Recension För den som läser Sven-Eric Liedman blir det uppenbart vad en idéhistoriker faktiskt kan bidra med. Det skriver Nora Wurtzel som läst den 84-årige idéhistorikerns nya bok Tidens smala näs.
Som professor emeritus i idé- och lärdomshistoria, debattör och författare är det inte förvånande att Sven-Eric Liedman skriver essä efter en klassisk mall, men han gör det med en säkerhet som är få förunnat. Ledigt kan han teckna en begreppshistorisk översikt som tar avstamp i det lilla. En betraktelse av en blomknopp på gräsmattan övergår till en tysk 1700-talsfilosof, med en avstickare till Newton, fram till modernitetens tänkare och vår samtid.
Idéhistoriker kan bidra
Samtidigt som recensionsdatum för Tidens smala näs närmar sig vaknar högskoledebatten till. Det är Mats Persson (L) som i SvD (9/4) skyller högskolornas bristande resurser på att man som student kan gå ”hobbyliknande” kurser. Pengarna borde enligt honom i stället läggas på att utbilda bristyrken, inom exempelvis vård eller ingenjörskonst.
När liknande diskussioner uppstår riktas kritiken ofta mot de humanistiska ämnena, där forskare och studenter konstant måste argumentera för disciplinernas existensberättigande. För den som läser Sven-Eric Liedman blir det dock uppenbart vad en idéhistoriker faktiskt kan bidra med. Han är inte bara en språkglad stilist som lätt och säkert rör sig från Gramsci till Goethe, han visar också på vikten av bildade perspektiv på både historia och samtid.
Allvar och lekfullhet
I förlagets marknadsföring av Tidens smala näs utlovas hopp om framtiden. Hoppet glimmar också till i Liedmans tro på bildningen och kunskapen, men på det stora hela är det inte klart om det är just optimism han förmedlar. För det är en mörk utveckling, från 1980-talet och framåt, som möter läsaren: Demokratins utrymme har krympt. Tron på framsteget har gått förlorad. Ingen vågar tänka längre än till nästa val.
Liedman sätter stora förändringar och långsamma processer i relation till det konkreta, som senaste valrörelsen, klimatkrisen och SD:s inflytande. Han skissar fram ekonomisk och politisk historia, ibland med en ödesmättad ton: ”Men minnet av Marx bleknade efter hand bort. De flesta reformister fick andra vägvisare”. Blandningen av allvar och lekfullhet för tankarna till Galadriels inledande monolog i Sagan om ringen, för inte hade läsaren reagerat på om fortsättningen löd: ”And some things that should not have been forgotten were lost.”
Handlar lite om mycket
Men Liedman läser man inte bara för bildningens skull, han är också rolig i sin raljans. Trump är en högerhövding, författaren själv en gubbstrutt och vår regering är ”den mest inkompetenta och minst empatiska” han sett under sin livstid. Vem har möjlighet att drömma om allmänningens fördelar när ”en rejäl privatisering är så mycket sexigare”?
Bitvis blir dock texten allmän i den mer vardagliga bemärkelsen. Ledigheten med vilken Liedman rör sig mellan ämnena gör också att boken spretar och handlar lite om mycket. Den utlovade hoppfullheten uteblir när framstegsbegreppet stöts mot skolpolitik, klimatkris och reflektioner om åldrandet.
Glädjen i det lilla livet
Kanske är det naivt att tro att en essä skulle fungera som ett ljus i vår mörka tid, men lösningen för Liedman tycks vara att hitta glädjen i det lilla livet. I en långpromenad med frun, i att äta matsäcksmackor på en höjd, i att se hur våren tar naturen med storm och hur familjen växer.
Ändå finns något betryggande i hans stämma. I hur han tänker kring den framtid han, med sina gedigna 84 år på jorden, inte kommer få uppleva: ”en människas känsla av ansvar bör sträcka sig bortom den tid hon själv befolkar”. Liedman skriver om katedraltänkande, drivkraften hos de som för längesedan byggde katedraler, och fick dem att fortsätta – trots att det färdiga bygget stäcker sig långt bortom deras egen livstid.
Idé- och lärdomshistoria kan tyckas vara ett hopplöst otidsenligt ämne när kraven på vinstmaximering och produktivitet präglar akademin. Den vanligaste frågan som studenter i ämnet möter gäller vad man blir efter studierna. Tur då att det finns röster som Sven-Eric Liedman, som påminner om värdet med bildning och eftertanke. För där Tidens smala näs inte lyckas ingjuta hopp kanske en ny generation kan ta vid.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
