flera.
Var och en definierar sin egen identitet – och där ingår inte bara kulturell och nationell identitet. Jag, precis som alla andra, är så mycket mer än ett land, en kontinent, en kultur.
Vi som regelbundet får den här frågan riskerar varje gång att reduceras till frågeställarens förutfattade meningar om en kultur.
Det ger oss två val: att svara på frågan eller ifrågasätta den.
Personligen väljer jag oftast det senare, vilket tarvar verbala utbrytarkonster från min sida och tyvärr trasslar in frågeställaren i resonemang som hen inte alls hade förväntat sig när med sin förment oskyldiga och nyfikna fråga.
Men det kan inte hjälpas. År 2023 bör alla vara medvetna om vilka existentiella bråddjup som öppnas i många av oss när vi får frågor av det här slaget.
Fler behöver inse att frågan ”varifrån kommer du” ofta uppfattas som ett försök att ta en genväg till svaret på frågan ”vem är du”.
Men det finns inga genvägar till svaret på den frågan. Ett så intimt spörsmål vågar ju de flesta av oss bara ställa till den handfull personer som står oss närmast.
Så nästa gång du känner impulsen att fråga någon ”var kommer du ifrån”, fundera då först på vad det är du egentligen vill veta. Och hur den frågan skulle uppfattas.
Det finns ju många frågor vi vill ha svar på som vi inte ställer.
Och många frågor vi ställer som vi borde hållit för oss själva.
Svårare än så är det inte.
German Bender, är utredningschef på Arena Idé
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
