Ledare Företag som ägs eller styrs av löntagare presterar bättre än andra, anställda mår bättre och personalomsättningen är lägre. Så varför är debatten om ekonomisk demokrati stendöd i Sverige?
Bit ihop. Ignorera det där hugget i magen. Det är ju ett jobb.
Överallt där vi jobbar, oavsett om det är i vården, gigekonomin eller industrin, stöter vi på dem. Jobben som får oss att må dåligt, där vi har lite eller ingenting att säga till om. Och trots att vi tillbringar en så stor av våra liv på jobbet pratar vi knappt om hur vi skulle kunna ha det i stället. Om också jobben omfattades av demokratiska principer.
I en ny forskningsessä skakar statsvetaren Bo Rothstein liv i frågan varför debatten om ekonomisk demokrati tycks stendöd i Sverige. Företag som ägs eller styrs av löntagare presterar bättre än andra, anställda mår bättre och personalomsättningen är lägre. Trots det jobbar mindre än en halv procent av svenskarna på ett företag där anställda äger en majoritet.
Löntagarfonderna var i första hand en mekanism för att hantera övervinster, inte en demokratisering av arbetslivet.
Så varför har Sverige så få medarbetarägda och löntagarstyrda företag? Rothstein pekar på den svenska fackföreningsrörelsens roll på arbetsmarknaden och fiaskot med löntagarfondsdebatten under sjuttio- och åttiotalet som nyckelförklaringar. Men han betonar också en central men ofta förbisedd poäng. Han menar att vänstern i bred bemärkelse satt likhetstecken mellan kapitalism och marknadsekonomi. Parallellt med med nyliberalismens segertåg över västvärlden grumlades skiljelinjen mellan kapitalism som maktsystem och marknader som mekanism för ett utbyte av varor och tjänster. Kapitalismen garanterar att den som äger kapitalet också har makten över företaget. Men varför är det så? Vad är det som säger att kapital ger somliga rätt att diktera arbetets mening och innehåll?
Rothstein menar att att den ensidiga fokuseringen på ägandet snarare än styrningen av ekonomin och företagen varit ett blindskär. Löntagarfonderna var i första hand en mekanism för att hantera övervinster, inte en demokratisering av arbetslivet. Och fonderna byggde i grunden på samma misstag: att låta ägandet av kapital avgöra graden av makt. Förhållandet uttrycks klarast av Eric Wolf i Europe and the People Without History: ”Förmögenhet i händerna på de förmögna är inte kapital förrän det kontrollerar produktionsmedlen, köper arbetskraft och sätter det i arbete.”
Alternativet är inget teoretiskt luftslott, ingen rosaskimrande utopi. Förra året köpte de anställda på Schwabische Huttenwerke i Koenigsbronn, uppbackade av metallarbetarfacket IG Metall, upp hela smältverket för att skydda jobben. I dag ägs en tredjedel av verksamheten av arbetarna själva. Motsvarande exempel finns på andra håll, bland annat i Brasilien och USA.
Pandemin blixtbelyser klassamhällets ristningar. Den som kan jobba hemifrån och den som inte har något annat val. I vården. I gigekonomin. I industrin. Att öka makten över jobben, att förfolkliga samhällsekonomin, handlar i grunden om att infria demokratins löfte. Metoderna och strategierna är många: offentliga mekanismer för att förenkla löntagarägda företag, demokratisering av befintliga företag och nya former av kooperativ. Det är med andra dags att göra upp med den där blinda fläcken och väcka liv i debatten om den ekonomiska demokratin. Du ska inte behöva bita ihop, vi ska inte behöva stå ut. Den som utför arbetet ska också ha makt över det. Ska det vara så svårt?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
