Lars Ilshammar

Essä När vattuminskningen blev landhöjning – och vad som kan läras om vetenskapens vedermödor från upptäckten av istiden. Lars Ilshammar skriver om forskningens tröghet.

År efter år, så länge någon kunde minnas och i många generationer dessförinnan, hade vattenståndet i vikar och sund sjunkit undan. Sjöbodar och bryggor hade därför fått flyttas gång på gång, gamla fiskehamnar grundats upp och övergivits. Grund steg ur havet och blev öar som blev fastland som lämnade ny mark att bruka. Långt uppe på torra land kunde man ibland hitta gamla strandvallar, snäckskal och fossil av vattenlevande varelser. Vattnet rann långsamt bort, så var det bara, och så hade det alltid varit.

Men under upptakten till den vetenskapliga revolutionen i slutet av 1600-talet drogs regelbundna och noggranna mätningar av vattenståndet igång runt om i landet, och strax började tidens snillen spekulera vitt och brett om orsakerna till det utbredda fenomen som nu kallades vattuminskningen.

Mäktig glaciär i rörelse. Enligt den så kallade glacialteorin hade stora delar av norra Europa en gång varit täckta av is. Illustration ur Louis Agassiz’ ”Études sur les glaciers” från 1840.

 

Den store läkaren och naturforskaren Urban Hiärne föreslog att vattennivån sjönk både som en följd av uppgrundning och genom att de danska sunden vidgades och släppte ut mera vatten i Nordsjön. Emanuel Swedenborg menade att Sverige hade varit täckt av vatten länge efter syndafloden och att vattnet nu sjönk mot ekvatorn genom att jorden snurrade långsammare. Anders Celsius presenterade bland annat teorier om avdunstning från haven som föll ner som regn och bands i jorden, och om hål i havsbottnen där vattnet sipprade ned.

Carl von Linné med flera hittade sina förklaringar i bibelns historia. Enligt Linné hade paradiset från början varit en ö som sedan växt ut till kontinenter genom att vattnet sjunkit undan. Men hela vattenminskningsläran fick snart kyrkans onda öga på sig eftersom den ansågs strida mot bibelns förkunnelser, och förklarades av prästeståndet vid 1747 års riksdag vara ”en hypothes, som icke är bepröfwad, riktig och pålitelig, icke eller kan blifwa stående”.

Den heliga skrift får inte ifrågasättas

Johan Browallius, biskop i Åbo, teolog och dessutom professor i både fysik och botanik, gav år 1755 ut Betänkande om vattuminskningen, hvaruti denna läran efter den heliga skrift, naturens lagar och förfarenheten pröfvas. Samt oriktig befinnes. Enligt Browallius berodde vattuminskningen på att den bibliska syndaflodens vatten fortfarande höll på att dra sig tillbaka. Punkt och slut och därmed basta!

Kyrkans makt över människornas tankar var alltså fortfarande stor och det hände först en bit in på 1800-talet att vetenskapen verkligen började komma gåtans lösning på spåret: tänk om det inte var vattnet som minskade – tänk om det i själva verket var landet som höjde sig! Den som först snuddade vid denna radikala och till synes långsökta idé var Louis Agassiz, en mångsidig schweizisk-amerikansk zoolog och geolog som i ”Études sur les glaciers” år 1840 lade fram tanken att större delen av norra halvklotet en gång i tiden hade varit täckt av is.

Det som senare kom att kallas glacialteorin hade dock till en början svårt att vinna stöd. En hätsk debatt pågick under nästan 30 år innan andra naturforskare kopplade ihop det ena med det andra och till slut övertygande lyckades visa att landhöjningen hängde samman med att jordskorpan är elastisk och kan tryckas ner av stora ismassor. Om nu Skandinavien hade varit täckt av ett mer än fyra kilometer tjockt istäcke och den senaste istiden hade avslutats så sent som för 10 000 år sedan lät det plötsligt inte alls så osannolikt längre att landet på sina ställen fortfarande kunde höja sig ur havet med uppåt en centimeter om året.

