Känd kvinna

Bild: Eva Edsjö

När Anna Odell var ett mobbat barn så gav hon aldrig upp. Hon fortsatte fråga om hon fick vara med. Inför premiären av debutfilmen Återträffen betedde hon sig likadant. Läs ett utdrag ur porträttet på Anna Odell från kommande numret av Magasinet Arena. 

Medan Anna Odell var fullt upptagen med att göra klart sitt examensarbete från kandidatprogrammet i konst på Konstfack, rasade en debatt om hennes ännu ofärdiga verk Okänd kvinna 2009–349701. Detta efter att hon i januari 2009 hade iscensatt en psykos som en del av sitt examensprojekt, för att sedan bli intagen på den psykiatriska akutmottagningen på S:t Görans sjukhus i Stockholm.

Hon var intagen under ett dygn, för att sedan bli släppt efter att hennes bror intygat att hon inte var psykiskt sjuk, utan att det var en del av ett konstprojekt.

Debatten kom, eftersom hon själv var mer eller mindre frånvarande i den, att handla om spekulationer. Både om verket och om henne, konststudenten och påstådda provokatören, den oberäkneliga Anna Odell.

Det kan verka märkligt att ett konstverk av en student som då gick kandidatutbildningen på Konstfack kunde få sådana dimensioner. Men det kan ses som ett tecken i tiden, med ett medieklimat som mer och mer har kommit att handla om debatt och positioneringar, även utanför ledarsidorna. Där en konststudent som påstås slösa bort våra skattepengar kan sälja lika många lösnummer som en paparazzibild på prinsessan Diana gjorde på 1990-talet.

Allt som kan generera ilskna diskussioner på fikaraster ute i landet kan plockas upp av medierna och inordnas i termer av rätt och fel. Vad tycker du? Låt oss veta din åsikt i kommentarsfältet. Allt som krävs är en person som sätter bollen i rullning. Någon måste rasa först. Sedan hänger alla på. Med Okänd kvinna blev det David Eberhard, författare och dåvarande överläkare på den psykiatriska akutmottagningen på S:t Görans sjukhus, som satte igång debatten, enligt Anna Odell.

”Hon och hennes prefekt borde klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb. Varför inte rekommendera dem en anställning på cirkus. Pajasar brukar jobba där”, skrev han på debattsajten Newsmill den 29 januari 2009, efter att Anna Odell tvångsintagits på S:t Görans sjukhus under ett dygn. Och Anna Odell tror att Eberhards debattinlägg satte tonen för hur den efterföljande rapporteringen kring verket kom att se ut.

– Verket nådde allmänheten genom en överläkare som skrev att jag var en Konstfackselev som kostade samhället pengar och skadade personal. Hade verket blivit känt för allmänheten först genom utställningen, så hade nog fokus varit patientperspektiv och makt. Att skapa en sanning gör man lätt, men att förändra den sanningen är svårt, säger Anna Odell.

Samtidigt hade hon aldrig kunnat ana vilken studie i makt och hierarkier som turerna kring Okänd kvinna skulle bli. Tanken var att hon som före detta patient skulle belysa hierarkierna i den psykiatriska vården. Men det var inte det enda som kom att framträda i de efterföljande händelserna.

– Det var frustrerande hur medierna förhåller sig till makt och hur det kunde påstås saker om mig. Människor med hög status blir behandlade med större respekt än andra. David Eberhard fick uttala sig och påstå att jag hade slagit personalen. Det visade sig i rättegången att det inte stämde, men när jag försökte säga det sedan, så fick jag höra av journalisterna ”nu går du så hårt mot honom” eller ”nu är inte han här och kan försvara sig”.

Newsmill är sedan juli i år lagt på is, efter att TV4 News som ägde sajten har lagts ner. Men arvet efter Newsmill lever kvar. Debatten anses viktigare än någonsin i de svenska medierna. Det är så man genererar klick och höjer besöksantalet på sin sajt. Det görs genom att allmänheten rasar och delar debattinlägget, artikeln eller texten i sociala medier som Facebook och Twitter. Detta kommenteras i sin tur av ledarskribenterna på tidningarna utifrån ett metaperspektiv. Ett fint nät av debattartiklar, blogginlägg och snack på Twitter, tv och radio utgör debatten. Alla ska med, ingen vill missa tåget.

