Bild: Linus Hallgren
Nej, det har inget med hyfs att göra. Johan Hilton svarar Sara Abdollahi och Lisa Carlsson i magasinet Arena.
Enligt rådande Twitterbeskrivning av verkligheten hotar en problemformulerande elit yttrandefriheten.
En djungel av etikettspåbud från överheten – paraplyformulerade som ”god ton” – sägs trycka ner proletariatet, rasifierade människor och hbtq-rörelsen i skoskaften med idel krav på hövligt bemötande.
En förmiddag i november sonderar jag den sociala medie-motståndsrörelsens 140-teckensutrop mot den väluppfostrade övermakten: ”God Ton är fascism”. ”Om din goda ton bara finns där när jag gör som du säger och vill så är den fan ingenting värd”. ”Vägra God Ton!”
Med undantag för ett enstaka blogginlägg av Staffan Dopping hittar jag dock inte den livliga debattens själva urkälla.
Vilka är det som egentligen kräver god ton? Var finns alla dessa påstådda tillrättavisningar? Har Göran Hägglund dängt en proposition i riksdagens talarstol? Har Timbro släppt en rapport?
I förra numret av Arena argumenterar Sara Abdollahi och Lisa Carlsson skärpt och övertygande för rätten att sjunga ut och hur språket kränker, förnedrar och stänger ute.
I denna text återfinner jag, något överraskad, mitt eget namn apropå den DN Kultur-artikel som jag skrev i september.
Om jag läser Arena-artikeln rätt är jag en människa som ”har haft privilegiet att alltid få höras” och som visar en ”oförståelse för den egna positionen”.
Jag känner inte igen mig i beskrivningen, men det är egentligen inte upp till mig att bedöma.
Men vad gäller debatt tror jag faktiskt på att lägga den omedelbara ilskan åt sidan och i stället – som Abdollahi och Carlsson – utveckla sina argument.
Jag undrar var vi, i den normkritiska rörelsen, hade varit om vi inte hade erövrat ordet och använt det som subversivt vapen.
Medborgarrättsrörelsen behövde sin retoriker i Martin Luther King. Queerrörelsen formulerades av sin Judith Butler. Arbetarrörelsen hade sina agitatorer, men också sina vältalare som Olof Palme.
Kanske är jag en garderobsborgare, kanske är jag en bracka.
Men jag ser inget egenvärde i att släppa ut sin inre fjortis och dänga okvädingsord i skallen på sina meddebattörer.
Det har inte med hyfs att göra.
Det handlar om att uppnå politiska resultat och skapa en bred opinion.
Johan Hilton, förlagschef på bokförlaget Atlas
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