Det tog alltså lång tid och särdeles mycket tankemöda för att upptäcka istiden. Motståndet som skulle övervinnas var tungt och kompakt, inte minst från det mäktiga prästerskapets sida, men också inifrån de egna lärda leden. Den som tror att stora vetenskapliga genombrott sker över en natt och genast kommer att omhuldas av såväl kollegor och överhet som av den breda allmänheten är alltså fel ute. Sådant som vi i dag tar för självklarheter har gångna århundradens modiga forskare fått kämpa för och ofta också tvingats betala ett högt pris för, utstötta och förhånade i sin egen livstid.

Utstötta, förhånade och förföljda sanningssägare

Den gamle 1600-talsastronomen Galileo Galilei hotades med bålet och tvingades göra avbön inför inkvisitionen när han efter noggranna observationer med det då alldeles nyuppfunna teleskopet hade kommit fram till att det faktiskt var jorden som snurrade kring solen, inte tvärtom. Han dömdes ändå till livstids husarrest, för säkerhets skull. Men kunskap går inte att stoppa och snart spred sig insikten om att jorden inte längre var världsalltets centrum utan bara en planet bland andra, trots den katolska kyrkans envisa och hotfulla motstånd. Den heliocentriska världsbilden kunde till slut inleda sitt segertåg.

Galileo Galilei inför inkvisitionen år 1633, där han tvingades avsvära sig teorin om att det var jorden som rörde sig kring solen och inte tvärtom. Galilei ska enligt en vida spridd legend ha muttrat ”Och ändå rör hon sig”, vilket förmodligen är en efterhandskonstruktion. Historiemålning från 1857 av den italienske konstnären Cristiano Banti.

 

Charles Darwin fick det inte heller så roligt sedan han 1859 hade vågat publicera sina teorier om arternas uppkomst (en av hans vedersakare hette ironiskt nog Louis Agassiz). Skulle människan, denna nobla och högt civiliserade varelse, skapelsens krona, härstamma nerifrån djurens nivå, från djungelns vilda apor till och med? Tanken om ett sådant släktskap föreföll till en början lika löjlig, hädisk och provocerande som den ungefär samtidigt lanserade idén om att de jättelika ben som man just börjat gräva fram inte alls tillhörde några monster som gått under i bibelns syndaflod för drygt 4 000 år sedan – utan i själva verket var fossil av dinosaurier som levat och dominerat jorden många miljoner år tidigare. Bara långsamt gick det upp att jorden var oändligt mycket äldre än vad man tidigare hade trott.

”En ärevördig orangutang”. Charles Darwin som apa: en populär karikatyr av naturforskaren som hade vågat hävda att människan, skapelsens krona, i själva verket härstammar från aporna. Illustration av Ken Welsh publicerad i skämttidningen ”The Hornet” 1871.

 

Först så småningom och efter lång kamp mot fördomar och förutfattade meningar har nya vetenskapliga rön kunnat förvandlas till vedertagna sanningar. De gamla irrlärorna har då förpassats till forskningens skräphög. Sådana processer är i dag kända som paradigmskiften. Befinner man sig i ett paradigm kan man inte samtidigt leva i ett annat. De är varandra uteslutande. Det går inte att både tro på bibelns skapelselära och evolutionsteorin. Solen kan inte snurra kring jorden om jorden samtidigt snurrar kring solen. Syndafloden och istiden bor i olika paradigm. Och så vidare.

Samtidigt är en viss tröghet i kunskapens verkstad förstås både nyttig och nödvändig. En nyfiken skepsis är vetenskapens (och journalistikens) själva livsluft. Vilka nya påståenden som helst ska inte kunna passera. Charlataner ska upptäckas i tid. Först efter metodisk prövning med vedertagna vetenskapliga metoder ska nya hypoteser kunna bekräftas eller avfärdas. Inga sanningar ska accepteras okritiskt och på förhand eller lämnas oreflekterade.

