»Jag går inte med strömmen, jag går mot«

Intervju Camilla Byrinder Lundin utsågs nyligen till årets uppfinnarkvinna för sina insatser inom måltidsoptimering. Vi tog ett snack med henne om innovationer och drivkrafter. Och varför hon tycker att det var ett dåligt pris hon fick.

»Jag är en klurig tjej. När alla andra tänker Det här funkar inte, då säger jag Vi testar. Och jag är inte rädd för det. Det är utmanande, framför allt för de som tycker att det är jobbigt med förändring. För det förändras och förenklas där jag går fram. Jag går inte med strömmen, jag går mot. Det är jag.

Jag är född och uppvuxen i ett familjeföretag. Mina föräldrar var kökschefer båda två, och drev flera restauranger och storkök i Sundsvall. Det var en serviceinriktad bransch, där kunden alltid hade rätt och det gällde att göra kunden nöjd. Så det hade jag med mig från modersmjölken. Det var mycket jobb, sju dagar i veckan. När jag kom hem från skolan var det alltid arbete i företaget som väntade. Många sena kvällar, så det gällde att läsa läxorna redan på bussen hem.

Jag bestämde mig när jag var femton att inte jobba som mamma och pappa. Jag skulle aldrig bli företagare, för då kan man gå i konkurs. Under många år var jag inriktad på att aldrig bli företagare, för de var inte fria, jobbade jämt, såg inte ut att ha kul. Och verkade inte tjäna tillräckligt bra heller, i förhållande till all tid de la ned. Så jag valde anställningar. Men egentligen tränade jag i att vara egen företagare i alla de funktioner jag arbetade med.

Först arbetade jag som kock och kallskänka i fem år, och ibland även som kökschef. Men som 20-åring klev jag in på Securitas och där kom jag till min rätt på ett annat sätt. Det var en operativ miljö och min uppgift var att bygga om larmcentraler. In med det nya, ut med det gamla. På tid, hålla budget. Det var jag väldigt bra på. Jag adopterade mig snabbt i en miljö som för många kanske hade krävt mycket mer. För mig var det helt naturligt. Jag kunde kommunicera och få folk att göra det de skulle göra.

Jag var på Securitas i åtta år, men kom till ett läge där jag var tvungen att vänta in att folk på chefstjänster skulle sluta, eller bli för gamla, för att det skulle hända något för mig. Så jag klev över i bemanningsbranschen, och blev uthyrd. Jag kunde snabbt dubblera min lön, och även förbättra sista raden hos kunden. Jag började oftast med att svara i telefon på företaget som hyrde in mig, för att två år senare gå därifrån som vd-assistent.

Känslorna fick jag lägga åt sidan, fast det kunde göra jätteont att ha många mot sig.

Jag ser lönsamma enkelheter i komplexa strukturer, kan lätt justera lite och så börjar det gå bra igen. Oftast har högsta chefen där jag varit sett min kapacitet och ställt sig bakom mig, även när jag varit inhyrd. Medarbetare som varit där många år kan ha svårt att hantera det, de fixar det inte, för det påverkar ju deras arbete. Så jag var sällan omtyckt. Men de som betalade min lön var ofta väldigt nöjda. Jag var på plats för att lösa ett uppdrag, och det löste jag. Känslorna fick jag lägga åt sidan, fast det kunde göra jätteont att ha många mot sig. Någon annan kunde inte ta det, jag var tvungen att få det genomfört. Och så där har det varit när jag kommit in på uppdrag.

Jag var därefter anställd på biståndsmyndigheten Sida i 13 år. Till att börja med skulle jag vara där tre månader. Jag blev dock till slut själv övertalig. Det var en logisk och självklar utveckling, och jag hade inget emot att bli friställd. Jag bestämde mig för att göra något helt annat, och då kom företagandet in i bilden.

Vi hade fått fyra barn på väldigt kort tid, och de var alla på förskola i Kungsörs kommun där vi bodde. Det var då jag upptäckte hur mycket mat som slängs. När barnen sjukanmäldes på morgonen, och trots att det var flera timmar kvar till lunch, så fixade inte personalen att avbeställa. Det gjorde mig så frustrerad att se att detta inte funkade. De stod och kastade sånt som hade kunnat förhindras långt tidigare, helt i onödan. Så jag tänkte Hur svårt kan det vara?

