Fredrik Reinfeldt är känd som ensamvargen men har hållit ihop flocken i två val. När ett tredje närmar sig får de alltmer högljutt ylande allianssyskonen klara sig själva.
Läs ett utdrag ur Anita Kratz porträtt om alliansen. Vill du läsa hela texten kan en prenumeration av Magasinet Arena beställas här ». Arena #4 säljs i butik från och med 17 september.
Ibland får Annie Lööf vara med. Som när förslaget på de nya 3:12-reglerna för företag presenterades inför vårbudgeten i april.
”Då tog Anders Borg med henne men hon fick bara ta skit från företagen. Det var ju en tydlig finansdepartementsfråga som hon inte hade någon anledning att delta i”, säger samma centerpartist.
I Dagens industri hade Borg och Lööf skrivit en debattartikel om förändringarna. De ville stoppa den skatteplanering som partner-ägda bolag ägnade sig åt. Med hjälp av 3:12-reglerna omvandlas en del av inkomstbeskattningen till lägre beskattade kapitalinkomster. Och bolagen kan på så sätt sänka skatten på inkomst från 57 procent till 20 procent.
Det blev proteststorm.
Svenskt näringsliv skrev ”Borg och Lööf allt djupare i 3:12-träsket”. När remissvaren droppade in och dissade idén fick Annie Lööf kalla fötter och ville dra tillbaka förslaget.
Varför ställde Annie Lööf upp? En centerpartist konstaterar att ”det där skulle inte Maud gått på”. Visst, det är lätt att bli smickrad när regeringens stjärna Anders Borg vill ta med något av de mindre partierna.
”Om Reinfeldt i det här valet hade haft Mona Sahlin som rival, då hade han fått det svårt.”
SVT Rapport i september 2011. Barn- och äldreminister Maria Larsson, i ljusrosa kofta över svart klänning, förklarar: ”Hade det varit möjligt så hade vi naturligtvis varit beredda att plocka fram de pengar som behövs.”
Hon försvarar att regeringen går emot sin egen utredning och säger nej till ersättning till fosterhemsbarnen. När barn- och äldreministern återvänder till medarbetarna på departementet brister det. Hon kan knappt hålla tillbaka tårarna.
Statsminister Fredrik Reinfeldt fick rycka ut. Det var uppenbart att Maria Larsson hade förlorat i fajten med finansdepartementet om satsningar i höstbudgeten. Hon upprepade i intervju efter intervju:
”Det är inte rättssäkert, det är inte rättvist.”
Det var hennes försök att försvara varför det inte blev någon ersättning till fosterhemsbarn som kan styrka att de vanvårdats på institutioner någon gång under åren 1920–1980. Det tvingades barn- och äldreminister Larsson meddela, hon som företrädde ett parti som på sin hemsida skriver att ”våra mest prioriterade områden är barn och ungas uppväxtvillkor”.
Men varför kunde Norge betala ut ersättning men inte Sverige?
Det blev proteststorm, en av de mest omfattande under KD:s tid som regeringsparti. När de rödgröna partierna och SD förklarade att de ville ha ersättning till de drabbade såg Reinfeldt en utväg och meddelade: Om det gick att få en bred uppgörelse så …
”Hon skulle hotat med att avgå. Hon hade ju tillsatt en utredning och förespeglat att det skulle bli ersättning”, säger Sigfrid Leijonhufvud som varit talskrivare åt Göran Hägglund och rådgivare åt den tidigare finansmarknadsministern Mats Odell.
Enligt flera KD-källor började det redan under första mandatperioden, att moderater i regeringskansliet behandlade de övriga i alliansen ”som om de vore mindre satelliter till sitt eget parti”, som en säger.
Stämningen har blivit allt sämre och irritationen över Anders Borg är stor. Inte så konstig kanske eftersom finansministern har rollen som the bad guy och statsministern som the good guy. Det är ju Borg som ska få budgeten att gå ihop.
”Det är Anders som bestämmer och han har några ikring sig som tycker att det här är bra medialt sett, att det är bra ’bildsättning’ så att man fortsatt ska framstå som nån form av arbetarparti”, säger samma KD-källa som ovan.
Markus Uvell, VD på Timbro, har följt M ända sen sin tid i Muf då Reinfeldt 1992 utmanade socialförsäkringsminister Ulf Kristersson om Muf-ordförandeposten:
”Det finns en hel del missnöje även inom Moderaterna. Det finns till exempel dom som menar att Anders Borg och hans utsända kontrollerar allt för mycket av arbetet i regeringskansliet.”