Sajter som SVT Debatt, de stora dagstidningarnas opinionssidor som DN Debatt eller SvD Opinion och nu senast Aftonbladets nya satsning Politism.se har alla debatten som fokus. Men debatten blir inte bara. Den skapas. SVT Debatt ringer till exempel upp skribenter med tänkbara ämnen som de kan rasa över.

Anna Odell hamnade för fyra år sedan mitt i allt det där. Alla hade en åsikt om Okänd kvinna. Svenska folket rasade. Hon beskriver det som väldigt stressande för henne som privatperson, men är samtidigt tacksam då både sjukvårdens och mediernas reaktioner på det enligt henne visade på hierarkier och makt. Men samtidigt är det tydligt att hon blev besviken över de reaktioner från sjukvården som hon fick efter iscensättningen av psykosen.

– Det var perfekt, eftersom det var det som jag ville undersöka. Samtidigt är det upprörande. David Eberhard visste att jag hade varit patient hos dem, att jag hade haft diagnosen schizofreni. Men han visste inte att jag är så pass frisk och stark som jag är i dag, säger Anna Odell.

Det var också den psykiatriska akutmottagningen på S:t Görans som anmälde henne till polisen. Hon dömdes i augusti 2009 i Stockholms tingsrätt till att betala 50 dagsböter, runt 2500 kronor, för våldsamt motstånd och oredligt förfarande. Hon friades på åtalspunkten falskt alarm. Anna Odell menar att hon nu egentligen inte bryr sig om domen, den var mild. Hon trodde heller inte att det var brottsligt, efter att ha konsulterat poliser och jurister i förväg. Men hon tycker att domen säger något om samhället. Särskilt att hon blev dömd för oredligt förfarande, som hon menar är en brottsrubricering som de flesta jurister inte ens känner till.

– Det har inte använts sedan 1970-talet. Oredligt förfarande är om man har lurat någon och den har förlorat pengar. Ett exempel i lagboken är om någon lurar en annan att köpa en begravningskrans åt någon som inte är död, säger Anna Odell.

Debatten kom i hög utsträckning att handla om att iscensättningen och ingripandet från polis och psykiatri kostade samhället en massa pengar, men det håller Odell inte med om, eftersom sjukhuset inte behövde ta in extrapersonal och avdelningen heller inte var full så att patienter behövde flyttas.

– Det enda som kostade något för samhället när jag togs in var tvångsinjektionerna de gav mig, som kostade 37 kronor och 60 öre. Vad jag har förstått så brukar man inte dömas för så låga summor heller. Men jag dömdes ändå, för att folk rasade för att jag hade tagit skattepengar från samhället. De ville visa att det inte är okej.

Anna Odell berättar att hon egentligen hade tyckt att det var spännande att överklaga, men att hennes advokat avrådde henne. För en rättegång kostar verkligen samhället pengar, konstaterar hon.

”Jag gav inte upp som barn, utan fortsatte fråga om jag fick vara med och leka.”

Under de tre år som arbetet med Återträffen har pågått har hon inte gett några intervjuer om filmen. 

Återträffen börjar med att hon ställer sig upp vid bordet, tjugo år efter att hennes klass hade gått ut nian, och klirrar i glaset för att hålla ett tal. Sorlet tystnar motvilligt. När hon spänner den Odellska blicken i klasskamraterna, då förstår man att det kommer att bli åka av.

– Jag började jobba med idén när jag visste att det var dags för ett tjugoårsjubileum i klassen snart och hoppades att det skulle bjudas in till en återträff. Jag hade tänkt hålla ett tal där jag inte går till personangrepp utan mer säger ”Såhär upplevde jag det, jag kunde inte säga det då men …” Men när jag höll på att skriva talet så fick jag reda på att det redan hade varit återträff och att alla hade varit bjudna, utom jag.

