Partiet skulle hållas ihop, en ”Idol-tävling” skulle undvikas. Det blev precis tvärtom. Arbetet med att utse en ny S-ledare utvecklades till en dokusåpa i media. Motsättningarna inom partiet ökade och missnöjet växte bland gräsrötterna. Allt på grund av en otidsenlig process och en valberedning som slarvade med fotarbetet.

Från kvällstidningarnas löpsedlar stirrade han ut över Icas parkeringsplats i den lilla skånska orten Mörarp. Håkan Juholt. Gubben-i-lådan. Outsidern som spurtade om alla de andra favoriterna precis före målgången. En riktig ”sensation” om man får tro vissa rubriker. En ”kompromiss” om man får tro andra. Och garanterat en riktig högoddsare om man får tro spelbolagen, som alla politiska reportrar verkar älska att citera.

Det har dukats upp med morotskaka och kaffe i vardagsrummet hemma hos Tonka Frodlund. Styrelsen i Mörarps S-förening är redan samlad och den nya partiledaren för Socialdemokraterna är det självklara samtalsämnet. Han är smålänning. Han har mustasch. Men mycket mer än så är det inte någon som vet.
– Vi är aktiva socialdemokrater, men vi vet inte mer än någon annan. Och hur skulle vi kunna göra det? Den här processen har pågått högt över våra huvuden, säger Tonka Frodlund.

Runt matbordet i den röda tegelvillan nere vid Mörarps tågstation pyr missnöjet. Arbetet med att vaska fram en ny partiledare har varit hierarkiskt och slutet. Informationen och inflytandet obefintlig. I stället har det spekulerats vilt i media. Vad har varit sant och vad har varit falskt? Och vad hände med det politiska samtalet?
– Varför erkänner ingen att de kandiderar? Varför åker de inte ut och presenterar sig? Berättar om vilken politik de vill driva. Vilka som är deras hjärtefrågor. Varför får inte medlemmarna mer inflytande? Hade arbetet varit mer öppet tror jag att vi hade fått igång en politisk diskussion i stället för denna mediecirkus, säger Inger Nilsson.

Partiet var inte moget
Men ingen runt matbordet i Mörarp är egentligen överraskad. Att öppna upp processen för partiledarval har varit den lilla S-föreningens profilfråga de senaste åren. Inför kongressen år 2009 formulerades tankarna i en motion. Bland annat föreslog föreningen att alla medlemmar ska få nominera kandidater, samt att valberedningen ska ta fram två kandidater till kongressen. Men motionen avslogs av partistyrelsen.
– Tyvärr var partiet inte moget. Nu ser vi resultatet, säger Inger Nilsson.

S-föreningen i Mörarp är inte ensamma i sin kritik av partiets hierarkiska struktur. I Kriskommissionens rapport efter valet formuleras liknande tankar. ”Partiet bör i högre utsträckning genomföra medlemsomröstningar om sak och person”, heter det bland annat i den organisatoriska analysen.
– Om inte organisation, politik och ledarskap går hand i hand är det kört. Det visar inte minst förra valrörelsen där politiken var en och organisationen en annan. Vi slog rekord i knackade dörrar men gjorde ändå det sämsta valresultatet i modern tid. Vi måste öppna upp partiet så att människor känner sig mer delaktiga, säger Johan Persson som är kommunalråd i Kalmar och huvudförfattare till den organisatoriska analysen i Kriskommissionen.

När mediespekulationerna tilltog i styrka under senvintern var det också flera tunga socialdemokrater som gick ut med liknande uppmaningar. Den mest slagkraftiga kritiken kom från förra LO-basen Stig Malm som kallade processen för ”stalinistisk” och ”ett apspel”.

Barn av industrisamhället
Men trots intern kritik blev partiledarvalet även denna gång en upprepning av gamla beprövade metoder.
– Partiet är ett barn av industrisamhället. Det samhället var hierarkiskt, kollektivistiskt och slutet. Då var det naturligt med den här typen av processer. Men samhället har förändrats. I dag blir processen öppen vare sig man vill det eller inte. Tiden för slutna processer är förbi, säger Ulf Bjereld som är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Lite mindre än en månad efter att Mona Sahlin aviserade sin avgång 10 november, tillsattes en valberedning av förtroenderådets 120 ombud. De elva personer som ingick i valberedningen hade i sin tur vaskats fram av partistyrelsen i samarbete med partidistriktens ordförande. Valberedningen skulle ledas av en tidigare socialminister och den nuvarande ordföranden för Konstitutionsutskottet, Berit Andnor.

