Forskare: Mindre tabu kring ”social housing”

Bostad Det är i dag allt svårare för vissa grupper att få tag på bostad. Frågan om ”social housing” är kontroversiell i Sverige, men krismedvetenheten ökar och det har skett en förflyttning i debatten, menar forskare. 

Sveriges bostadspolitik bygger på att bostäderna som byggs och det som ligger ute på marknaden ska kunna efterfrågas av alla. En så kallad generell bostadspolitik. Men att det skulle vara så i praktiken är en uppfattning som utmanas allt mer. Långa bostadsköer, dyr nyproduktion, strikta uthyrningskrav och ett kraftigt minskat byggande har lett till att trösklarna in på marknaden gradvis höjts – särskilt för hushåll med lägre inkomster.

– Det är tydligt att det finns ett stort bostadsbehov och det är flera grupper som har det svårt att ta sig in på bostadsmarknaden. För dem med lite lägre löner finns ett stort behov av bostäder med priser som man klarar av, säger Magnus Jacobsson, enhetschef på Boverket.

Förra året tog myndigheten på eget initiativ fram ett förslag om ”inkluderande bostadsbyggande”. Det går ut på att en viss andel lägenheter ska ha en hyra som är 70–80 procent av vad en annan motsvarande lägenhet i huset kostar. och förmedlas via ett förturssystem till hushåll som har behov av dem. Förslaget fick kritik från Hyresgästföreningen och Sveriges Allmännytta för att avvika från den generella bostadspolitiken och närma sig något som liknar ”social housing”. 

Social housing, eller social bostadssektor, finns i varierande former i många andra länder. Det rör sig om bostäder med subventionerade hyror och som riktas mot hushåll som inte har råd att efterfråga bostäder på den ordinarie bostadsmarknaden. Det kan röra sig om låginkomsthushåll eller hushåll med medelinkomst. I Tyskland och Frankrike finns till exempel vad de kallar ”ekonomiskt överkomliga bostäder” för medelklasshushåll. Det är mot den modellen Boverket har sneglat.

– Vi lade fram ett förslag där det finns en del saker politiken kan skruva på. Det vi främst ville med förslaget var att få igång en diskussion kring behovet av och åtgärder för ekonomiskt överkomliga bostäder. Medan branschen har tyckt till, med några påhejare och några mer skeptiska, har det varit tyst från politiken, säger Magnus Jacobsson.

Laddad fråga

I Sverige är social housing en kontroversiell fråga. När Anna Granath Hansson, bostadsforskare vid forskningsinstitutet Nordregio, kom hem till Sverige 2014 efter att ha bott tio år i Tyskland slogs hon av hur svårt det var att prata om social housing här. Hur det sågs som något riktigt dåligt. Efter att ha sett hur det fungerar i Tyskland såg hon modellen som något bra och började därför undersöka vad skillnaderna mellan länderna beror på.

– Det är den egalitära tanken vi har i Sverige, att man inte ska göra skillnad på folk och folk. Om det är något som erbjuds ska alla erbjudas det. Det ska inte finnas speciallösningar för fattiga som blir utpekande. Det är sympatiskt på många sätt, men också problematiskt. Det leder till att man har svårt att hjälpa en del grupper, säger Anna Granath Hansson.

Martin Grander, docent och biträdande lektor på institutionen för urbana studier vid Malmö universitet, menar att det varit närmast tabu att prata om att införa social housing i Sverige. Den allmänna uppfattningen här, framhåller han, är att det är stigmatiserande och segregerande. Något som lyfts av såväl Socialdemokraterna som Moderaterna. Tanken är att man med kötid och inkomst från arbete ska kunna hävda sig på den ordinarie bostadsmarknaden.

Men det går samtidigt inte att att blunda för att vår generella bostadspolitik kanske inte är så generell i praktiken, poängterar han.

– Det är många som faller mellan stolarna och inte klarar sig på bostadsmarknaden. Och för dem finns det inga andra lösningar i dag. Dessutom är segregationen redan ett omfattande problem.

Tröghet i systemet

Han menar också att de institutioner som kom till på 1940-talet för att upprätthålla den generella bostadspolitiken har fått svårare att göra det. Allmännyttans bestånd har till exempel minskat från 25 procent 1990 till knappt 16 procent i dag. Välfärdsstatens skyddsnät är svagare.