– Vad är det som gör att man undviker att bjuda in bara en person? Det måste ha varit en kombination av att jag hade varit mobbad och stod så lågt i hierarkin och att jag sedan hade blivit omtalad som den provocerande, gränslösa konstnären. Så jag bestämde mig för att leka med det, säger Anna Odell. 

– Jag fick kämpa som ett djur för att få till mötena. Det var egentligen bara en som sa nej rakt ut. Resten kom med undanglidande svar, så jag fick spela lite dum. Jag fattar väl att någon inte vill om den säger: ”jag har inte min almanacka här” för tredje gången. Men eftersom jag ville undersöka deras reaktioner så fortsatte jag, säger Anna Odell.

Hon fick till slut till möten med två tredjedelar av klassen. Men det var svårare än vad hon trodde att få till en diskussion om själva filmen.

– De pratade mest om hur de själva upplevde klassen. De som var aktiva i mobbningen påstod sig inte minnas. Några tjejer sa: ”Jag minns att det var möten och att din mamma kom … Men inte att du var mobbad.” Men sen råkade jag höra när jag hämtade kaffe att de trodde att det var gift på mackorna som jag serverade. Varför skulle de tänka så om vi hade haft det bra? säger Anna Odell.

Filmen baseras på de hierarkier som finns i klassen, och klasskamraterna ritades av Odell in i en hierarkikarta. Under castingen lät hon skådespelarna berätta om minnen från sin egen skoltid.

Hierarkierna var inte så jobbiga att gå in i, menar hon. Hon är så fri som hon kan bli från mobbningen, eftersom hon inte är beroende av deras bekräftelse längre. Det som var svårast var att skriva själva talen.

– Jag kände att fyfan, vilken jobbig människa jag är. Jag fick intala mig att det egentligen inte är något som jag skulle göra som privatperson, utan att det är något som jag undersöker som konstnär. Varför gör vi inte såhär, varför säger allt i min kropp att det här är fel? Det är inpräntat i ens fysik att man inte ska blottlägga sitt underläge i sådana här destruktiva strukturer.

Och det krävs mod för att göra det. Och mod är något som återkommer när man pratar om Anna Odell. Att gå in i en spelad psykos, när man har varit sjuk tidigare. Att utmana sina gamla mobbare, att ställa sig upp och säga att ni förstörde min skolgång. Men hon tänker inte på sig själv som en modig person.

– Jag tänker mer att det är saker som jag vill undersöka eller ta reda på. Det är läskigt, men det är mycket i livet som är läskigt och som man ändå är tvungen att göra. Min vilja att undersöka är större än rädslan.

För Anna Odell hänger det förstås ihop. Mobbningen i skolan. Sjukdomen under ungdomstiden, då hon blev diagnosticerad med schizofreni, en diagnos som hon inte längre har. Och konsten, som kom som en räddning när hon i tjugoårsåldern skulle ta sig tillbaka.

– Det påminde nog om mitt beteende under skoltiden. Jag gav inte upp som barn, utan fortsatte att fråga om jag fick vara med eller om vi kunde leka efteråt. Jag visste att jag borde få vara med.  Och då var det jobbigt, för Anna ville man inte ha med när man lekte utan de var tvungna att hitta på ursäkter eller lura bort mig. Så händer samma sak fast vi är vuxna. Min agenda är inte samma, men mitt beteende är det.

Hierarkierna var inte så jobbiga att gå in i, menar hon. Hon är så fri som hon kan bli från mobbningen, eftersom hon inte är beroende av deras bekräftelse längre. Det som var svårast var att skriva själva talen.

– Som barn älskade jag att leka. Det var mitt sätt att hantera livet, att orka med trots mobbning. För mig var det en skräck i slutet på mellanstadiet att jag snart skulle behöva sluta med det. Jag frågade mamma som sa: nej, du får leka hur länge du vill. Men jag märkte att det var töntigt och efter att tag så ville jag inte längre. Då gick det utför ordentligt. Men sen kunde jag hitta tillbaka till det som vuxen när jag insåg att det fanns sätt att förhålla sig till livet genom konsten.