Sluten process
Redan från början stod det klart att processen skulle skötas internt, något som Berit Andnor återkom till flera gånger på förtroenderådet.
– Det är ingen Idol-tävling det här, sa hon.

I efterhand ter sig det uttalandet något ironiskt enligt Ulf Bjereld.
– Den slutna process man försökte skapa blev precis tvärtom. Den läckte som ett såll och Berit Andnor fick just den Idol-tävling hon inte ville ha. Men med skillnaden att ingen visste vilka kandidater det gick att rösta på eller hur de sjöng, säger han.

Samtidigt som processen skulle vara sluten, skulle den också vara öppen, betonade dock Berit Andnor. Men någon form av medlemsomröstning var det inte fråga om.
– Den första delen av arbetet går ut på att få in så många åsikter och förslag som möjligt om vad en ny partiledare bör ha för personliga egenskaper, erfarenheter, kvalifikationer och kompetens. Först därefter blir det en fråga om personer, sa hon.

Arbetade med kriterier
Det var precis vad valberedningen gjorde. De lyssnade. Inte efter namn i första hand, utan efter kriterier som den nya S-ledaren skulle uppfylla. Och lyssnandet pågick länge. Dagens Arena erfar att valberedningen långt in i februari ännu inte hade hört sig för och gjort en lista över vilka kandidater som efter ett förtroligt samtal medgav att de skulle acceptera uppdraget. Att de ville stå på valberedningens första lista över möjliga kandidater.

I stället startade en parallell nomineringsprocess i medierna och ute i Socialdemokraternas partiorganisation. I början av februari började Pär Nuder alltmer framstå som den starkaste och mest omtalade kandidaten. Till slut lyfte han själv luren och ringde Berit Andnor och meddelade att han inte var intresserad. Han hade ännu inte hört något från valberedningen.

Fel prioritering
Lena Hjelm-Wallén, som ledde den förra valberedningen som nominerade Mona Sahlin, tycker att valberedningens prioritering var märklig.
– Jag tycker inte att det var så nödvändigt att fokusera på kriterierna den här gången. Det var inte länge sedan vi tog fram Mona. Då hade vi en ordentlig diskussion ute i partiet om vilken typ av ledare vi ville ha. Då tyckte många att det var spännande och kul. Nu kändes det överspelat, säger hon.

Sven Hulterström, som på 1990-talet ledde valberedningen som nominerade Göran Persson, har svårt att ens förstå syftet med kriterierna.
– På min tid tog vi aldrig fram några kriterier. För mig är det rätt självklart vad det är för person man sökte. Det ska någon med politisk erfarenhet, som är känd inom partiet och som kan leda. Det är ju en rätt liten krets det handlar om. Det behöver man ju inte fundera så mycket kring. Jag är kritiskt till det fokus som las på att ta fram dessa kriterier, säger han.

Ödmjukhet inför uppdraget
Osäkerheten kring vilka personer som egentligen var intresserade förstärktes av att de eventuella partiledarkandidaterna gjorde som socialdemokratiska partiledarkandidater alltid gör. De sa nej, eller så sa de ingenting.
– Det finns en kultur i partiet, en sorts ödmjukhet inför uppdraget, som gör att partiledarkandidater inte berättar att de kandiderar. Den här gången blev resultatet att media blev den offentliga valberedningen. I framtiden måste kandidaterna bli frimodiga nog att berätta om de är intresserade, säger Lena Hjelm-Wallén.

Johan Persson tycker att valberedningen har jobbat ungefär så som en valberedning bör. För honom är kandidaternas tystnad det stora problemet.
– Det är en tradition som måste brytas. Kandidaterna måste gå ut och säga att de är villiga, berätta om sitt program. Jag tror att de senaste valförlusterna har gjort att S har tappat initiativet. Det har skapat dåligt självförtroende vilket har gjort partiet än mer slutet. Det har blivit en negativ spiral, säger han.

Processens slutenhet och tystnad gödde spekulationerna i media, enligt Ulf Bjereld.
– Hela cirkusen skapade oro och åtlöje. Men åtlöje kan man leva med. Det kommer att lägga sig med tiden. Men risken är att icke-transparensen rev upp konflikter som inte kom till öppet uttryck. Det kan komma att leda till fördjupade konflikter i framtiden, säger han.

Listan tunnades ut
Dagens Arena erfar att valberedningen, efter Pär Nuders telefonsamtal, ställde sitt hopp till Thomas Eneroth. I mitten av februari ska han ha fått frågan, men tackat nej. Därefter ska ytterligare fruktlösa övertalningsförsök av Pär Nuder ha hållits.

