De godhjärtade slavägarna var värst

Krönika Idén om att bli så rik som möjligt för att kunna skänka till goda ändamål är föga revolutionär, skriver Egil Sturk. 

Rom byggdes visserligen inte på en dag, men imperier kan falla snabbt. På bara ett par dagar i november 2022 sjönk värdet på kryptobörsen FTX från 300 miljarder kronor till nära noll. Grundaren Sam Bankman Fried, som länge hyllades som en frälsare i flipflops, arresterades på Bahamas, och dömdes i mars 2024 till 25 års fängelse för förskingring. Men han var inte bara ett underbarn som förväntades revolutionera bankindustrin. Han var också en stark anhängare av välgörenhetsfilosofin effektiv altruism, vars idé om att bli så rik som möjligt för att kunna skänka till goda ändamål är föga revolutionär.

De godhjärtade slavägarna var värst. Med en lite större portion till middag och en lite längre rast mellan arbetspassen kunde de dölja systemets grymhet, köpa de livegnas lojalitet, och slavsamhället kunde fortleva. I jämförelse med alternativet var det väl inte så illa att vara beroende av någons välvilja för sitt uppehälle? En muntlig tillrättavisning var ju bättre än piskrapp eller arbetslöshet.

Att vår tids rövarbaroner söker sig till idéer som kan legitimera deras makt och bevara deras privilegier är inte förvånande.

På samma sätt skänker filantropin givarna ett rent samvete och gott rykte, men utan att skapa varaktig förändring. Det dämpar missnöjet och köper tillfällig arbetsfred, men döljer strukturella ojämlikheter och skapar nya beroendeförhållanden. På samma sätt som de förmögna kunde köpa sig syndernas förlåtelse med avlatsbrev under medeltiden, är filantropin ett slags avlatsbrev för de som profiterar på andras arbete.

Så skrev Oscar Wilde i Människans själ under socialismen (1891) som svar på essän The Gospel of Wealth som publicerades två år tidigare av den amerikanske industrimagnaten Andrew Carnegie. Carnegie var en av sin tids rikaste män, och i sin essä argumenterade han för att ojämlikhet var det oundvikliga priset för välstånd. På marknaden råder djungelns lag. Bara de starkaste överlever, och i jakten på vinst belönas de hänsynslösa. Men för att lindra ojämlikheten hade de rika enligt honom också en plikt att skänka en del av överskottet till goda ändamål. Istället för att låta sin förmögenhet gå i arv finansierade han därför bibliotek, universitet, parker och sjukhus. Wilde och Carnegie skrev mot bakgrund av det som i USA kallas the gilded age: en period präglad av teknologisk utveckling, förmögenhetskoncentration, monopol och kartellbildningar.

Vi lever idag i en ny gilded age. En tid av enorm ojämlikhet och monopolistiska techbolag. Att vår tids rövarbaroner söker sig till idéer som kan legitimera deras makt och bevara deras privilegier är därför inte förvånande. Men där 1800-talets aristokrati åtminstone hade en känsla av noblesse oblige, utmärks dagens elit snarare av samma värderingar som förknippas med gängkriminella: föraktet för det vanliga svenssonlivet; respektlösheten för samhällets lagar och känslan av att stå över dem; jakten på pengar och status; samvetslösheten i konkurrensen om marknadsandelar och “business-is-business”-attityden.

Här finns de som fritt kan välja sina lojaliteter, utan någon känsla av samhörighet eller ansvar för samhället de lever i. För dem går det bra med visitationszoner, men ett förmögenhetsregister avfärdas som integritetskränkande.Välgörenheten har vänts på huvudet. Men det gemensamma ska inte i första hand skänka till de redan bemedlade genom diverse subventioner, avdrag och skattesänkningar.

Svaret på denna antisociala samhällsutveckling måste vara att stärka känslan av ansvar baserat på bärkraft. Att bryta segregationen i Sveriges grindsamhällen och villaförorter, och återintegrera dessa grupper i samhällsgemenskapen.

Egil Sturk är praktikant på Dagens Arena från Aftonbladets ledarskribentutbildning