Brott mot folkrätten ingen nationell angelägenhet

ledare Rättegången mot den 60-åriga iraniern vid Stockholms tingsrätt är en framgång för både svensk lagstiftning och internationella regelverk. 

Under den senaste veckan har många hundra människor demonstrerat med plakat utanför Stockholms rådhus. Orsaken är att en 60-årig iransk man åtalas vid Stockholms tingsrätt för grovt folkrättsbrott. Mannen greps på Arlanda för snart två år sedan och har suttit häktad sedan dess.
Det var under några veckor sommaren 1988 som massavrättningarna utfördes vid fängelset Gohardasht i staden Karaj väster om Tehran. Enligt Amnesty International mördades åtminstone 5 000 fångar.
När avrättningarna skedde befann sig kriget mellan Iran och Irak i ett slutskede (det pågick mellan 1980 och 1988). En del av dem som avrättades anklagades för att sympatisera med Irak, andra för att tillhöra olika delar av den underjordiska vänsteroppositionen eller för att vara illojala med regimen.

Sverige förtjänar beröm för att ha gått i bräschen för den internationella lagstiftningen mot folkrättsbrott.

Den 60-åriga iraniern misstänks för att ha varit med och valt ut vilka fångar som skulle skickas till Gohardasht för att avrättas. De utpekade fångarna förhördes av en kommission som i efterhand har kommit att kallas för ”dödskommissionen”. Enligt åtalet misstänks 60-åringen inte bara för delaktighet i mord utan även för att ha utsatt fångar för ”ett svårt lidande som är att bedöma som tortyr och omänsklig behandling”.
Ett underlag i rättegången är den rapport om avrättningarna som skrevs av MR-advokaten Geoffrey Robertsson 2011. Enligt den 142 sidor långa rapporten skedde avrättningarna genom att fångarna ”hängdes från kranar, fyra åt gången, eller i rep framför en ankomsthall, sex åt gången; några fördes nattetid till arméns kaserner, instruerades att skriva sina testamenten och sköts sedan av soldater som avfyrade kulorna”.
Målsägare i rättegång är bland annat personer som själva varit fångar i fängelset eller anhöriga till personer som avrättats. Totalt kommer ett knappt 70-tal personer att vittna i rättegången som väntas pågå till april nästa år.

Länge förnekade ledarskapet i Iran att massavrättningarna ägt rum. Under 2016 dök emellertid ett 28 år gammalt inspelat band upp där Ayatollah-Ali Mintazeri säger att avrättningarna var det ”största brottet som begicks av den iranska republiken”. Ayatollah-Ali Mintazeri var en av ledarna för den islamska revolutionen 1979, men föll i onåd just för att ha kritiserat avrättningar 1988 och för att ha ifrågasatt dödsdomen mot Salman Rushdie.
Den åtalade 60-åringen förnekar brott och hävdar att han blivit ihopblandad med en annan person. Ännu är han inte heller dömd, därför nämns inte hans namn av stora svenska medier och inte heller här.

För många människor och i synnerhet för anhöriga är rättegången mot 60-åringen en seger. Det går också att dra en politisk slutsats. Det är en framgång att folkrättsbrott inte betraktas som en nationell angelägenhet utan att en person kan bli åtalad utanför det egna landets gränser även om brottet utförts i det egna hemlandet för mer än 30 år sedan. Sådana brott kan lagföras av den Internationella brottmålsdomstolen, men också i flera enskilda länder, däribland i Sverige. Genom en lag om brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser har Sverige ytterligare stärkt denna möjlighet. Den lagen kom emellertid 2014 och kan inte användas mot den 60-åriga iraniern, då de brott som han anklagas för har ägt rum längre tillbaka i tiden.
I en mening är det en slump att rättegången mot den 60-åriga iraniern hålls just i Sverige, det var här han kunde gripas. Samtidigt förtjänar Sverige beröm för att länge ha gått i bräschen för stärka både den inhemska och den internationella lagstiftningen mot folkrättsbrott.