Både Okänd kvinna och Återträffen använder sig av verkliga händelser, och är influerade av journalistiska metoder. Borde Anna Odell inte blivit journalist i stället?

– Nej. En journalist har alltid ett påstående eller en undersökning. Som konstnär kan man lyfta fram ett utsnitt eller en händelse, och så får folk bedöma själva. Man behöver inte säga ”såhär är det”.

När journalistiken är vinklad och tendentiös så kan konsten framstå som den gamla journalistiken. Den som undersöker, visar upp och lämnar åt betraktaren att dra sina egna slutsatser.
Dagstidningarna kan just nu te sig som långa ledarsidor som anknyter till den senaste debatten, med debattinlägg på kultursidorna och citerade twitterinlägg från de senaste tyckarna. Vi pratar mycket om vad som är sant, falskt eller bara en fråga om perspektiv.

Det är tydligt inte minst i debatten kring Hanne Kjöllers bok En halv sanning är också en lögn som har pågått under hösten. Boken, som har som syfte att avslöja faktafel i journalistik och vill visa på hur journalister utelämnar information som inte passar deras vinkel, visade sig också innehålla faktafel. Självaste Sveriges radio gick ut med ett öppet brev där de pekade på faktafel i den kritik som Kjöller fört fram mot reportage som de har sänt. Förläggaren har åtagit sig att rätta faktafelen. Upplever vi en trötthet, en uppgivenhet över medier i allmänhet? Om rätt och fel bara är en fråga om perspektiv, är det då intressant med absoluta påståenden?

Det är intressant att titta på vad som hänt med konsten under samma tid. Medan den dömande opinionsjournalistiken börjat ta mer plats, så har konsten börjat syssla mer och mer med prövande undersökningar. Ämnena är politiska, men metoderna är den gamla hederliga journalistikens.

Det är som om konsten har fått en chans att bli det neutrala, det som inte behöver ha någon vinkel. Den kan breda ut sig, ta tid, ta plats och låta betraktaren själv avgöra.

Exempel på sådan konst har kunnat ses på konsthallar som Tensta konsthall och Konsthall C i Stockholm, samt på Kalmar konstmuseum där Anna Odell ställde ut Okänd kvinna i sin helhet under sommaren 2009.

Konstnärer och curators inspireras av den socialt medvetna konsten från arabvärlden och Kina, där världens kanske just nu mest kända konstnär Ai Weiwei har gjort det till sitt signum att driva med den politiska makten samtidigt som den har låtit fängsla honom. Det var också tydligt under förra årets upplaga av det extremt inflytelserika Documenta, konstmässan som sker vart fjärde år i Kassel, Tyskland, där många konstnärer utforskade politiska teman.

Anna Odells Okänd kvinna är ett exempel på hur sociala ämnen tas upp på ett utforskande, ambivalent sätt i konsten. Det är ett flera timmar långt videoverk som ger inblick i den psykiatriska vården, utan att komma med pekpinnar.
Odell konstaterar att få dock har sett hennes verk i sin helhet.

– Många säger till mig att de har sett mitt konstverk. Jaha, var då? brukar jag fråga då. På tv. Jaha, fast egentligen är mitt konstverk tre timmar långt och innehåller många olika delar. Det har till och med undervisats på skolor om det, fast lärarna bara har utgått utgår från material som de har hittat i medier, säger Anna Odell.

Verket består alltså inte av den iscensatta psykosen, som man kanske kunde få intryck av i tidningarna. Det var inte ett performance, utan en del av arbetet inför ett videoverk. Men när det beskrivs utan kontext i medierna, som ett spektakel skapat för att väcka uppmärksamhet, så ställs Odell upp som motsats mot den figurativa konsten, som en motsats till eftertänksamheten. Själv menar hon att figurativ konst är jätteviktig, men menar att det inte kan vara allt.

