Foto: Children on the Edge

Söndagskrönika Sedan militären i Burma bytte kläder från militära uniformer till civila kläder har våldet eskalerat, ändå fortsätter väst häva sanktioner och investera i landets naturresurser. Vinsterna hamnar i fickorna på den redan starka militären, skriver Frida Perjus, handläggare för Burma på Olof Palmes Internationella Center.

I dagarna bekräftade en FN-ledd utredningskommission det som civilsamhället i Burma sedan länge larmat om, att den burmesiska militärens agerande i norra Rakhineprovinsen för ett år sedan resulterat i folkmord på minoriteten rohingya.

Kommissionen har dokumenterat massmord, total förstörelse av tusentals byar, gruppvåldtäkter och systematiskt sexuellt våld. Det är beklagligt att världens länder inte har reagerat tidigare och starkare.

Internationella medier och organisationer på plats har försökt, så gott det har gått, att berätta för omvärlden om de fasansfulla övergrepp de sett. Flera av de organisationer Olof Palmes Internationella Center sedan länge stödjer och samarbetar med i Burma har dokumenterat och vittnat om detta.

När demokratirörelsens parti National League for Democracy (NLD) med nobelpristagaren Aung San Suu Kyi i spetsen vann det första demokratiska valet i landet på över ett halvt sekel trodde många att landet skulle fortsätta ta stora kliv i en demokratisk riktning.

Andra delar av den demokratiska rörelsen var inte lika optimistiska och framhöll att så länge den odemokratiska konstitutionen satte militären över det civila styret är demokrati omöjligt. Enligt konstitutionen åtnjuter militären inte bara vetorätt i alla frågor som rör nationens säkerhet. Militären garanteras även 25 procent av platserna i parlamentet och tre av de viktigaste ministerposterna samt straffrihet.

Med ena handen investerar Norge stora pengar i fredsprocessen och med andra handen investerar företag kopplade till den norska staten i dammbyggen som underblåser konflikten

I själva verket var »demokratiseringen« till stora delar styrd och kontrollerad av militären och var en del av den så kallade »färdplanen mot disciplinerad demokrati« som lanserades redan 2003.

För att avleda det folkliga missnöjet mot militärregimens storskaliga infrastrukturprojekt i form av utvinning av landets många naturresurser i de etniska minoritetsområdena, använder militären en av sina sedan länge utarbetade strategier – härska genom att söndra.

Från brittiska kolonialmakten har de lärt sig hur effektivt det är att spela ut folkgrupper mot varandra, att spela på främlingsfientlighet och nationalism. I Rakhineprovinsen sträcker sig en stor olje- och naturgasledning tvärs genom landet med start i Bengaliska viken och slut i Yunnanprovinsen i Kina.

Gasledningen har lett till tvångsförflyttning, tvångsarbete och systematiska övergrepp som begåtts av militära styrkor som är placerade för att kontrollera säkerheten för gasprojektet. Där gasledningen avslutas, i Kachinprovinsen på gränsen till Kina, har en blodig inbördeskonflikt blossat upp vilket har drivit över 100 000 människor på flykt.

Dessa flyktingar vittnar också om krigsbrott, regelrätta mord och sexuellt våld, nedbrända byar och tortyr. Sedan militären i Burma bytte kläder från militära uniformer till civila kläder 2010 har konflikterna eskalerat.

Trots dessa uppenbara övergrepp har omvärlden svarat med att belöna regimen, bland annat genom att häva de ekonomiska sanktionerna. Flera europeiska företag investerar i landets naturresurser och vinsterna hamnar i fickorna på den redan starka militären.

Med ena handen investerar till exempel länder som Norge stora pengar i fredsprocessen och med andra handen investerar företag kopplade till den norska staten i dammbyggen som underblåser samma konflikt som man försöker bidra till att lösa.

Det är dags för omvärlden att tydligt markera att militärens övergrepp inte är acceptabla, bland annat genom att kräva investeringsstopp i konfliktområdena och riktade ekonomiska sanktioner. Burmas militär måste också ställas ansvariga för folkmordet i den internationella brottsmålsdomstolen (ICC), precis som FN-kommissionen uppmanar till.

Frida Perjus är handläggare för Burma på Olof Palmes Internationella Center.