Vladimir Putin. Bild: Flickr
Vladimir Putin. Bild: Flickr

Putin vill både äta Sovjetkakan och ha den kvar.

Den 15 oktober förra året kunde man på rysk tv se hur en specialstyrka grep en azerbajdzjansk man strax utanför Moskva. De maskerade poliserna kastade in mannen i en helikopter och flög honom till inrikesminister Vladimir Kolokoltsevs kontor. Kolokoltsev inspekterade den gripne och tackade sedan poliserna för ett väl utfört arbete.

I vanliga fall flygs inte misstänkta mördare till inrikesministern för kontroll, men det här mordet var speciellt eftersom det lett till upplopp. Mannen som visades upp i tv var misstänkt – eller rättare sagt är, han väntar fortfarande på rättegång – för att ha dödat en ung ryss i Moskvaförorten Birjuljovo.

Efter mordet gick hundratals människor i Birjuljovo ut på gatorna och krävde att polisen skulle gripa mördaren. Fler anslöt sig till protesterna. De skrek Ryssland åt ryssarna, krävde att icke-ryssar ska lämna landet, välte bilar och slogs med kravallpolis. Nästan 400 av dem som deltog greps.

Dagen efter oroligheterna koncentrerade sig polisen dock mer på utlänningar än på dem som protesterat. Över 1 200 migranter i Birjuljovo arresterades. Regimtrogna tidningar och tv tog nationalisternas parti och skrev att oroligheterna förmodligen hade kunnat undvikas om myndigheterna bara lyssnat på de boende som länge klagat på att migranterna i deras område var kriminella. 

I vanliga fall är inte gatuprotester något som uppskattas i regimtrogna ryska medier. Men nu menade de att folk som var ute på gatorna och krävde hårdare tag mot icke-ryssar hade en poäng.

De stora resurser som sattes in för att arrestera migranter och beslutet att göra action-tv av gripandet av den misstänkte förmedlade ett budskap till nationen: Myndigheterna tänker inte snåla med resurserna när det gäller att straffa icke-ryssar som begår brott mot ryssar. Att tv-sända gripandet var ett ”Vi hör er” till ryska nationalister.

Händelsen är ett av flera exempel på hur Kreml på senare tid konkret gått nationalister till mötes. Ett annat är de läger som upprättades i Moskva under sommaren för att kontrollera migranters dokument.

Samtidigt som man kan se att Kreml blivit mer lyhört för en nationalistisk opinion så kan man hitta motsatt rörelse. Tv-kanalen NTV är förmodligen Rysslands mest propagandistiska och visar med jämna mellanrum dokumentärfilmer som utger sig för att vara journalistik, men vars uppgift är att tydliggöra Kremls ståndpunkt i aktuella frågor och hetsa mot någon grupp eller företeelse. Ämnen som behandlas har varit 2012 års stora demonstrationer (köpta av väst) och gayrörelsen (köpt av väst).

Den senaste i raden av NTV-program heter “Vem är det som vill dela upp Ryssland?” och berättar att det finns separatistiska krafter som vill slita Ryssland i stycken. NTV:s film är särskilt intressant eftersom den kommer samtidigt som en ny lag antagits vilken gör det förbjudet att agitera för separatism.

Här finns en motsägelse i rysk politik. Samtidigt som Kreml har en nationalistisk linje som går ut på att Ryssland är ett land för ryssar, så vill man också att Ryssland ska bestå av olika republiker med olika etniska och religiösa grupper.

Här är Putins politik helt annorlunda än den nationalisterna vill ha. De önskar att Ryssland ska göra sig av med Tjetjenien och Kaukasus snarast möjligt. Kampanjen ”Sluta mata Kaukasus” är särskilt populär eftersom den vill stoppa de pengar som går till Tjetjenien och dess president Ramzan Kadyrov.

Putin beskylls ibland för att vilja återupprätta Sovjetunionen, men hans politiska projekt har varit mer postmodernt och använt i stort sett vilka symboler som helst från historien. Det yttersta syftet har varit, i alla fall på senare år, att behålla makten snarare än genomföra en viss politisk vision.

Men när det gäller föreställningar om olika etniska grupper i Ryssland kan man säga att den sovjetiska politiken fortfarande spelar roll. Det tidiga Sovjetunionen ville föra en anti-imperialistisk politik där regionala identiteter uppmuntrades.

Under Stalin finns idén kvar i retoriken, men etniska grupper tillskrivs särskilda egenskaper och ses på med misstänksamhet. Det leder till en folkmordspolitik och att hela folkslag anses vara förrädare vilka måste deporteras. Efter Stalins död minskar förstås våldet, men det essentiella tänkandet kring folkgrupper finns kvar.

Samtidigt var det viktigt för Sovjet-unionen att se sig som anti-nationalistiskt. Andra världskriget reduceras, trots framkallad svält och deportationer, till Sovjetunionens seger över fascismen.

I dagens Ryssland hittar man fortfarande denna världsuppfattning. Kreml för delvis en nationalistisk politik och är lyhörd för en nationalistisk opinion, men vill också, som Sovjetunionens arvtagare, vara ett mångetniskt land. Skulle Ryssland, officiellt, överge den mångetniska nationen för en nationalism skulle man inte längre kunna tillgodoräkna sig Sovjetunionens framgångar, av vilken den största är segern i andra världskriget.

För även om Putin inte vill återupprätta Sovjetunionen, har han inga planer på att bryta med dess historia. Att den nya anti-separatistlagen ska börja gälla just den 9 maj, alltså på Segerdagen då Ryssland firar att man vann andra världskriget, är ett tydligt tecken på detta.

David Isaksson