– Vissa menar att konst måste vara målningar eller skulpturer, men som jag ser det är kultur utveckling.

”Konsten har fått en chans att bli det neutrala, som inte har någon vinkel.”

När Okänd kvinna debatterades som värst skapades en polarisering i synen på konstnären. Anna Odell var antingen en provokatör som bara ville ha uppmärksamhet och en företrädare för kultureliten som slösade med de stackars skattebetalarnas pengar. Eller så sågs hon som en hjältemodig konststudent som visade på missförhållanden i vården, för att sedan bli dömd i domstol. En Oscar Wilde eller en August Strindberg, som dömdes av en oförstående samtid. Men båda sidorna fokuserade på budskapet: Vad ville Anna Odell säga, egentligen? Eftersom det är ett konceptuellt verk som tar upp ett socialt och på gränsen till politiskt ämne, kan det inte få stå för sig självt, som till exempel en skulptur eller en tavla. Det måste ha ett budskap.

– Väldigt många har resonerat som så, att om jag hade som mål att påvisa missförhållanden, och jag sen hade lyckats göra det, då är det okej. Men om jag inte lyckades med det, då är det inte okej. Det är märkligt att ställa det kravet på konst, säger Anna Odell.

För att kunna debattera måste du ha en åsikt. För att kunna ha en åsikt måste du veta något om Anna Odells avsikt. Har hon rätt eller fel? Men om det inte är så enkelt? Då måste syftet vara att provocera. Och det skapar klick.

– Det är i egenskap av sensation som konst blir intressant för massmedia. Det är när det anses provocerande som konst talas om eller omskrivs så att allmänheten läser det. Medierna är ju inte intresserade av sansade debatter och diskussioner, säger Anna Odell.

Konsten har fått stort utrymme som debattämne de senaste åren. Först med Lars Vilks avbildningar av profeten Muhammed som rondellhund, sedan Okänd kvinna, och Makode Lindes blackface-tårta Painful Cake.

Gemensamt för dessa är att de i debatten har inordnats i ett fel och rätt, ett för och emot. Samtidigt tror Anna Odell att Okänd kvinna inte nödvändigtvis hade blivit ett sådant debattämne, om omständigheterna hade sett annorlunda ut.

– Men man kan aldrig veta när någon ska reagera på ens verk eller inte. Det krävs nästan att någon förargas, och tar plats i medier och är arg. Hade jag blivit tagen till en annan psykakut där en mer eftertänksam person var chef, då hade mitt verk kanske inte alls fått den uppmärksamhet det fick, säger Anna Odell.

Konsten kan i sig däremot inte sägas ha fått mer utrymme. Kultursidorna tar hellre in texter av debattkaraktär om politiska ämnen av kända kulturpersonligheter, som Jonas Hassen Khemiri eller Bengt Ohlsson, än konstanalyser. Vem bryr sig om den konst som är ambivalent, som säger å ena sidan, å andra sidan? Det är knappast något som delas i sociala medier.

– Konst är jobbigt. Den serverar inte en färdig åsikt eller påståenden, utan man måste själv vara med och tänka, tycka och ta till sig. Vi lever i ett samhälle där vi serveras färdiga åsikter och känslor. Om det inte serveras så är det provocerande i sig, säger Anna Odell.

I Återträffen serveras heller inget tydligt budskap. Filmen har varken ett lyckligt slut eller en sensmoral. Biobesökaren går därifrån förvirrad, oundvikligen tvingad att fundera över sin egen plats i hierarkin: Var du en mobbare, eller var du en Anna?

– Filmen har ett förlopp som påminner om vanliga biofilmer. Men vissa kanske tänker ”jaha, så är hon fri nu? Blev hon färdig med det där?” Vissa kanske blir provocerade av att jag inte presenterar en färdig åsikt eller lösning men jag tycker sällan att livet är så tydligt eller enkelt heller.

Sanna Samuelsson, frilansjournalist

Beställ Magasinet Arena – få Alice Munros nyutgivna bok Tiggarflickan på köpet »