ledare Dagens budgetproposition hade kunnat signalera något nytt. Där välfärdsarbetarnas villkor får gå före Socialdemokraternas familjevecka, Liberalernas avskaffande av värnskatten, Miljöpartiets utvecklingsår och Centerpartiets sänkta arbetsgivaravgifter.

Sverige blir allt mer ojämlikt. Klyftorna ökar mellan låg- och höginkomsttagare, och mellan kvinnor och män.

I det läget lägger regeringen fram en budget där två tredjedelar av reformerna går till män. En tredjedel går till män i den högsta inkomstgruppen.

Men allt är inte sossarnas fel.

Den främsta anledningen till att budgeten ökar ojämlikheten är att värnskatten avskaffas. Liberalernas villkor för att gå med på Januariavtalet.

Den främsta anledningen till att budgeten ökar ojämlikheten är att värnskatten avskaffas.

Värnskatten var en genialisk idé. Den infördes för att ta Sverige ur 90-talskrisen. Då som nu fanns ett starkt folkligt stöd för att de som tjänade mest skulle bidra mer till att värna välfärden. Värnskattens fördelningspolitiska profil (som det heter på ekonomiska) är anledningen till att även borgerliga regeringar tvekat att avskaffa den. Skattesänkningen går nämligen rakt ner i fickorna på Sveriges mesta höginkomsttagare, ett gäng på 345 000 personer som tjänar en bit över 700 000 kronor om året.

Nu får de en skattesänkning på i snitt 17 700 kronor. Var. Varje år! (Mediansänkningen ligger på 8 374 kr – i den här gruppen höginkomsttagare finns det superrika som lägger beslag på en stor andel av inkomsterna).

Förhoppningen är att lägre skatt ska få höginkomsttagarna att arbeta mer. Och därmed betala in ännu mer i skatt. ”Den långsiktiga självfinansieringsgraden för reformen bedöms ligga nära 100 procent” heter det i budgetpropositionen. Detta bygger på en ekonomisk teori där det empiriska underlaget är mycket bristfälligt. Avskaffandet av värnskatten kostar över sex miljarder kronor, och det är pengar som hade kunnat användas för att göra reformer med mycket högre avkastning för samhället.
Fromma förhoppningar om att ”stärka redan sysselsatta individers ekonomiska incitament att arbeta fler timmar och att göra lönekarriär” kan till exempel ställas mot de samhällsekonomiska vinsterna av att investera sex miljarder i att fler ungdomar går ut gymnasiet (tre av tio gör det inte idag, för varje ung människa en tragedi, för samhället en katastrof). En klassisk liberal reform för att utjämna människors livschanser.

Det är bekvämt att låtsas som att Socialdemokraterna är solen i det politiska planetsystemet. Om bara socialdemokraterna (och särskilt Magdalena Andersson) tog sitt förnuft till fånga skulle Sverige vara ett reformistiskt paradis. Men sanningen är ju den att Sverige inte kretsar kring socialdemokratin. S är långt ifrån att ha egen majoritet för sin politik i riksdagen. De är upplysningsvis inte ens ett 40-procentsparti längre, utan ett av fyra partier i en komplicerad och bräcklig överenskommelse över blockgränsen.

Det är viktigt att räkna rätt på reformers kostnader och effekter. Lika viktigt är det att ta hänsyn till matematiska realiteter i riksdagen.

Reformisternas förslag är inspirerande – men what’s in it for Centerpartiet? Och för Liberalerna?

Tankesmedjan Tiden ”rättar felen i Januariavtalet”. Men utan att tala om hur avtalets borgerliga undertecknare ska förmås att gå med på sådant som att ”rulla tillbaka marknadsexperiment inom vård, skola och omsorg” och höja A-kassan.

Bekvämt är det framförallt för C och L som slipper stå till svars för sin politik. Istället kan de lugnt lägga sig i omloppsbana och roa sig med att betrakta det inom-socialdemokratiska trätandet. Vad värre är: de kan utan fokuserade motkrafter fortsätta sina resor längre högerut, C avskurna från sina rötter i landsbygdens folkrörelser och L från sin socialliberala tradition. Idag är det Stureplanscentern som styr C:s ekonomiska politik, och dagens liberaler får Bengt Westerberg att framstå som vänsterpartist.

Befriande konstruktivt att istället göra som Kommunal, som ber alla partier i Januariavtalet att släppa sina ideologiska käpphästar. Det är nämligen det som krävs för att rädda välfärden. Välfärdsarbetarnas villkor måste få gå före Socialdemokraternas familjevecka, Liberalernas avskaffande av värnskatten, Miljöpartiets utvecklingsår och Centerpartiets sänkta arbetsgivaravgifter.

Ett annat exempel är Akademikerförbundet SSR, Lärarnas riksförbund och Läkarförbundet som förbättrar Miljöpartiets idé om utvecklingstid med konkreta och konstruktiva förslag. Som går att genomföra. Med dagens riksdagsmajoriteter.

Mer sånt.