Inget anmärkningsvärt hände och det gynnar den sida som har ett kraftigt övertag i opinionen. Fast Stefan Löfven måste börja dominera debatter av det här slaget. Det skriver Eric Sundström i en analys av partiledardebatten i SVT:s Agenda.
Två saker är enkla att konstatera efter partiledardebatten i SVT:s Agenda. Debatten hade ingen tydlig vinnare, inget anmärkningsvärt hände. Därför: De rödgröna ”vann”, eftersom de har ett tydligt övertag i den opinion som nu knappast påverkas.
Det började med försvarsfrågan och avslutades med klimatet. Båda dessa frågor, och alla ämnesdiskussioner däremellan, visade varför en åtta år gammal regering är sårbar. Det är lätt att hitta exempel på omständigheter som borde vara bättre, och efter nästan ett decennium vid makten blir det bara fånigt att skylla ifrån sig.
De två nämnda fallen kan tjäna som exempel: Sveriges militära förmåga har minskat kontinuerligt, Sverige kan som bekant bara försvaras i en vecka. Och regeringen missar 14 av 16 klimatmål.
Visst, en debatt av den här slaget understryker att Reinfeldt är en slipad och erfaren debattör som aldrig ska räknas ut. Men det blir samtidigt tydligt att Reinfeldt och hans ”allians” har flera grundläggande problem.
Den sittande regeringen saknar helt mål och politiska ambitioner för en tredje mandatperiod. Och i en intensiv debatt med många ämnen blev det svårt att använda paradargumentet om att just motståndarsidan är splittrad. När många kort ligger på bordet kan ett sådant angrepp snabbt bli en bumerang, som i fallet med a-kassan (FP, C och KD vill höja taket i a-kassan).
Inte ens formuleringen ”krona för krona” användes särskilt flitigt. Idén att bara Reinfeldt kan bilda regering undergrävdes tidigare under dagen då en opinionsmätning visade att två regeringspartier inte ens tar ett enda mandat i EU-valet (C och KD).
Apropå det stundande EU-valet borde debattens huvuddel ha ägnats åt hur partiledarna ser på såväl Sveriges roll i Europa som EU-valets stridsfrågor. Att så inte skedde är en regelrätt skandal. Nu blev tiggeriet en märklig ingång till en förvirrad EU-diskussion där flera olika sorters rörlighet blandades samman. I känd Agenda-stil lades tiggerifrågan på bordet – och sedan gick ordet till Jimmie Åkesson (SD). Ridå.
I en intensiv debatt där borgerligheten hade en naturlig uppförsbacke var det dock inte oppositionsledaren som entydigt tog kommandot. Flera av Stefan Löfvens inlägg och repliker var för pratiga och oprecisa. Löfven och hans medarbetare borde studera den amerikanska traditionen med ”zingers”: Korta, roliga och målande svar som förbereds inom flera potentiella sakområden – ”oneliners” som även kan bli snackisar efter debatten.
Ett positivt exempel var när jämställdhetsfrågan fick runt två minuter av debattiden. Ordet gick till Löfven, som efter en trevande inledning visade sig vara väl förberedd med en siffra för att illustrera lönegapet mellan män och kvinnor. Han fyllde på med en rapp historia ur Kamratposten för att understryka hur barn vänder sig till pappa först i femte hand när de är ledsna. Ett väl förberett svar – som också blev Löfvens bästa replik.
Att Löfven plötsligt jämförde Björklund med en ”bingoutropare” upplevdes som mer spontant, men var samtidigt väldigt roligt. En slags oväntad ”zinger” i bästa Joe Biden-stil.
I stället framstår Jonas Sjöstedt som debattens vinnare. Snabb i repliken, tydlig och ideologisk. Ett starkt Vänsterparti som ankare vänsterut i det svenska partipolitiska har sina uppenbara fördelar. Då har S och MP något att förhålla sig till – och ta ut avstånd gentemot. Fast det är den tilltänkta statsministern, med den gröna parhästen, som bör ta kommandot i debatter av det här slaget.
Inte minst när Sveriges statsminister, i debattens mest avslöjande replikskifte, visade bristande empati för det land där arbetslösheten har stigit under hans ledarskap.
Läs också om Partiledardebatten i korthet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