Informationen om frånvaro lämnades ju digitalt, och jag tänkte att det här lätt kunde kopplas till köket så att de enkelt får del av frånvaron. Detta motiverade mig att starta ett företag utifrån denna idé. Samtidigt engagerade jag mig politiskt i kommunen, i dåvarande Folkpartiet. Min fråga om bättre mat för unga och äldre berörde människor och jag fick massor av personröster.

Jag knackade på hos politiker och tjänstemän och frågade om de ville testa min modell. Kom tillbaka om några år när du är ute på marknaden var svaret. Det fanns helt enkelt inget intresse. Det gjorde mig ännu mer frustrerad. Och samtidigt ännu mer motiverad: jag köper inte det här. Det är mina skattepengar det handlar om.

Jag tänker som Pippi: det här har jag aldrig gjort så det klarar jag säkert av.

Jag visste inte vad jag gav mig in på. Men jag tänker som Pippi: det här har jag aldrig gjort så det klarar jag säkert av. Hur svårt kan det vara att läsa en information om frånvaro som kommer på morgonen? Det tog nio år planera och genomföra resan till månen, då borde detta gå fortare.

2010 var inte matsvinnet ett obekant problem, det vara bara att man inte pratade om det, för det var något som var lite jobbigt. Och när man väl började prata om det så tittade man bara på det som låg på tallriken. Det gäller att ta hand om allting, för det är det vinstmarginalerna ligger i. Inte att stå och kasta. Inom alla branscher är det sunt förnuft att inte överproducera för att sedan kasta, om du kan förhindra det. Men i det offentliga resonerar man inte så, för det finns alltid nya skattepengar.

Jag tittar på början av kedjan, där allt uppstår om du har fel information. Om du kan åtgärda felet där så spelar det ingen roll vad du har kvar på tallriken, för det är bara toppen på ett isberg. Vi överproducerar i dag 20 procent av måltiderna. Det är isberget. Men det syns inte.

Min idé är egentligen väldigt enkel. Du tar information som redan finns, och ger den till någon som inte har den. Köken är verksamheter som tjänar på kunskap om frånvaro, men även skolskjutsar och elevassistenter påverkas. Jag visar alltså på ett systemfel. Det är egentligen detta jag har jobbat med i alla år. Lean. Att få processer och flöden att flyta bättre.

Under följande tre år fick jag informationen adopterad i befintliga system så att frånvaro rapporterades in till köken, men trots att förvaltning och tjänstemän såg att min modell fungerande fanns en ovilja att gå vidare. Till slut gick jag i konkurs. Men jag gav inte upp idén. Jag insåg dock att den behövde stöpas om. Så istället för att teknikutveckla själv, handlar det nu om att ta hand om den information som redan ligger på den digitala plattformen.

Jag knackade på hos de IT-företag som erbjuder digitala plattformar till kommunerna och påpekade att med min modell skulle deras system erbjuda ett mervärde för deras kunder. Och ett sånt företag öppnade dörren. En kommun med väldigt tajt ekonomi, Högsby, var snabba med att vilja prova. Redan samma vecka såg kommunen positiva förändringar och möjligheterna att få eleverna att berätta för sina föräldrar varför det var viktigt att anmäla frånvaro i tid.

Min modell är nu licensierad, och det företag jag samarbetar med har 20-25 procent av marknaden. Modellen är förstås i grunden något som går att kopiera, och det ser vi nu ske hos andra leverantörer av IT-system. Jag vet minst fem andra som kopierat min modell, så den verkar på 80 procent av marknaden. Det bevisar att jag varit på rätt väg hela tiden, och det gör mig nyfiken på att se vad som mer går att adoptera.

Min idé fungerar även inom äldreomsorgen, men dessutom inom kriminalvården. Du tror kanske att alla är ju inlåsta, men återigen, det är en prognosbaserad produktion. Två veckor innan görs en bedömning, oftast utifrån antalet bäddar, men så ser ju inte verkligheten ut. Folk blir sjuka, även bland interner. Eller så saknas matlust, eller så är de på permission. Samma sak inom äldreomsorgen. Patienterna är inte alltid på plats för att äta. Ibland förflyttar de sig, och då kan måltiden stå på fel ställe. Då kommer den inte ätas, den kommer att slängas.