Lysenko: charlatan som skulle avla fram den nya människan

Ser man inte upp kan det gå som i fallet Trofim Lysenko. Han var en självlärd rysk-ukrainsk biolog och genetiker som påstod att förvärvade egenskaper kunde gå i arv. Det djärva budskapet smakade förstås mums för bolsjevikerna som nu såg framför sig hur den nya socialistiska människan skulle kunna avlas fram på bara ett par generationer. Lysenko blev snabbt Stalins favorit och all annan genetisk forskning stoppades. Tyvärr saknade hans program vetenskaplig grund och tålde inte en kritisk granskning. Istället var de ett pseudovetenskapligt uttryck för politiskt önsketänkande som förde den sovjetiska genetiken in i en flera decennier lång återvändsgränd och orsakade stora skador för jordbruket.

Trofim Lyseko 1938: självlärd charlatan som påstod att förvärvande egenskaper kunde gå i arv. Hans pseudovetenskap tilltalade Stalin men förde den sovjetiska genetiken in i en lång återvändsgränd och åstadkom stora skador för jordbruket. Foto: Okänd.

 

Men på senare år har Lysenko, eller i alla fall de idéer som brukar associeras med hans namn, delvis fått upprättelse genom utvecklingen av den så kallade epigenetiken, en relativt ny forskningsinriktning som försöker upprätta länkar mellan arv och miljö och som hävdar att sådant som ålder, träning och kost faktiskt kan bidra till variationer i arvsmassan. Vetenskapen kan vara konservativ, men andra delar av den är ständigt i rörelse, aldrig tillfreds med den senaste sanningen, alltid villig att ompröva sig själv och nyfiken på vilka nya upptäckter som kan lura bakom hörnet.

Att reflektera kritiskt över nya forskningsrön med hjälp av vetenskapens standardverktyg är en sak, positioner, prestige och revirpinkande något annat. Inte så sällan är det inifrån akademin själv som det starkaste motståndet mot nya upptäckter eller nya teorier har kommit. Akademisk inavel är ju inget ovanlig fenomen och ibland är den säkraste karriärvägen för en ung doktorand att lojalt följa i sin professors fotspår. De som får professorns nåd kan känna att de tillhör en upphöjd och utvald elit, medan motsatsen skrämmande ofta har drabbat den modige som brutit mot successionsordningen och vågat svära i vetenskapens kyrka.

Fina akademiska titlar är kort sagt ingen garant mot maktmissbruk eller osunda tystnadskulturer, och motståndet mot nya forskningsfält kommer inte heller uteslutande från makter utanför akademin. Ett talande exempel i vår tid handlar om genusvetenskapen, som tycks ha en excellent förmåga att utmana och provocera såväl företrädare för mera etablerade ämnen och vetenskapsområden som tyckare och debattörer i allmänhet. I grunden handlar genusvetenskapen dock om något så pass självklart som att våra vardagliga könsroller, till skillnad från våra biologiska kön, är sociala konstruktioner som har kommit till genom långa historiska processer.

Den som granskar maktordningen blir måltavla för hat och hot

Detta borde inte vara något särskilt kontroversiellt tankegods, i alla fall inte i ett modernt samhälle som kallar sig evidensbaserat, men verkar ändå skapa starka spänningar både med företrädare för traditionella familjevärderingar och med konservativa religiösa grupper. Genusvetenskapens koppling till feminismen som en politisk ideologi har också kommit att utmana sekeltunga maktordningar både inom och utom akademin. Om det förr var kyrkans företrädare som försökte stoppa, bromsa eller förneka vetenskapliga framsteg så spelas samma roll i dag av det som har kommit att kallas patriarkatet.

