Det är avgörande för Stefan Löfven att han lyckas visa att de nya kvinnliga statsråden inte bara är lite feministisk garnityr på en maktordning som består av medelålders socialdemokratiska män och en kvinna.
Dagen då en ny regering tillträder är väl så nära man kan komma ett politiskt bröllopsfirande. I förhoppningsvis fyra år framöver ska dessa människor leva tillsammans i så stor endräkt som möjligt.
I dag är de glada och ser med tillförsikt på framtiden. De nya ministrarnas leenden, på det obligatoriska fotografiet från Lejonbacken, brukar gnistra.
Deras tankar är fjärran från de slitningar som ovillkorligen kommer att drabba dem inom kort. Och denna regering kommer att få uppleva mycket av detta. Deras uppdrag kommer att vara svårare än på länge. Regeringen har ett rekordlågt stöd i riksdagen, men består ändå av en koalition. Något som kommer garantera att konflikterna inom regeringen blir större än vad Socialdemokraterna är vana att hantera.
Hur har då Löfven tänkt när denna regering ska sättas samman. Ja, han försöker uppenbart att satsa på ”något gammalt, något nytt, något lånat, något blått” för att ge den kommande regering en maximal framtida äktenskaplig lycka.
Morgan Johansson som får en tung position i justitiedepartementet, Ylva Johansson som sätts på ytterligare ett svårt uppdrag och Ibrahim Baylan som blir energiminister får står för det gamla.
SSU-ordföranden Gabriel Wikström och framtidslöftet Aida Hadzialic, som var rekordungt kommunalråd i Halmstad, får stå för det nya.
De inlånade är väl snarast miljöpartisterna och det blå kanske Margot Wallström. Även om hon precis som Carl Bildt antagligen kommer att ligga lågt med sina personliga politiska uppfattningar. Man får hoppas att hon kommer trivas bättre på utrikesministerposten än vad hon gjort på andra statsrådsposter hon haft.
På kort tid ska dessa olika personer svetsas samman till en regering som ska dra åt samma håll. Lojalt ska de ställa upp för varandra och i ett snårigt parlamentariskt läge försöka leva upp till höga förväntningar.
Det som emellertid kan göra en bekymrad är att denna feministiska regering lider av några dramatiska maktobalanser. Den som med nördigt intresse har följt Göran Perssons tid som statsminister och det ständiga flödet av statsråd som passerade genom hans regering kan konstatera en sak: De som kom in i regeringen utan en stabil politisk plattform hade svårt att överleva i hetluften. Det var ett ständigt in och utflöde av framför allt kvinnliga ministrar, vars namn vi ofta glömt.
De som satt i riksdagen eller ännu hellre hade en plats i det mäktiga socialdemokratiska verkställande utskottet hade betydligt större möjligheter att få genomslag för vad de ville. Deras överlevnadsmöjligheter i rikspolitiken var påtagligt mycket större.
Om ministerlistan som Stefan Löfven presenterade i dag granskas med just dessa ögon blir man orolig. Bland Socialdemokraterna så har alla manliga kandidater en påfallande stark ställning i partiet. Sex av statsråden sitter i det mäktiga verkställande utskottet (eller är adjungerad dit), en har gjort det och de andra två, Anders Ygeman och Sven-Erik Bucht, har en stark lokal förankring i partiet.
I själva verket har alla män i Socialdemokraternas verkställande utskott fått tunga positioner i regeringen, som talman eller som gruppledare.
Helt annorlunda är det för kvinnorna. Det är bara Magdalena Andersson som sitter i det verksställande utskottet som också kommit in i regeringen. Vissa av de nytillträdande sitter i och för sig i riksdagen eller har en lokal bas som Helene Hellmark Knutsson eller Aida Hadzialic.
Men flera av de nya statsråden har ingen som helst maktbas i socialdemokratin. Det kommer bli helt avgörande för Stefan Löfven att han lyckas visa att dessa statsråd inte bara är lite feministisk garnityr på en socialdemokratisk maktordning som består av idel medelålders socialdemokratiska män och en kvinna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
