22-åriga Elin Fröbom blev svårt sjuk strax innan hon slutade gymnasiet. Utan någon möjlighet att försörja sig själv blev hon hänvisad till att söka socialbidrag.
I början av juni 2009 lämnade Elin Fröbom filmgymnasiet på Gotland för gott. Då fanns bara ett alternativ. Att flytta hem till mamma i Falun. Svårt sjuk i vad som senare skulle diagnostiseras som borderline fungerade livet inget vidare. Den ångest som trängde genom hela kroppen hade inneburit mycket frånvaro i skolan. Och ofullständiga betyg, förstås.
Att söka jobb – likt andra studentrusiga ungdomar – var helt uteslutet. I stället blev det en bokad tid hos psykiatrin.
– Efter första läkarbesöket blev det fastställt väldigt snabbt att jag inte var i skick att söka jobb. Jag klarade inte en vanlig vardag. Jag fixade inte att gå upp, klä på mig, äta, ha en dag utan en massa ångestattacker, säger Elin Fröbom.
Hänvisad till ”soc”
Men utan möjlighet att arbeta, och utan rätt till ersättning från sjukförsäkringen, blev Elin hänvisad till att söka ekonomiskt bistånd (tidigare socialbidrag) för att klara av att försörja sig.
– Vi sökte bistånd från socialtjänsten för att jag behövde någon inkomst. Min mamma har inte den ekonomin att jag kunde leva på henne, säger Elin.
Elin är långt ifrån ensam om att vara ung och hänvisad till socialbidrag. Att gå till ”soc” för att få stöd för försörjningen har blivit vardag för lite drygt 100 000 personer i åldern 18–25 år.
Framför allt är det den höga ungdomsarbetslösheten som är orsak till att en ansökan om ekonomiskt bistånd lämnas in till socialförvaltningen. Villkoren för att få a-kassa har skärpts och många har lämnat eller valt att inte gå med i a-kassan. En bister verklighet som ofta gör sig påmind i en mindre kommun som Falun.
– De flesta av mina vänner är arbetslösa eller har en praktik någonstans. Jag har en kompis som fick jobb direkt efter gymnasiet. Men nu kunde de inte ha honom kvar längre, så han måste försöka hitta ett annat arbete, säger Elin Fröbom.
– Många pluggar för att ha något att göra. Det finns inga jobb att söka. Så de flesta flyttar i väg någonstans och pluggar. Och har man inte gjort det, då får man vara kvar och vara arbetslös, fortsätter hon.
”Känner alltid att jag är en börda för samhället”
– När jag mådde som sämst i borderlinen var allt jag tänkte sant. Tänkte jag att alla hatar mig, då var det också sant. Då kändes det i hela kroppen. Nu efterhand har jag lärt mig förstå att det bara är tankar, att det inte är sanning, säger Elin.
När Elin var som sjukast reflekterade hon inte över att hon var tvungen att gå på socialbidrag. All ork gick åt till att försöka bli bättre. Men samtidigt som hon blev allt mer redo att klara vardagen växte ett dåligt samvete över att gå på socialbidrag.
– Jag går ju jämt runt och skäms litegrann för att jag måste söka soc. Att leva på skattepengar, det är inte roligt. Jag går alltid lite och känner att jag är en börda för samhället, säger hon.
Hennes kinder hettar. Fast mest efter den friluftsdag som hon just kommit tillbaka från. Sedan oktober har hon arbetstränat som elevassistent på en lågstadieskola i Falun. Än så länge är det inte möjligt att arbetsträna på heltid, men målet finns där. En dag ska hon kunna plugga till lärare.
7 000 kronor ska täcka allt
Totalt ska 7 000 kronor i månaden täcka de utgifter som Elin har. 3 000 kronor kommer från aktivitetsersättningen som hon får sedan hon började praktisera som elevassistent. Sedan 1 000 kronor i bostadsbidrag, som numera går till hennes egen lägenhet. Resten täcker socialförvaltningen upp med.
– På ett sätt är det positivt att ha så små inkomster, för man lär sig att leva på lite pengar. Man slösar inte så mycket. Jag tänker att jag kanske kommer att ha användning för det när jag får lite lön, säger Elin och skrattar.
Elin tycker att hon klarar sig rätt bra, trots allt. Hon konstaterar att hennes kost i alla fall ”inte bara består av makaroner”. Ibland räcker pengarna till lyxmat som lövbiff och pasta med ädelostsås. Nackdelen är om en olycka skulle vara framme. Kanske en trasig tand. Den som går på socialbidrag har inte rätt att spara pengar från månad till månad – att ha en krisbuffert.
– Man klarar sig, det gör man ju. Det är väl mest om det skulle hända något. Då sitter man lite i skiten. Så skulle jag behöva laga en tand, då får jag också äta makaroner den månaden.
Har det någon gång hänt att du har känt en oro över om du kommer ha råd att handla det du behöver?
– Varje månad går jag runt med en liten oro. Jag aktar mig för att göra mig av med pengar för jag vet att jag inte har så mycket. Men jag avstår alltid från de mest dyra sakerna för att jag vet att jag inte har råd.
”Jaha, så vad gör du för nåt då?”
Elin har gjort upp med sin sjukdom. Men att helt komma upp på banan igen, från den punkt där det vek av i den vindlande spiralen nedåt, är en lång väg att gå. En halkig väg, där det just nu är sandat, men där isfläckar kan slå undan benen igen.
Praktiken som Elin påbörjade i oktober tar egentligen slut i mars. Men dagen innan vi ses för intervjun har hon fått besked om att skolan vill anställa henne på 70 procent i två månader.
– Det är jätteskönt! Det känns helt underbart att ha en egen inkomst. Nu kanske jag äntligen kan köpa ett extra par örhängen utan att känna att det här egentligen var onödigt.
Men när anställningen som elevassistent är över väntar arbetssökande på allvar. Samtidigt behöver Elin plugga upp ett sista mattebetyg innan hon kan söka till lärarhögskolan.
– Jag blir lite orolig för om soc ska ställa högre krav på mig än vad de har gjort hittills. Tänk om jag inte kan möta de kraven, det gör mig orolig.
På en av de kommuner som jag har varit i kontakt med sa en tjänsteman att han hade en känsla av att dagens unga tar mer för givet att de ska ha rätt till socialbidrag. Men äldre ser det fortfarande som skamfyllt att söka ekonomiskt bistånd. Hur ser du på det?
– Jag bävar ju alltid för frågan “vad gör du för något?”. Att gå på ekonomiskt bistånd är ju inget man skyltar med. Jag får hela tiden intala mig själv att jag måste acceptera den här situationen. Jag kan inte försörja mig själv, det går inte. Det är inte för att jag är värdelös eller dålig som jag måste söka bistånd. Utan det är för att det inte finns någon annan möjlighet just nu.
Hon knäpper händerna och lägger dem bestämt i knät. Utanför hennes köksfönster har det börjat skymma.
– För jag tycker att det är skämmigt. Jag tycker absolut att det är något som samhället ser ner på. Jag tycker inte att det är socialt accepterat att gå på soc.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