Listan med namn var nu väldigt tunn och kongressen närmade sig med stormsteg. Tidigare under vintern hade Margot Wallström, Thomas Bodström och även wild-card som Leif Pagrotsky tackat bestämt nej. Nu återstod i praktiken tre namn: Thomas Östros, Mikael Damberg och Håkan Juholt.

Fram till det sista mötet ska valberedningen ha försökt att komma överens om en gemensam kandidat, erfar Dagens Arena. Men läget förblev splittrat. Mikael Damberg hade visserligen stöd i flera olika delar av landet: Hemdistriktet Stockholms län, Östergötland, i distrikten kring Mälaren, i några distrikt i västra Sverige.

Skogen ville ha Östros
Men Damberg hade aldrig stöd i en majoritet av de 26 S-partidistrikten. Några av distrikten i det block som med S-jargon kallas för ”skogen”, hela norra Sverige med andra ord, höll fast vid Thomas Östros. Och de ville inte ha Damberg.

Om distrikten bakom dessa två kandidater hade hunnit och kunnat koordinera sig, hade det nog blivit som vanligt. Den traditionella partimajoriteten, från ”högerdistriktet” Stockholms län till den breda mittfåran, hade bestämt. Nu blev det inte så. Tillfälligheter spelade in, som att förste ombudsmannen i det mäktiga Norrbottensdistriktet var föräldraledig. Den gamla spelplanen gällde inte längre.

I det blockerade läget uppstod en ny situation. Håkan Juholt hade stöd av hemdistriktet Kalmar, som alltid har varit en viktig del av den traditionella majoriteten. Skåne, Stockholms stad och några mindre distrikt stödde också Juholt. Göteborg hade anslutit när det stod klart att Leif Pagrotsky inte fanns bland kandidaterna.

Saknade majoritet
Distrikten kring Damberg hade insett att majoritet saknades, men en möjlig koalition som kunde ha gjort Östros till partiordförande hann aldrig diskuteras. När valberedningen träffades en sista gång ställdes några av ledamöterna för ett fullbordat faktum: Juholt var den framväxande majoritetens kandidat. Valberedningens ordförande antydde till och med att enhälligheten kunde bli nödvändig att överges till förmån för ett majoritetsbeslut. Det skulle bli Juholt, som efter sina många resor i landet var lite lagom populär överallt. Trots att röstsiffrorna i rummet troligen var fem för Juholt, fyra för Damberg och två för Östros. Men det blev Juholt med enhällighet, trots att han egentligen saknade majoritet.

Innan presskonferensen, där valberedningens förslag skulle presenteras, hölls en träff med S-partidistrikten. Några av distrikten som hade förespråkat Damberg och Östros muttrade, mötet såg ut att dra ut på tiden. Bland journalisterna på Sveavägen 68 spreds ryktet att presskonferensen kunde bli rejält försenad. Men valberedningens beslut var fattat och snart smattrade fotoblixtarna mot den gamle pressfotografen Håkan Juholt.
– Det lustiga är att Håkan Juholt inte ens uppfyller de kriterier som valberedning la så mycket krut på. Jag kan misstänka att kriterierna mer var ett sätt att knyta upp distrikten vid vissa kandidater. Och på det sättet reducera antalet kandidater. Kriterierna gjorde ju till exempel Sommestad och Palm omöjliga, säger statsvetaren Stig-Björn Ljunggren.

Spelplanen har ändrats
När röken nu har lagt sig kan det konstateras att den gamla spelplanen inte längre gäller. Det understryks av att Thomas Östros och Ylva Johansson senare tvingades bort från det verkställande utskottet, medan till exempel Skånes Heléne Fritzon ohotad sitter kvar. Fritzons hemdistrikt anses ha drivit på starkast för att Vänsterpartiet skulle komma med i det rödgröna samarbetet, något som underminerade Mona Sahlins ledarskap.

Vad den tumultartade processen egentligen får för konsekvenser får framtiden utvisa.
– Om Juholt går hem i opinionen kommer medlemmarna att glömma och förlåta. Men om krisen fortsätter så kommer de negativa känslorna att förstärkas. Då riskerar partiet hamna i en ännu djupare kris, säger Ulf Bjereld.

En sak är dock säker. Nästa partiledarval kommer att se annorlunda ut. Det är samtliga personer Dagens Arena talat med eniga om. Även nere i Mörarp ser man på tillförsikt på framtiden.
– Jag tror att det kommer, förr eller senare. Men demokrati tar tid, säger Tonka Frodlund.

Det är som cykelvägen till grannbyn Påarp. Redan 1976 hölls den första demonstrationen för att få vägen till stånd. Men fortfarande ligger planerna på is.
– Men det kommer. Var så säker. Demokratins kvarnar mal långsamt, säger Inger Nilsson.