När Maud Olofsson var tonåring i Högsbyn hemma i Ångermanland nallade hon Chanel-parfym av sin mamma, men fyllde på med vatten så det inte skulle synas. Hon erkände aldrig, inte ens när mamman antydde att hon skulle polisanmäla saken.
Just sådan är centerledaren. Hon bluffar sig ofta fram, men erkänner aldrig ett misstag.
I helgen är det tio år sedan Maud Olofsson valdes till ordförande för Centerpartiet. Men de senaste dagarna har varit Centerns svarta vecka, som spätt på känslan att tio år med henne har varit en förspilld tid.
Först kärnkraftolyckan i Japan, som visar hur fel hon hade när hon häromåret bytte fot, körde över sitt eget parti och i regeringens energikompromiss släppte fram ny kärnkraft. Nu sitter hon i TV och halkar runt, försöker ge sken av att vi har minskat beroendet av kärnkraft, trots att det är tvärtom. Lite grann som Chanelflaskan, som fylldes med vatten för att ingen skulle upptäcka något.
Sedan kom onsdagens svek om datalagringsdirektivet, som yngre centerpartister av ideologiska skäl länge motsatt sig, men där partipiskan ven i riksdagen. Alla var tvungna att rösta som moderaterna hade sagt.
I två opinionsmätningar på sistone, Synovate 3.6 procent och Metro/YouGov 3.2, har partiet hamnat under spärren till riksdagen. De flesta instituten mäter 4-5 procent, det vill säga ungefär vad partiet hade när Olofsson blev partiledare.
Detta kan ju jämföras med att hon efter valet 2006 med sedvanlig kaxighet utlovade att Centern skulle få 16 procent och bli större än moderaterna. Men sanningen är att hennes parti stått och stampat på samma fläck. Vad beror det på?
Centerns valanalysgrupp från i januari pekar främst på att partiet kommit bort i regeringsarbetet. Det är naturligtvis ett problem. Men de avgörande misstagen är de egna, och mycket handlar om Olofssons strategiska felval att göra Centerpartiet till ytterligare ett högerliberalt parti.
Här handlar det faktiskt om ännu ett svek, eftersom Olofsson blev partiledare på att fara land och rike runt och säga att hon ville ”stoppa den sociala och regionala klyvnaden”, där motkandidaten Lena Ek var tydligt liberal.
Väl vid makten, lade Olofsson om kursen till ett hårt och kallt marknadsliberalt parti, och lämpade den sociala rättvisan överbord. Den förre arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund skriver i sina memoarer, ”Vägen till politisk hemlöshet” som kommer ut i nästa månad, att han kände sig ”grundlurad”. Han är inte ensam om det. Centerpartistiska ledarsidor är ursinniga.
Från att ha varit ett resonerande och reflekterande samarbetsparti, har Centern blivit mycket högröstat gläfs, med inkomstprövade barnbidrag, skattelättnader för att gå ut med hunden och blint fackföreningshat.
Hörnlund kan låta nostalgisk när han i boken ställer frågan om ”den så kallade förnyelsen inte är en förstörelse”. Men kärnkraftsmotståndet under Thorbjörn Fälldin var ju den lille mannens protest mot centralisering, expertvälde, teknikdyrkan och stordrift. Det har inte blivit omodernt sedan dess.
Och se på hur den sociala och den regionala klyvnaden dramatiskt ökat under de senaste åren! Centerns gamla sociala patos är lika viktigt som förr, till och med i storstadsområdena, för att ge folk i de oälskade förorterna samma chanser som eliterna i innerstaden.
Nu har partiet hamnat i en återvändsgränd, med en partiledare som vägrar erkänna några fel och där ingen vågar säga att hon är slut och borde lämna.
Det påminner om Fälldin som också satt kvar på övertid. Maud Olofsson vill antagligen lämna över stafettpinnen till okända Anna-Karin Hatt vid extrastämman 2012. Men ett parti som inte har något ideologiskt eller politiskt berättigande kanske inte finns kvar då.
Fotnot: Björn Elmbrants uppskattade bok ”Fälldin” kommer under våren i nyutgåva på Atlas Förlag.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