Nya forskningsinriktningar som vågar granska eller kritisera hur makt traditionellt är fördelad i ett samhälle får alltså ständigt räkna med att till en början bli hånade, förlöjligade och till och med ifrågasatta som vetenskap, inklusive en riklig mängd av hat och hot. Fråga gärna någon av pionjärerna som har ägnat sig åt att introducera kritiska vithetsstudier eller postkolonial teori om den saken.

Nya forskningsinriktningar som vågar kritiskt granska hur makt traditionellt är fördelad i ett samhälle får räkna med att bli hånade, förlöjligade och till och med ifrågasatta som vetenskap. Exemplet från Sverigedemokraternas webb-TV-kanal Riks i september 2021.

Ett sätt att se på detta är att genusvetenskapen med flera både förklarar och själv ingår i en länge pågående, spänningsladdad civilisationsprocess där tidigare osynliggjorda grupper successivt har kämpat sig till synlighet, erkänts och slutligen också tillerkänts rättigheter. Med början under Upplysningen trädde den borgerlige mannen fram i helfigur på samhällets arena, följd av den proletära mannen under 1800-talet samt kvinnan i sin traditionella roll och av barnet under 1900-talet. I vårt nya nu gäller i princip samma utmaningar för de tidigare tysta grupper som ryms inom förkortningen HBTQi.

Gärna handtvätt, men inga munskydd

Folkhälsomyndighetens senfärdighet och aktiva motvilja mot att ta till sig nya forskningsrön om att covid-19 kunde vara en luftburen smitta är ett annat exempel på den ibland häpnadsväckande trögheten i vetenskapliga genombrott. Medan andra jämförbara länder inte hade några problem med att snabbt införa krav på munskydd i offentliga miljöer, trots WHO:s entydiga rekommendationer och trots att det handlade om en högst dödlig pandemi, framhärdade FHM i det längsta med att några munskydd inte alls var nödvändiga.

I Sverige skulle vi tvätta händerna och hålla avstånd, predikade Anders Tegnell, men inte sätta på oss munskydd annat än i undantagsfall. Han fick lojalt stöd av den dåvarande socialministern Lena Hallengren som på en pressträff i slutet av juni 2020 förkunnade att ”Vi ser inte i det här läget, med kraftigt avtagande smittspridning, att det skulle vara läge att kräva munskydd i offentliga miljöer. Vi har inte den, om jag får använda uttrycket, traditionen, kulturen.”

Den ansvariga ministern verkade här ha drabbats av ett akut anfall av magiskt tänkande och avvisade alltså, på fullaste allvar, potentiellt livräddande smittskyddsåtgärder med att det var en fråga som stred mot svenska traditioner och kultur. Först senare, i februari 2021 och under trycket av den andra vågen, skulle Hallengren svänga 180 grader och nu komma fram till hon och FHM hela tiden hade varit för användning av munskydd: ”Jag säger egentligen det som jag och Folkhälsomyndigheten och många andra har sagt sedan den här pandemin började, att munskydd ska användas”.

Till saken hör också att fullt legitima vetenskapliga kritiker av den svenska linjen, som till exempel medlemmarna i Vetenskapsforum Covid-19, av både FHM och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap kom att misstänkliggöras och utmålas som illojala desinformationsspridare och underförstått demokratihotande påverkansoperatörer. Hur många svenskar som avled i onödan till följd av myndigheternas och regeringens prestigebundna passivitet kommer vi troligen aldrig att få veta, men vi vet att WHO och kritikerna hade haft rätt hela tiden: Covid-19 är en luftburen smitta och det saknas evidens för att handtvätt har någon som helst effekt mot viruset.

Jag har rätt och du har fel!

Ytterligare ett högaktuellt exempel måste förstås handla om klimatforskningen där en överväldigande majoritet av alla aktiva forskare i dag tycks vara överens om att världen står inför en klimatkatastrof om ingenting radikalt mycket snart görs för att hejda den globala uppvärmningen. Trots detta har några få avvikande akademiska röster, påhejade av diverse vetenskapsförnekare, fossilindustrins köpta ombud och extremhögerns trollarméer, lyckats ifrågasätta att något klimathot alls existerar.

