Bild: BIll Abbott/FLickr
Bild: BIll Abbott/FLickr

Jonathan Metzger läser Deleuze och Guattari – ett udda författarpar med med en förmåga att »omkonfigurera« läsarens tänkande och konceptuella referensramar.

»Challenger avslutade sin framställning … Hans händer blev långa klor, som förlorat gripförmågan men som fortfarande vagt beskrev någonting. Den dubbla masken, det dubbla huvudet, tycktes läcka inifrån på ett sätt som gjorde det omöjligt att säga huruvida det stelnade eller tvärtom löstes upp. Några åhörare hade återvänt, men de var bara skuggor och kringstrykande individer. “Har ni hört? Det är en djurröst.”«

Ett utdrag ur manuset till ett gammalt avsnitt av Twilight Zone eller ett textstycke från det som hyllats som ett av 1900-talets viktigaste filosofiska verk?

Den tillbakadragne filosofen Gilles Deleuze och den hyperaktive vänsterradikala psykoanalytikern Félix Guattari var ett erkänt udda författarpar. Efter att de gjort upp med Sigmund Freud och demolerat en stor del av den västerländska filosofiska kanon i Anti-Oidipus så presenterade uppföljaren Tusen platåer från 1980 ett alternativt tänkande för att undergräva etablerade och förgivettagna föreställningar om världen.

I rebellisk anda innehåller boken väldigt lite av vad de flesta förväntar sig av ett respektabelt filosofiskt traktat. Här finns inga strikta formalia eller saklig, stegvis argumentation. I stället katapulteras läsaren in i en 850 sidor lång mental bergochdalbana med tvära kast mellan olika löst sammanknutna »platåer« med disparata teman, löst relaterade till olika historiska händelser och mer generella filosofiska problem.

Professor Challenger (som för övrigt är skamlöst inlånad från en serie noveller av Arthur Conan Doyle) är bara en av de karaktärer vi möter på denna hisnande resa. I galleriet ingår även bland annat Nomaden, metallurgerna, Kroppen utan organ och den abstrakta maskinen. Figurer och tankebanor som på olika sätt hämtas från eller inspireras av det västerländska tänkandets marginaler, och som i boken används på ett sätt som avsiktligt undergräver och destabiliserar detsamma.

Berättelsen om professor Challenger och instruktionerna i hur du skapar dig en Kropp utan organ kan  i lösryckthet framstå som lustiga. Den känslan förstärks för en svensk läsare även självklart ytterligare av att det sistnämnda begreppet kidnappats som namn till ett kefft popband lett av en nyliberal i kortbyxor. Men om man tror att Deleuze & Guattari var någon sorts skojfriska intellektuella pranksters så är man troligtvis så långt från sanningen man kan komma. Snarare såg de filosofin som intimt sammanvävd med politisk aktivism och boken utgör en del av ett monumentalt projekt. Idén var att en politisk revolution utan en samtida mental revolution är meningslös eftersom etablerade reduktionistiska och hierarkiska tankeformer bidrar till en kringskuren verklighetsbild som reproducerar och förstärker rigida sociala mönster.

Tillsammans med Anti-Oidipus utgör Tusen platåer ett tvåbandsverk med titeln Kapitalism och schizofreni. Deleuze och Guattari hade en erkänt komplex relation till kapitalismen. Å ena sidan hyste de en viss fascination för den stora sleven som rör om i grytan; å andra sidan är de radikala socialister. De ser kapitalismen som dynamisk – men på ett destruktivt, degenerativt sätt. Samtidigt varnar de för falska drömmar om någon sorts förlorad eller framtida känsla av helhet. Vi måste i stället lära oss att leva »schizoanalytiskt«, med insikten att vi alla ingår i, och är, multituder – och måste ständigt vara vaksamma mot framväxten av »mikrofascismer« som försöker binda ner, reducera och likrikta.

Det tänkande som presenteras i Tusen platåer är kännbart färgat både av revolten 1968 och dess efterspel. Men samtidigt finns här en stark betoning av att insikten om att det »personliga är politiskt« inte på något sätt måste innebära ett övergivande av de stora, övergripande kamperna. Nyckeln är snarare att alltid se de »transversella« kopplingarna mellan det till synes stora och lilla. Dels hur det stora formar det lilla, dels hur något som börjar som en rörelse i det lilla, en »flyktlinje« i den »molekylära« organisationen, kan sätta ett helt samhällssystem i gungning. Således finns möjligheten till radikal förändring alltid där. Motstånd är aldrig hopplöst eller meningslöst. Det fungerar som ett kugghjul, som när det kopplas in i det större samhällsmaskineriet kan sätta hjul i snurrning i helt nya riktningar och skapa nya kopplingar som kan destabilisera hela det sociala fältet.

Den svenska översättningen av Tusen platåer är ett mästarprov av Gunnar Holmbäck, som även samtidigt översatt föregångaren Anti-Oidipus. Vi pratar här om sammanlagt nästan 1 500 sidor komplicerad text, ofta dubbelbottnad och avsiktligt tvetydig, med tvära kast mellan en stundom teknisk, stundom rent poetisk språkdräkt. Enbart »försvenskningen« av referenserna i de över femhundra utförliga noterna i Tusen platåer måste i sig ha utgjort ett mastodontarbete.

Handen på hjärtat så kan man ju trots detta fråga sig på vilka sätt en ganska snårig text fullpepprad med referenser till en brokig samling texter som knappt någon levande i dag behärskar, och väldigt få ens känner till, är politiskt relevant i dag i ett svenskt sammanhang – bortom ett rent akademiskt intresse?

Det man kan säga är väl att det ändå är en bok som kryper läsaren under skinnet – eller kanske snarare, i linje med den maskinella språkdräkt som återkommer i verket, en text med en förmåga att »omkonfigurera« läsarens tänkande och konceptuella referensramar – men inte genom att övertala eller stryka medhårs, utan genom att utmana. På så sätt är det verkligen en bok i en vänsterpolitisk anda, såsom Gilles Deleuze själv definierade detta begrepp, där han menade att detta ord bör förstås som beteckningen på politik som uppmuntrar människor till att verkligen tänka, att ständigt ifrågasätta ett samhälles »etablerade sanningar«.

Jonathan Metzger, docent i urbana och regionala studier på KTH. Han har tillsammans med Hélène Frichot och Catharina Gabrielsson redigerat Deleuze and the City (Edinburgh University Press, 2016).

Detta är en text publicerad i #4 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Vill du läsa vidare? Köp numret här.