Forskningskommissionens förslag till S är i allt väsentligt rationell ekonomisk politik. Men reformutrymme saknas för att genomföra djärva versioner av förslagen. Det skriver Eric Sundström i en analys.

När Stefan Löfven talade på Första maj i Malmö 2013 hade han med sig en nyhet som han var påtagligt nöjd med. S-kongressen i Göteborg hade slagit fast det ambitiösa målet att Sverige ska ha den lägsta arbetslösheten i EU 2020. Nu kunde Löfven berätta att professor Mårten Palme – son till ni vet vem – hade tackat ja till att leda en forskningskommission som ska utreda hur målet kan uppnås.

I eftermiddag kommer forskningskommissionen att presentera sin slutrapport, men redan i morse publicerades tio huvudpunkter i en artikel på DN-debatt. Den svenska tyckarhögern satte kaffet i vrångstrupen. Timbros VD Markus Uvell twittrade argt: ”I brist på egen ekon pol har (s) lagt ut den på entreprenad till en ’forskningskommission’. Som saknar nya idéer.” Fast så illa var det naturligtvis inte. I stället kan följande reflektioner göras.

1. När du läser en debattartikel om hur arbetslösheten ska knäckas bör du ställa dig en fråga. Är idén i artikeln att anpassa arbetsmarknaden efter de arbetslösa? Det är vad högern oftast föreslår och lösningen är kraftiga subventioner och låglönejobb. Eller går förslagen ut på att anpassa de arbetslösa efter arbetsmarknaden? Det är vad vänstern oftast föreslår, företrädesvis genom kraftiga utbildningsinsatser.

De tio punkterna i debattartikeln är i allt väsentligt rationell ekonomisk politik som faller i den senare kategorin (se debattartikelns andra punkt). Artikeln avslöjar inget nytt mirakelförslag som automatiskt ger Europas lägsta arbetslöshet – om du har ett sådant, mejla info[a]dagensarena.se omedelbart. I stället verkar S och Stefan Löfven erhålla en rapport som ger ytterligare kunskap om den politik som S i allt väsentligt företräder. Visst, alla förslag finns inte med i den senaste S-budgeten, men tankegodset återfinns i det härad där svensk socialdemokrati i bred bemärkelse befinner sig. Punkterna välter därmed inga tidningskiosker, men förslagen är kloka och kan fungera som ett gediget underlag när den socialdemokratiska jobbpolitiken förhoppningsvis ska konkretiseras ytterligare.

 

2. Det är positivt att S vänder sig till forskare för att utveckla sin politik. Den som har hört historier om ”den gamla goda tiden” känner till Rigolettokonferensen 1955 (om ”Tekniken och morgondagens samhälle”) och Tage Erlanders omvittnat stort intresse för de senaste forskningsresultaten. När jag en gång frågade Jan O Karlsson om Erlanders forskningsintresse svarade han upplivat: ”För Tage var det naturligt att varje vecka ha kontakt med professor Torsten Gustafsson i Lund för att med honom diskutera vad Niels Bohr hade sagt om kvävets atomvikt.” Välfärdsreformer var fortsättningen på det senaste Nobelpriset i fysik, alltså.

Men vad händer nu när rapporten är överlämnad? Finns det någon naturlig fortsättning? Kommer S att utveckla samarbetet med den akademiska världen, eller ska kommissionen ses som en engångsföreteelse?

 

3. Forskningskommissionens huvudsyfte var att ”sammanställa fakta och erfarenheter från länder som har lägre arbetslöshet och högre sysselsättning än Sverige”. Men i de tio punkterna finns ingen tydlig koppling till andra länders erfarenheter. Bland förslagen saknas även resonemang om system med lärlingsutbildningar som ofta anges som en av orsakerna till den relativt låga arbetslösheten i Tyskland och Österrike.

Har kopplingen till konkreta erfarenheter i andra länder glömts bort? Eller finns sådana förslag i rapporten som presenteras senare i dag? Låt oss hoppas på det senare.

 

4. Bland de tio punkterna finns flera förslag som S inte står bakom i dag, som höjd fastighetsskatt (punkt nio, alla ekonomers favoritskatt) och differentierade arbetsgivaravgifter för att stimulera fasta anställningar (punkt sju, en reform som V har gillat men inte längre är för). Hur dessa förslag tas emot av S ska bli intresserad att följa, men oddsen är låga på att Magdalena Andersson kommer att säga ”nej tack” till idéer om att gå till val på höjd fastighetskatt eller att införa ett indexerat tak i a-kassan.

 

5. Den mest intressanta punkten är nummer sex, som handlar om konjunkturpolitik. Forskningskommissionen menar att finans- och penningpolitiken ska användas ”kraftfullt för att hålla tillbaka arbetslösheten i lågkonjunkturer”. Här finns en implicit kritik av den försiktiga konjunkturpolitik som såväl regeringen som S alltjämt förespråkar med hänvisning till besvärjelser om stabila offentliga finanser, överskottsmål och ramverk. Men formuleringarna ska i synnerhet läsas som en kritik av Riksbankens än mer försiktiga penningpolitik. Kommissionen föreslår att finans- och penningpolitiken bör ”utvärderas regelbundet i ett sammanhang genom ett finans- och penningpolitiskt råd”.

Kommer den implicita kritiken leda till att S och Löfven gör en helomvändning och klargör att valet ska vinnas med en kraftfull stimulanspolitik som förpassar överskottsmålet till historiens skräphög? Kommer S att gå till val på kostsamma reformer som verkligen kan ge Sverige EU:s lägsta arbetslöshet – och bekosta det genom att införa det regelverk för aktiv konjunkturpolitik som New Labour genomförde efter valsegern 1997? Kommer Löfven presentera en helt ny ekonomisk plan, som får stöd av Sveriges ledande nationalekonomer så att S kan göra en egen version av en underbar kampanjfilm med Bill Clinton från 1992?

Nej, valrörelsens ekonomiska ramar är redan skrivna i sten. Och inom dessa ramar får S nu en rapport med förslag som understryker att de i stort är på rätt spår, men djärva versioner av till exempel ett nytt kunskapslyft lär bli för dyrt. Det som nu sker är bra på marginalen för S – forskningsanknytning, fler jobbförslag – men det förändrar ingenting i grunden.

Ta en titt på den här gamla filmen från 1992 i stället och dröm om en speakerröst som säger ”Löfven-Andersson-planen stöds av 600 ekonomer och tio Nobelpristagare”.