Det känns som rena 1800-talet att ställa frågan om kvinnor inte har något värde alls. Men när amerikanska presidentkampanjen pågår för fullt är det helt tyst om kvinnors rättigheter. Utom när det kommer till aborträtten förstås. Då är det en stolt Sarah Palin som slår sig på bröstet för att hon vill förbjuda aborträtten. Palin pratar också om hockeymammorna som de vore de enda kvinnorna i USA.
Även om det är tyst om kvinnorna är det de som kommer att avgöra presidentvalet. Men det är inte Sarah Palins hockeymorsor jag syftar på.
Onsdagskvällens debatt mellan Obama och McCain sändes i varenda tevekanal. Nästan samma frågor som debatten två veckor tidigare. Om den ekonomiska krisen förstås och sjukvårdsförsäkringen och energiförsörjningen. McCain vände sig naturligtvis till rörmockar Joe. Det är den manliga småföretagaren som ska räddas av de konservativa, i alla fall i retoriken. Det var som ett skämt när McCain med gravallvar i blicken tittade rakt in i kameran och talade till Joe.
För Obama som inte bara kallas för terrorist utan också för socialist skulle det vara allt för radikalt att prata om jämställdhet. Även om han nu skulle vilja det. För i den amerikanska offentligheten tycks feminism höra hemma i någon sorts 1970-tal vars taleskvinna fortfarande heter Jane Fonda.
Det är inte bara presidentkandidaterna som håller tyst om kvinnors rättigheter. Ingenstans i mainstreammedia går det att hitta artiklar om att kvinnor drabbas hårdast av bolånekrisen. Inte heller om vilken politik som gynnar kvinnor bäst: McCains löften om skattesänkningar eller Obamas löften om sjukförsäkringar till varje amerikan.
Historiskt har det visat sig att jämställdhet och kvinnors frigörelse är starkt beroende av en utvecklad välfärdsstat. Det vill säga den konservativa mardrömmen. John Mc Cain säger att Sarah Palin är en bra förebild för amerikanska kvinnor. Men jag har svårt att tro att den kvinna som sätter upp lappar på stan om att hon söker jobb som barnskötare och lovar att ta hand om andras barn som om det vore hennes egna har Palin som förebild.
En konservativ fantasi om hockeymorsor har närts länge. Idén om de vita övre medelklass- och överklasskvinnorna som en viktig politisk maktfaktor. Men den här gången är det de icke-vita kvinnorna och arbetarmammorna som kommer att avgöra valet. De utan sjukförsäkring. De som har fått lämna sina hem på grund av de höjda räntorna. De som inte har råd att någonsin gå i pension eftersom de tjänar så dåligt fast de jobbar så mycket. Allt pekar nu på att dessa kvinnor kommer att rösta fram Obama som nästa amerikanska president. Frågan är om han kommer att leva upp till deras förhoppningar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