Ibland har det varit riktigt knepigt för Reinfeldt att mäkla fred. Som den gången i juni förra året. Hans pinfärske partisekreterare Kent Persson föreslog en ny myndighet, en välfärdsinspektion, som skulle granska äldreomsorgen. Det var ett försök att möta den massiva kritik som riktats mot äldreboenden.
Göran Hägglund, som är en fingerfärdig twittrare, kände igen sitt eget förslag och knappade in: ”Själv funderar jag på att presentera en idé som jag kallar jobbskatteavdrag …”.
Inspektionen var han nämligen redan på väg att inrätta. Reinfeldt försökte rädda situationen. Till TT:s reporter sa han att han uppskattade KD:s arbete men att det var ett ”fullständigt normalt och vanligt allianssamarbete” att ”få ställa frågor kring hur nästa steg kan se ut”.
Reinfeldt har haft otur med sina två senaste partisekreterare. Även Kent Perssons företrädare Sofia Arkelsten lyckades reta upp KD rejält. Hon hade tillsammans med en partikamrat skrivit artikel i Dagens Nyheter där stora stycken plagierats rakt av ur Göran Hägglunds äldrevårdspolitiska program. Till SVT konstaterade Reinfeldt lakoniskt:
”Det är bra när vi tycker samma sak.”
Det blir än svårare för Reinfeldt när de mindre partierna råkar i luven på varandra. Det var vad som hände när bostadsminister Stefan Attefall (KD) nyligen ville visa sig handlingskraftig. KD har även hand om bostadsfrågorna som seglat upp som viktiga inför valet. För att få fart på byggandet föreslog Attefall förenklade regler som skulle gälla hela landet. Men det skulle stoppa Stockholms och andra kommuners försök att gå före och bygga klimatsmart, något som fick C:s kommunpolitiker att gå i taket: ”Det är fullkomligt hål i huvudet”, sa borgarrådet Per Ankersjö i Stockholm till Dagens Nyheter.
Den här gången hördes ingenting från Fredrik Reinfeldt, men hans intresse för miljöpolitik har klingat av sen FN:s klimatkonferens i Köpenhamn gjorde fiasko 2009. Fram till dess reste han som EUordförande världen runt och bedyrade sitt och EU:s miljöengagemang.
När alliansen bildades var dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg ovillig och ställde krav. Det retade upp Reinfeldt så till den grad att han öppet kritiserade Leijonborg för att jobba för en socialdemokratisk vinst och hänvisade till en av sina företrädare:
”Jag förstår vad Gösta Bohman menade när han talade om alla dessa dolkstötar från FP.”
De cirka 25 personer jag intervjuat för den här artikeln har inflytelserika positioner eller god insyn i något av allianspartierna. Av dessa är det endast folkpartisterna som är nöjda med relationen till Reinfeldt-Borg, till om med mer tillfreds än en del moderater i regeringskansliet. En förklaring som ges är att FP och M ligger närmare varandra politiskt.
”Vi har en politik som passar M. Skola och utbildning är i lika hög grad en paradfråga för dom som för oss”, säger Helena Dyrssen som till nyligen varit FP:s statssekreterare i Rosenbads samordning enda sen 2006.
Att ligga så nära varandra kan också vara en nackdel för det mindre partiet. FP:s väljarstöd pendlar mellan 5 och 6 procent. Men oro för att partiet åker ur riksdagen är svår att spåra. Kaxigheten sitter i och retar en hel del inom C och KD.
”FP:s problem är att de mentalt fortfarande känner sig som ett 15-procentsparti. De tycker att de inte får använda sin fulla potential”, förklarar Markus Uvell på Timbro.
FP minskade något i senaste valet, men 7 procent räckte för att bli näst störst i alliansen. Utbildningsminister Jan Björklund övertog posten som vice statsminister från C, en position som ger viss status i det inre kabinettets hackordning.
Markus Uvell är övertygad om att gnisslet mellan de små partierna beror på att alliansen saknar ett gemensamt projekt; energin går till regerandet och till att hindra Stefan Löfven att vinna 2014:
”Har de inget annat att jobba för så blir det självklart en massa tjafs mellan partierna.” FP:s profilering på en enda fråga är en svaghet. Jan Björklund har åkt på en rad bakslag som svårigheter att införa skollegitimation, kritik mot vinstutdelning i friskolor, friskolekoncernen JB Educations konkurs. Dessutom fortsätter svenska elevers kunskapsnivå att halka ner i internationell rankning.
