Tanvir Mansur

Fredagskrönika När jag började gå på första-dejter förra sommaren satte jag upp tre principer för mig själv. Och jag tror jag knäckt koden som funkar för första dejten, skriver Tanvir Mansur.

Att vara nörd kan göra det svårt ibland att vara singel. Jag vet ju inte hur man flirtar. På dejtingapparna händer det lätt att vi matchar med människor som vi inte har mycket gemensamt med. Då måste vi hitta saker att prata om.

För mig har det kunnat bli ansträngt ibland, när jag suttit på kafé med en främmande människa och inte kommit på samtalsämnen.

Och när vi båda tittar ner mot våra telefoner för att underhållas. Plötsligt blir det som en tävling! Vem är mest uthållig när det gäller att inte titta på sina notiser? Ha, jag vinner aldrig. Det är i och för sig inget att fira.

Men jag tror att jag har knäckt koden! Det krävdes lite uträkningar bara, säger jag och tar på mig min vita labbrock.

Föreställ dig att jag ritat upp en karta på min vägg, och nålat fast bilder där. Och sedan fäst röda, gröna och blåa snören mellan nålarna. Låter det galet? Då ska du se mina Excel-ark!

Den bästa aktiviteten på en första dejt är: Promenader. Det är så mycket bättre än att sitta på restaurang eller kafé.

Det är nåt särskilt med att vara utomhus, att vandra i en park, som gör att samtalen känns mer levande. Saker händer runt en när du promenerar. Miljöerna förändras hela tiden. Och det går att kommentera på random-saker som händer.

Om en hund passerar, så säger jag kanske: »Aww, titta vilken söt liten valp! Gillar du hundar?«.

När jag började gå på första-dejter förra sommaren satte jag upp tre principer för mig själv:

✔️ Prata inte om jobb

✔️ Prata inte om politik

✔️ Var rolig

Nu kanske du vill avbryta mig och säga »men, Tanvir, hur kan du gå på dejt utan att prata om ditt arbete och det politiska läget just nu?«. Då vill jag bara svara »Ehh, hör du ens hur det låter? Typ den tråkigaste dejten nånsin!«

Jag vill ju också nedmontera den neo-koloniala, hegemoniska, patriarkala heteronormativa kapitalismen som vemsomhelst! Men varför måste jag göra det på en dejt?

Okej, jag ska förklara. Jag pratar om politik varje dag. Varje dag. Med vänner, familj, till och med på jobbet. Jag vill ju också nedmontera den neo-koloniala, hegemoniska, patriarkala heteronormativa kapitalismen som vemsomhelst! Men varför måste jag göra det på en dejt?

Jag tänker att människor vill ha kul när de dejtar. JAG vill ha roligt! Wow, vilken banbrytande tanke.

Så även om en akademisk diskussion om politisk teori kan vara upplysande och lärorik, så är det inte Roligt! Att prata om jobb är inte stimulerande. Det är inte flirtigt.

Det slutar med att vi presenterar våra CV:n för varandra. Det börjar med:

»Så… efter gymnasiet reste jag runt i ett år. Sen började på jag på universitetet, och jobbade sen i butik. Jag kände att jag ville göra något annat. Om fem år vill jag nå helt andra mål. Och just DÄRFÖR söker jag den här tjänsten hos er.«.

Eller, vänta, det är ju inte en anställningsintervju! Sorry. Men varför känns det som det? För jag började prata om jobb!

Det är det som oftast händer mig om dejten bara är över middag eller fika. Jag vet inte vad jag skulle prata om!

Vi faller lätt in i att prata om jobbtitlar för att presentera oss själva. Det lär vi oss snabbt i yrkeslivet. Ibland verkar folk tro att en första dejt handlar om att »lära känna någon«.

Men betyder det att jag måste berätta allt om mig själv i kronologisk ordning? Man behöver inte få reda på en persons hela historia på första dejten. Att lära känna en människa är något som tar tid. Sånt kan vi spara till andra dejten, eller den tredje, eller efter bröllopet.

Så de principerna har funkat för mig i alla fall. Det är lättare att umgås avslappnat på en promenad. Eller göra någon annan aktivitet. Bowling, minigolf eller gå på utställning. Bara utforska sin egen stad! Det finns flera gratismuseer!

Kan vi inte utmana oss själva den här hösten och hitta roliga saker att göra? Det gör en pinsam dejt till en helt okej tid med en främling. Så länge ingen tittar ner mot sin telefon.