Så blir klimathotet inte främst en obekvämt men för mänskligheten livsavgörande sanning baserad på överväldigande mängder fakta och vetenskapssamfundets samlade kunskap, utan något som kan ställas mot vilka stolligheter som helst. Det ena väger lika tungt – eller lätt – som det andra. Det är, som Peter Wolodarski nyligen konstaterade i Dagens Nyheter i polemik mot Lena Andersson, ”en medial sjuka i vår tid av massiv desinformation, som Trumpåren och sociala medier bidragit till, att reducera allt till en ´debatt´”.

Men mediernas uppgift är som Wolodarski också påpekar, inte att ”guida” eller ”balansera” mellan olika inlägg. Det är att fungera som organ för kunskap, så att medborgaren lättare kan fungera i sina demokratiska roller. Man kan inte bara tycka si eller tycka så. Båda positionerna är inte lika mycket värda, om den ena är byggd på solida fakta och den andra består av hittepå eller medveten desinformation. ”Jag har rätt och du har fel”, som den tyvärr alltför tidigt bortgångne läkaren och hälsoprofessorn Hans Rosling en gång läxade upp en illa påläst dansk TV-reporter med.

Medierna strävar ofta efter en förment åsiktsneutralitet som aldrig kan uppnås om en part sitter med en vetenskapligt belagd sanning och den andra sprider lögner eller konspirationsteorier. Åsiktsneutraliteten har då blivit destruktiv. Trots det är det just så som alltför många ”debatter” i radio och TV orkestreras. Båda parterna för fram sina bästa argument, programledaren tar inte ställning och kan då freda sitt känsliga samvete med att alla minsann har fått komma till tals. Det är en feg och farlig inställning som lämnar åt läsaren/lyssnaren/tittaren att själv försöka utföra det egentliga journalistiska hantverket.

Vetenskap och journalistik: ett syskonpar med mycket gemensamt

I grunden har vetenskaplig forskning och journalistik många gemensamma nämnare och intressen. Båda strävar efter att finna källor eller fakta som stödjer en hypotes. Båda odlar en kritiskt nyfiken hållning. Journalistiken hämtar också ofta sina nyheter från forskningen, för att sedan provtrycka de senaste vetenskapliga rönen på människor och makthavare ute i vardagen. Men om medierna istället väljer att ägna sig åt att jämställa fakta med fiktion går denna koppling förlorad och nya forskningsresultat får en mycket längre uppförsbacke innan de kan slå igenom. I frågan om klimatkrisen kan det visa sig bli fatalt för planetens överlevnad.

Som om det inte räckte med internt akademiskt motstånd kan medierna kan alltså både hjälpa och stjälpa, fungera som den nya kunskapens smörjmedel eller bli dess främsta utvecklingshinder och fiende. I längden brukar dock den nya kunskapen alltid segra, även om det ibland tar åratal eller till och med decennier för nya paradigm att bryta igenom.

Genusvetenskapen kämpar ännu för sin legitimitet, ofta mot krafter som ser sina nedärvda positioner och privilegier hotade. FHM har bara till hälften lyckats erkänna att covid-19 kan spridas via luften. Klimatforskningen borde redan ha vunnit, men tvingas ändå slåss mot mäktiga intressen som förfogar över både obegränsade ekonomiska resurser och sitter på inflytelserika mediekanaler. Landhöjningen väntar fortfarande på att upptäckas.

Lars Ilshammar

* Om vattuminskningen, landhöjningen och upptäckten av istiden har idéhistorikern Tore Frängsmyr skrivit en briljant studie: ”Upptäckten av istiden. Studier i den moderna geologins framväxt” (Almqvist & Wiksell, 1976).