Det har visat sig att på vissa skolor missade lärarna vid hälften av tillfällena att meddela köket om att eleverna till exempel skulle på utflykt eller studiebesök. I vissa fall har det kunnat handla om frånvaro för hela årskurser som köket inte fick kunskap om.

Jag fick diagnosen Asperger för några år sedan. Jag behövde få veta vad det var som gjorde att jag är så speciell som jag är.

Jag har Asperger och det är tack vare det som jag har kunna nå de här framgångarna. Jag fick diagnosen för några år sedan. Jag behövde få veta vad det var som gjorde att jag är så speciell som jag är. Jag kunde ha aningar, men visste inget. Och ana är det värsta jag vet, jag vill veta. Vetskapen innebär att jag kan hantera mig själv framåt. Ge mig utrymme, så jag inte jämför mig med alla andra. För jag är jätteproduktiv på vissa saker, medan jag faller till korta på mycket annat som andra i stället stärker upp automatiskt.

En uppfinnare är också en idébärare. Som en sådan kan du välja två vägar, patent eller att innovera. Om du stoppar in något som visserligen finns men aldrig använts i en specifik sektor eller bransch, då blir det plötsligt en innovation. Något som inte är nytt under solen blir plötsligt nytt för någon annan.

Nu är det vertikal inomhusodling som jag fokuserar på, alltså inne i fastigheterna. Om du vill ersätta alla finväxter med något som går att äta så har du redan i varje samhälle ett par fastigheter som är skattefinansierade, med utrymmen som inte nyttjas. Mycket trapphus, entréer, stora ljusinsläpp med höjd. Och då har du plötsligt grönsakerna som behöver öka på tallriken i din närmiljö. I kvarteret, i skolan, på sjukhuset. Det blir lätt att förse den offentliga måltiden med det som vi idag importerar till över 70 procent.

Importen ska ju minska enligt livsmedelsstrategin, och vi ska öka det gröna på tallriken. Och vi har inte tillräckligt med utrymme i friland för där har du också klimataspekterna som kommer in. Regn, torka, vind. Till det kommer en minskad andel bönder. Folk tycker inte att det är intressant att jobba med detta längre för det är så stora svängningar i konjunkturen. Det går inte att få ihop. Så vad händer när vi istället flyttar in det här och börjar odla dygnet runt året om? Det är det jag är ute efter. Först och främst att förse samhället med grödor, men det här ger också nya jobb, för människor som idag inte har jobb. Och du producerar inte bara i det här fallet, du renar också luften. Genom fotosyntesen skapas syre, och dessa fastigheter är ofta syrefattiga. Så du kan få en energikick när du går till jobbet rent utav om det vill sig.

Vi har ett sådant pris bara för att män inte har brytt sig om vad kvinnor tycker och tänker.

En sak som jag noterade nu när jag tog mot priset som årets uppfinnarkvinna är att Svenska Uppfinnareföreningen har ett sådant pris som en reaktion på att män inte har brytt sig om vad kvinnor tycker och tänker. Jag kommer därför att donera de 30 000 kr jag fick till en stiftelse som en start på en förändring. Jag kan inte vara en förebild för något som är gammalt och mossigt.

Det handlar om att bjuda in även andra halvan av befolkningen. Vi kan inte ha ett system med 500 000 kronor i pris till honom och 30 000 kr till henne. För det är det vi pratar om, så ser numerären ut om du lägger samman de olika uppfinnarpris som finns idag. Är det så vi ska ha det 2019? Nej, så nu är jag förbaskad. Eller frustrerad. Återigen, det börjar med frustration för mig. 30 000 lägger jag som en startpeng för en förändring, 2020 då har vi inte det här priset längre, på det här sättet. Annars får vi nya varianter av SvenskaFotbollsgalan 2013, där pojken får bilen och flickan en trampcykel, om och om igen

Det är inte så kul att gå mot strömmen jämt och ständigt. Det är jättejobbigt att vara längst fram och driva, även för mig.  Men ingen annan gör det ju. Folk snackar, men har väldigt svårt att göra något. Och det gör mig så frustrerad.«