Krönika Daniel Lind läser en småputtrig rapport från SNS och undrar om vi har beaktat alla de kostnader som den ekonomiska utvecklingen har medfört. Hur säkerställer vi att alla kapitaltyper i samhällets balansräkning utvecklas i rätt riktning?

För några veckor sedan släppte Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) sin årliga rapport från deras Konjunkturråd. I år fokuserade rapporten på produktiviteten i svensk ekonomi. De forskare som har skrivit rapporten tar sin utgångspunkt i att produktiviteten har varit och är helt avgörande för ett lands materiella välstånd, men att produktivitetstillväxten har mattats av i västvärlden, inklusive i Sverige, efter finanskrisen 2008. Detta är i sin tur en viktig förklaring till de produktivitetskommissioner som har initierats i många länder under det senaste decenniet. Även detta gäller för Sverige.

I forskarnas analys anläggs två perspektiv. I det första jämförs Sveriges produktivitet i förhållande till andra rika länder. Deras slutsats är att svensk ekonomi tillhör de allra mest produktiva i världen och att perioden efter 1990-talskrisen fram till finanskrisen var särskilt gynnsam. Forskarnas samlade bedömning om Sveriges framtida produktivitet i förhållande till andra länder är försiktigt positiv.

Inget sägs om i vilken utsträckning företagens produktivitetstillväxt har resulterat i högre löner för de anställda 

I det andra perspektivet studeras mer i detalj hur produktiviteten i svenska företag har utvecklats de senaste decennierna. Utifrån detta dras en rad intressanta slutsatser. En sådan är att produktivitetstillväxten under perioden efter 1990-talskrisen mer drevs av företagsdynamiken i termer av utslagning respektive uppstart av nya företag. Med tanke på de stora omvälvningarna under den perioden och efterdyningarna av den flytande kronan, är det här mönstret inte oväntat, men ändock intressant och relevant.

Livslångt lärande fungerar

På samma sätt är det intressant – och rimligt – att den fas av konsolidering som har följt därefter har resulterat i att produktiviteten mer har drivits av effektivitetsförbättringar inom existerade (industri-) företag och att dessa företag har fokuserat på att köpa upp företag med stor potential för produktivitetsförbättringar.

En ytterligare slutsats värd att nämna är – förutom att skillnaden i produktivitet mellan de låg- och högproduktiva företagen har ökat – att de anställda i genomsnitt tycks röra sig från företag med låg produktivitet till företag med högre produktivitet. Den här rörligheten stimuleras av studier och byte av yrkesbana. Det gäller mer för unga än för gamla, men forskarnas sammantagna slutsats är att livslångt lärande och rörlighet mellan yrken gynnar svenska företags produktiva förmåga. Det är positivt!

Min avsikt är att i en kommande, lite längre text skärskåda den här SNS-rapporten mer i detalj, men i den här texten är det två konsekvenser av rapportens inriktning som bör nämnas. Det strikta fokuset på företagens produktivitet innebär att inget sägs om i vilken utsträckning företagens produktivitetstillväxt har resulterat i högre löner för de anställda.

Historiskt har det ekonomiska tänkandet, likt det som tycks ha väglett SNS-författarna, antagit att den här processen sker mer eller mindre automatiskt, men i en mycket uppmärksammad, ny bok har de världsledande ekonomerna Daron Acemoglu och Simon Johnson på goda grunder ifrågasatt detta antagande (läs en analys av boken och dess koppling till Sverige här).

En andra konsekvens av det strikta företagsperspektivet är att de potentiella effekterna på miljön av företagens produktionsprocesser inte beaktas. Även här antas således att företagens vinstmaximerande strategier automatiskt och tvivelsutan leder till en optimal användning av naturens kapital – och som därmed maximerar samhällsnyttan av företagens verksamhet.

Men om det nu är så att vi varken bör utgå ifrån att företagens produktivitetstillväxt automatiskt leder till högre löner och bättre villkor, eller säkerställer det naturliga kapitalets långsiktiga utveckling, är det uppenbart att företagens intresse inte alltid överensstämmer med samhällets intresse. Detta uttrycks ofta som externa effekter av företagens verksamhet på det omkringliggande samhället. De kan vara positiva eller negativa.

Dåligt mått på utveckling

I klimathänseende är de oftast negativa. Utifrån detta förs ett rimligt resonemang om målkonflikter, samhällsintresse och särintresse i den senaste årsrapporten från Klimatpolitiska rådet. I samma anda uttryckte sig Robert Solow – efterkrigstidens allra främsta tillväxt- och produktivitetsekonom – ett halvår före sin bortgång i december förra året. I den här intervjun, där han summerar sitt yrkesliv, säger han bland annat att produktiviteten har ökat snabbt under de senaste hundra åren, men att vi inte har betalat för de skador som vi har åsamkat naturen.

Därför menar han att företagens balans- och resultaträkningar, som på aggregerad nivå summeras till BNP och produktivitet i ett lands nationalräkenskaper, är dåliga mått på ekonomisk och samhällelig utveckling (”lousy measures”). I stället förordar Solow ett större analytiskt och politiskt fokus på de mått på utveckling som FN använder sig av (”good measures”).

För min egen del är det uppenbart att vi som samhälle måste lägga större tonvikt på att säkerställa att den ekonomiska aktivitet som BNP fångar in bidrar till att samhället i sin helhet utvecklas i rätt riktning. Av naturliga skäl står klimatkrisen i fokus i dag, men det handlar som sagt även om löner och villkor, om fördelningen av den växande kakan. Bortom detta handlar det om livschanser och livskvalitet. Hur långt är det rimligt att dra företagens (negativa) externa effekter?

För att förhoppningsvis ta några steg framåt i den här diskussionen har Facken inom industrins produktivitetskommission låtit en extern författare skriva en rapport med titeln: Systemproduktivitet: Vad är det, varför är den viktig och hur förbättras den? Bortom den här frågan är den bärande frågeställningen: Hur säkerställer vi att alla våra kapitalslag – realt kapital, humankapital, naturkapital och socialt kapital – i samhällets balansräkning utvecklas i rätt riktning?

Daniel Lind