Vad har han för reservvägar när han lämnat den tidigare positionen mellan M och S? Den har ju övertagits av Reinfeldt som jobbar hårt på att locka missnöjda S-väljare på högerkanten.
Staffan Werme (FP) är kommunalråd i Örebro. Han är orolig för att nya idéer saknas inom samtliga allianspartier och även inom FP. Men han är säker på en sak:
”En 25–30 procent av väljarkåren säger att de anser sig vara liberala. Så vi i FP har chans att växa.”
Karlstad i mars 2013. Anders Borg framträder för jublande partivänner på Moderaternas Sverigemöte. Han vill pressa tillbaka arbetslösheten: ”Då är det sänkt skatt för låg- och medelinkomsttagare vi vill genomföra. Poliser, lärare, sjuksköterskor, brandmän, gymnasielärare, barnmorskor – dom som bär vårt samhälle och tar det tunga ansvaret det är för dom det är viktigt att sänka skatten.”
När Fredrik Reinfeldt inledde sitt Sommar i P1 i juni 2004 sa han: ”Ge mig nittio minuter av din tid och jag lovar att inte nämna ordet skatt. Är vi överens? Då kör vi.” Han höll sitt löfte till radiolyssnarna. Då hade han knappt varit partiledare i ett år. Det var hans chans att presentera sig, eller för att använda hans eget favorituttryck, att bildsätta sig.
Han ville ta avstånd från den bild som kletat fast på M som ett parti för de rika. Hans företrädare Bo Lundgren hade i katastrofvalet 2002 envist upprepat att han ville sänka skatterna med 130 miljarder.
Få hörde att han också sa att han ville sänka skatten för låg- och medelinkomsttagarna. Men det var inte det enda misstaget utan ”han ville inte heller berätta hur vi tänkte finansiera det”, som Reinfeldt påpekade sommaren 2005.
Han och Anders Borg tänkte göra rätt. Borg räknade. Skattesänkningarna skulle vara finansierade och mottot blev ”jobb i stället för bidrag”. Alltså sänkta skatter mot sänkta bidrag. Fast det lät bättre med ”jobbskatteavdrag”, det skulle ge löntagarna mer i plånboken och få fler i jobb.
När sen Göran Persson i samband med sitt förstamajtal 2006 lämnade walkover i jobbfrågan så var slaget vunnet.
Persson menade att jobben inte skulle bli någon valfråga eftersom de nu var på väg. Reinfeldt kunde ostört gå till val på Socialdemokraternas paradfråga.
Under de sju år som Reinfeldt–Borg styrt Sverige uppgår jobbskatteavdragen och övriga skattesänkningar till 123 miljarder. Med det utlovade femte jobbskatteavdraget på 12 miljarder, höjd gräns för statlig skatt samt sänkt skatt för pensionärer så blir det ytterligare 16 miljarder. Då har Reinfeldt nått en bra bit över det mål på 130 miljarder som hans företrädare Bosse Lundgren drömde om.
Reinfeldt har haft det Lundgren saknade, en kampanjstab som kunde sitt jobb. Frågan är om Moderaterna snart gått för långt för svenska väljare. Till och med en moderat som jobbat med partiets ekonomiska politik är skeptisk till om ett femte jobbskatteavdrag ger så många fler jobb:
”Det har passerat ett bäst före-datum. Det viktiga med jobbskatteavdraget är snarare att folk får mer pengar i plånboken. Men väljarna ser det knappast som en kraftfull insats mot arbetslösheten.”
Det gör inte heller nationalekonomen professor Lars Calmfors. Han förstår inte Reinfeldt och Borgs iver att genomföra det ena jobbskatteavdraget efter det andra.
”De för båda ett resonemang som inte riktigt hänger ihop.”
Calmfors har noterat att duon i och för sig inser Sveriges demografiska utmaning: Hur ska vi klara att försörja en alltmer åldrande befolkning? Svaret är att fler måste jobba om det ska gå ihop med målet att behålla en rimlig välfärd. Men är receptet ännu fler jobbskatteavdrag:
”På sikt kommer det fler i jobb men det sker på ett sätt som försvagar budgeten. ”
Även om fler jobbar så får Anders Borg bara tillbaka 20–25 procent av kostnaden för jobbskatteavdraget, enligt Calmfors. Alltså en förlust på 70–75 procent. Pengar som han måste ta från någon utgiftspost.
