Den 21 januari 2013 utnämns Folkpartiets Maria Arnholm till jämställdhetsminister. För första gången sedan regeringsskiftet får Sverige en jämställdhetsminister som kallar sig feminist.

Nyamko Sabuni tyckte att det räckte att vara liberal. När regeringen Reinfeldt tillträder 2006 är Anders Borg ett av få statsråd som kallar sig feminist.

Samtidigt för han en politik som konsekvent och precist slår mot kvinnor. Utförsäkringarna, där 70 procent av de som drabbas är kvinnor, differentieringen av a-kasseavgiften, som innebär en massiv höjning av a-kasseavgiften i många kvinnodominerade sektorer, och så jobbskatteavdragen som kategoriskt missgynnar kvinnor i låglönesektorer.

Men oviljan att kalla sig feminist återfinns inte bara i regeringen. Från att ha varit en potentiell valfråga inför valet 2006 har luften gått ur den feministiska diskussionen bara några månader senare. Interna splittringar tillsammans med ett massivt mediedrev efter dokumentären Könskriget gör att Feministiskt initiativ på ett halvår rasar från 7 procent i opinionsmätningarna till att knappt lämna spår efter sig på hösten 2005. På den socialdemokratiska kongressen blir det lätt för Göran Persson att säga nej till en delad föräldraförsäkring. Den feministiska diskussionen koncentreras allt mer kring köksborden och den privata sfären. Det talas om statsfeminismens död.

När Maria Arnholm tillträder hamnar löneklyftan mellan män och kvinnor i topp. Hon är inte ensam om att prioritera lönefrågan. Då jämställdhetsdebatten i början av 10-talet så sakta lämnar hemmets arena får mainstreamfeminismen en darling i form av kampen för jämställda löner.

En av de grupper som varit pådrivande i att föra upp lönefrågan på agendan är paraplyorganisationen Sveriges Kvinnolobby, som samordnar en rad olika kvinnoorganisationer. Under parollen Lön hela dagen arbetar de för att jämställda löner ska bli en viktig väljarfråga 2014. De verkar lyckas. Allt fler pratar lön och på åttonde mars får kampanjen 15:52 stort genomslag.

Också oppositionen pratar lön och kön. I Jonas Sjöstedts förstamajtal nämns ordet lön fem gånger i samband med jämställdhet. I Malmö talar Socialdemokraternas Stefan Löfven och under den minut han vikt åt jämställdhetsområdet pratar han lön.
– I dag är ojämställdheten i lönerna så stor att du förlorar 3,6 miljoner i genomsnitt på en livsarbetsinkomst bara för att du är kvinna, säger han från scen.

Miljöpartiet håller med.
– Jag står här och blir lite förbannad. Just nu går det så långsamt att enligt de bästa prognoserna så kommer fortfarande min dotter, även om det går trettio år innan hon tar sitt första jobb, att värderas lägre än pojkarna på gården, säger språkröret Gustav Fridolin i Agenda någon vecka senare.

Endast en gång i sitt tal nämner Jonas Sjöstedt ordet “inkomst”. Stefan Löfven använder det inte alls. Men medan lönegapet sakta minskar, så har inkomstklyftorna mellan män och kvinnor vuxit dramatiskt sedan Alliansen tog över. Det vill säga, lönemässigt närmar sig kvinnor och män varandra, men bland annat jobbskatteavdragen har gjort att pengar omfördelas och att männen inkomstmässigt drar ifrån.

Ett ensidigt fokus på lönefrågan gynnar framför allt den grupp av kvinnor som redan i dag tjänar mer relativt sett. Lönegapet är nämligen trattformat. Skillnaderna i lön är störst mellan universitetsutbildade kvinnor och män i privat sektor och smalnar av ju lägre ner i lönespannet man går. Att eliminera lönegapet innebär alltså inte att alla kvinnor bör få samma procentuella påslag på lönen, utan att vissa kvinnor högre upp i inkomstspannet måste tillåtas tjäna mer för att det skall bli lika lön för lika arbete. Det vill säga: Kvinnliga chefer inom välfärdssektorn bör tjäna mer, men undersköterskorna kan vara kvar på samma lön (dock med rätt till heltid).

Att tala om detta borde vara öppet mål för vänstern. Men icke. I stället driver vänstern ensidigt lönefrågan i symbios med borgerligheten.

Lönefrågan som borgerlighetens älskling är lätt att förstå. Den utgör ett utmärkt alibi för Alliansens problem med att samlas under en feministisk paroll. Det är som Anna-Klara Bratt skriver i Dagens Nyheter (30/10-12): ”Skulle feminismen och frågan om kvinnors frigörelse stå högre upp på den politiska dagordningen skulle den svenska alliansen i sin nuvarande sammansättning vara en omöjlighet. Avståndet mellan en växande och alltmer radikaliserad och abortfientlig medlemskår inom Kristdemokraterna och jämställdhetsivrare och liberala feminister inom Folkpartiet är helt enkelt för stort.”

Lönefrågan däremot är odramatisk och faller väl in i Alliansregeringens plånboksfrågediskurs, där lika lön görs till högsta formen av kvinnlig frigörelse. Det vill säga: Pengar ner i den privata fickan. Lite mer lön, lite högre lön, jämställdhetspolitiken reducerad till karriär och rut-avdrag.

Det är svårare att förstå oppositionens svärmeri. Kanske beror det på viljan att attrahera de berömda mittenväljarna och att det därför är ointressant att lyfta lönefrågan tillsammans med inkomstfrågan och på så sätt belysa att en växande majoritet av underklassen är kvinnlig. Kanske beror det på att det är sexigt med siffror. 3,6 miljoner är 3,6 miljoner och lätt att slå i huvudet på motståndaren.

Förutom då att det inte finns någon motståndare. Alla är överens. Och där börjar tanken på att feminismen återigen blivit politisk framstå som en chimär, som att den politiska feminismen kidnappats av de livsstilspusslande plånböckerna på vägen från köksbordet.

Maria Carlsson