”Vi har glömt bort vår medmänsklighet”

Varför gör Grekland så bra filmer trots den ekonomiska krisen? Dagens Arena ställde frågan till den grekiska regissören Michalis Konstantatos, aktuell med tävlingsfilmen Luton under Stockholms filmfestival.

År 2007 vann regissören Michalis Konstantatos Stockholms filmfestivals webbaserade sektion med kortfilmen Two Times Now.

Nu är han tillbaka med långfilmsdebuten Luton som väver samman historierna om en trött 50-årig familjefar, en advokat i 30-årsåldern med dålig självkänsla och en gymnasieelev från en välbärgad familj i Grekland.

Filmen skildrar människans nedbrytning i kölvattnet av den ekonomiska krisen – ett ämne som framstår som ett dolt tema under årets filmfestival.

Hur kommer det sig att Grekland gör så bra film trots den ekonomiska krisen?
– Krisen har verkligen haft en negativ effekt på filmindustrin, det finns i princip ingen statlig finansiering. Filmskapare är envisa och ger inte upp utan gör klart sina filmer. Jag är rädd för att om situationen inte förbättras kommer filmare att förlora sin starka vilja. Förhållandena är svåra, speciellt när man gör långfilm. Det kan ta upp till fyra år att få klart en film, säger Michalis Konstantatos.

Luton har en säregen visuell stil där berättandet har en upprepande tematik. Vi ser och hör kassaapparater, löpband och stämplar. Idén handlar om att förstå var den dolda passiviteten och våldsamheten i samhället kommer från.
– Jag läste tidningar om våldsamma handlingar som vanliga människor hade utfört. För att kunna förstå orsakerna bakom våldsamma handlingar behöver man se vad som pågår i vardagen. Den dolda våldsamheten är passiv och har en negativ inverkan på människors beteenden.

Under en lång period observerade Michalis Konstantatos människor för att se hur deras vanor förändras när samhällsutvecklingen står still, eller snarare försämras.

– När jag kollade närmare upptäckte jag vad som fanns bakom, och jag ville visa passiviteten.

Personerna i filmen kommer från olika sociala bakgrunder. Vad har de gemensamt?
– Det gemensamma är hur de behandlar sig själva, och deras oförmåga att leva sina liv som de vill.

Stödet för det nynazistiska partiet Gyllene gryning har ökat sedan valtriumfen. Jag tänker på de rasistiska attackerna mot migranter, som partiet har gjort sig känt för, när jag ser filmen.

I filmen utövar så kallade vanliga människor våld mot socialt utsatta, de sätter exempelvis eld på hemlösa. Det är drivkraften bakom den brutaliserade mentaliteten som intresserar Michalis Konstantatos.

– Jag ville visa hur omgivningen påverkar människor. Gyllene gryning har vuxit sig starka för att vanliga medborgare röstat på dem. Deras väljare är våra grannar och bekanta. Det är väldigt olyckligt. Jag skrev och spelade in filmen innan Gyllene gryning började växa. Filmen berör mentaliteten hos människor som stödjer den här typen av partier.

Filmen handlar mycket om att fly. Varför heter filmen Luton?
– För mig finns det olika innebörder, vissa av dem är personliga. Det kan betyda avslut, eller flykt från svåra situationer. För mig är Luton intressant eftersom det är en mindre stad utanför London där ingenting händer, men det är ändå nära London som är händelsernas centrum.

I en scen förföljs en blond kvinna i en scen. Vad ville du berätta med den scenen?
– Jag ville visa att kvinnor, oavsett social status, till syvende och sist rör sig ensamma i staden. Kvinnor är ständigt utsatta för ett psykologiskt våld, ett hot som alltid är närvarande. Det handlar om en struktur som inte tar hänsyn till var du befinner dig i livet.

Finns det någon solidaritet kvar i Grekland?
– Den finns men är svår att se. Jag vill starta ett samtal om det.

Den unga killen i filmen lämnar Grekland. Är det många som gör det som en konsekvens av krisen?
– På 1990-talet lämnade många Grekland för att plugga. I dag letar många unga efter en väg ut. Ingen kan klandra dem, speciellt inte jag. Det är svårt att stanna i ett land som inte kan stödja dig när du vill hitta din egen väg. I Grekland befinner vi oss i en fånig jakt på ekonomiska resultat och glömmer varandra, vi har glömt bort vår medmänsklighet.

Tror du att något kommer att förändras?
– Jag är inget fan av optimism. Det finns inga politiska beslut som gör mig optimistisk inför framtiden. För att kunna vara det behöver du vara upplyst om vad som pågår i nuet. Det är det grundläggande i filmen – att den ska fungera som en liten väckarklocka som ringer i människors medvetande, säger Michalis Konstantatos och skrattar.

Nästa steg för Michalis Konstantatos är att skriva klart sitt kommande långfilmsmanus och hitta en finansiering för det. Han är även en av grundarna till teatergruppen Blind Spots i Aten och förbereder deras nästa pjäs. Situationen för scenkonsten i Grekland är svår även den, berättar Michalis Konstantatos.

– Det finns ingen finansiering. Men Produktionsförhållandena är enklare än för film, du behöver bara en scen och några bra skådespelare.

En annan grekisk film som visas under festivalen är Miss Violence. Den är ännu ett exempel på hur den ekonomiska krisen påverkar människor. I stil med den kritikerrosade filmen Dogtooth kretsar filmen kring en dysfunktionell familj som spårar ur fullständigt.

Handlingen vecklas ut som en pappersloppa och avslöjar att en arbetslös morfar säljer sina barn till andra män för pengar.

Det går inte att vända bort blicken från de destruktiva konsekvenserna av den ekonomiska förlamningen. Inte ens i filmens magiska värld.

Stillbild från Luton.

Luton och Miss Violence är två av filmerna som tävlar om Stockholms filmfestivals Bronshäst för bästa film.