De måste helt enkelt skära i välfärden?
”Ja, så är det. Jobbskatteavdragen innebär att vi får råd med lägre offentliga utgifter än som annars blivit fallet. Avdragen är alltså inte något sätt att lösa den demografiska utmaningen, de gör det svårare, och inte lättare, att finansiera de offentliga utgifterna i framtiden”, fortsätter Calmfors.
Reinfeldt och Borg genomför alltså den skattesänkarpolitik som var Bo Lundgrens. De har inte bara lyckats sänka skatter för över 130 miljarder utan jobbskatteavdragen har delvis blivit ofinansierade.
Det var inte tanken från början. Trots en del prognosmissar och internt missnöje med Anders Borg så är han Reinfeldts största tillgång. Speciellt om valrörelsen domineras av ekonomisk kris i Europa och övriga världen.
”Stefan Löfven verkar ha bestämt sig för att försöka vinna valet på det område som blivit Reinfeldt och Borgs bästa gren, ekonomi och sysselsättning”, säger Markus Uvell. Det blir inte lätt. Fredrik Reinfeldt har lärt sig av sin företrädare Göran Persson. Det är statsministern och finansministern som sätter ramarna även för utmanaren.
”Det är helt och hållet Reinfeldt–Borg som definierar Löfvens spelplan. Det är dom som talar om vad det finns för reformutrymme, som talar om vilka ramar som S har för sina budgetalternativ. Och det är klart man fläskar i med ett rejält jobbskatteavdrag när S varit vänliga nog att ett år i förväg tala om att man kommer att stödja det”, säger en i M som vet hur strategerna Reinfeldt–Borg tänker.
Reinfeldt tvingar med sina jobbskatteavdrag Stefan Löfven att acceptera skattesänkningar. Han vet att Löfven inte vill gå till val med löften om skattehöjningar. Och kommer S med förslag på höjda bidrag tänker Reinfeldt upprepa 2006 års mantra, att hans motståndare står för en oansvarig ekonomisk politik med ”bidrag i stället för jobb”.
Efter den här genomgången är det lätt att tro att Fredrik Reinfeldt inte får stanna som statsminister. Men det bästa för mobiliseringen är att i hyfsat god tid skicka ut signaler om att läget är allvarligt, att allianspolitiker i regeringskansliet och runt om i kommuner och landsting blir rädda för att mista sina positioner. I valrörelsen får de små – KD, C och FP – automatiskt större utrymme, vilket än en gång kan rädda kvar dem i riksdagen. De har redan var och en börjat presentera politiska förslag.
Kommer dessutom valduellen mellan de två stora S och M att handla om ekonomi så möter Reinfeldt och Borg det oprövade paret Stefan Löfven och Magdalena Andersson.
Sen kan budgeten och Reinfeldts regeringsförklaring innehålla överraskningar. Enligt Dagens Industri spekuleras det i M att statsministern tänker byta ut ministrar.
Markus Uvell tror att Reinfeldt får fortsätta regera trots den uppenbara bristen på idéer inför nästa val:
”Det är ett jätteproblem att alliansen inte har en idé om Sveriges framtid. Det är Reinfeldts smala lycka att han ställs mot en motståndare som inte heller har det. Om Reinfeldt i det här valet hade haft Mona Sahlin som rival, då hade han fått det svårt. Hon stod för någonting annat. Nu slåss han mot Löfven som är precis som han men lite mindre övertygande och lite tråkigare.”
Idélöshet och två liknande alternativ att välja mellan bäddar för en jämn valutgång. Men det finns en joker som oroar såväl Reinfeldt som Löfven – Sverigedemokraterna.
Vart ska besvikna och missnöjda M- och S-väljare ta vägen? Från båda finns ett flöde till SD; jobbet de konkurrerar om kommer knappast att bli lustfyllt den kommande mandatperioden.
Anita Kratz är journalist och författare till Reinfeldt-biografin Ensamvargen (2008).
Vill du läsa hela porträttet kan en prenumeration av Magasinet Arena beställas här ». Arena #4 säljs i butik från och med 17 september.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