Bostadsbidraget, som är tänkt att hjälpa hushåll med lägre inkomster att konkurrera om bostäderna, har inte följt hyresutvecklingen sedan 1997. Trots att hyrorna mer än fördubblats sedan dess. Riksrevisionen visade nyligen i en rapport att allt fler hushåll som får bostadsbidrag bor trångbott.

– Men den generella bostadspolitiken är starkt rotad i den svenska modellen och välfärdsstaten. Det gör att det finns en tröghet i systemet och det är mycket som skulle behöva förändras om man ändrar riktning. Det skulle vara som att vända en oceanångare, säger Martin Grander.

Både han och Anna Granath Hansson ser ändå att det börjar lätta lite i debatten om social housing. Från att ha varit ett rött skynke har det skett en viss förflyttning. Tabut är inte lika tydligt och det finns en ökad krismedvetenhet, menar Martin Grander. Boverkets förslag är ett exempel på det. Ett annat är att Stockholms stadsmission upprättat ett eget hyreshus för hushåll som har svårt på den ordinarie bostadsmarknaden. De vill dock undvika begreppet social housing och kallar det socialt hållbart hyreshus.

– Nästan månadsvis kommer rapporter som lyfter situationen för de mellangrupper som inte kan få hjälp av socialtjänsten men samtidigt inte klarar sig själva på bostadsmarknaden. Debatten om att man måste göra något är igång och det är jätteviktigt. Samtidigt tror jag att det finns ett stort motstånd mot att göra Alexanderhugg mot den generella bostadspolitiken, säger Martin Grander.

Mer selektiva inslag

Anna Granath Hansson menar att det troligtvis fortsatt kommer att finnas motstånd främst från Hyresgästföreningen och Sveriges Allmännytta. Detta eftersom en sådan modell skulle påverka organisationernas uppdrag och inflytande. För Hyresgästföreningen skulle det innebära ett parallellt bostadssystem där de inte har insyn i hur hyrorna sätts. För allmännyttan skulle det kunna betyda att deras uppdrag begränsas till att upprätta och fördela bostäder enbart till målgrupperna. Så som det ser ut i andra länder.

Martin Grander förespråkar själv inte social housing och att man ska frångå den generella bostadspolitiken. Däremot anser han att det behövs fler selektiva inslag i bostadsförsörjningen. Ett exempel är en ny lagstiftning från i år som innebär ökade möjligheter för kommuner att fördela bostäderna utefter behov och inte bara kötid.

Om Boverkets förslag säger Martin Grander att han är skeptisk mot nyproduktion som ett huvudsakligt verktyg för att lösa problemen på bostadsmarknaden. Det finns redan billiga hyresrätter i det äldre beståndet som skulle kunna nyttjas bättre än i dag.

– Vi kan införa hyresgarantier, sänka uthyrningskraven, förbättra bostadsbidraget, se över kötidssystemet och ha fler behovsprövningar. Den typen av selektiva inslag tror jag är en väg framåt, säger han. 

Mer transparens

År 2020 skrev Anna Granath Hansson en rapport för tankesmedjan Fores om hur en social bostadssektor i Sverige skulle kunna se ut. Hennes slutsats är bland annat att det på grund av den starka viljan att behålla den generella bostadspolitiken skulle röra sig om en mycket begränsad modell för att motverka hemlöshet.

Hon påpekar att kommunerna redan i dag har olika speciallösningar för de som står längst ifrån bostadsmarknaden. Men det blir ofta dyra temporära lösningar som inte alltid är transparenta, vilket utifrån ett skattebetalarperspektiv är problematiskt. Att införa en form av social housing skulle ge mer insyn i hur förmedlingen går till, men hon understryker att det är komplext.

– Beroende på hur systemet är riggat kan det bli väldigt fel eller helt okej och hjälpa många. Det finns en stor tveksamhet i politiken och en generell okunskap kring det här. Man måste titta noga på det i detalj och tänka till hur man ska göra det. Så att det blir kvalitativa bostäder i blandade områden och inte lågkvalitativa bostäder i sämre områden, säger Anna Granath Hansson.